Läs senare

Vila på demokratiska grunder

Visst vill vi ha unga och äldre vuxna vars barndom och skolgång har präglats av demokratiska värderingar som säger ifrån när de tycker att något är fel – och som är beredda att kämpa för allas våra mänskliga fri- och rättigheter?

23 sep 2014

Svenskarnas parti marscherar på gatorna, Sverigedemokraterna är ett etablerat riksdagsparti. Visar inte det att värdegrundsuppdraget, trots allt, är skolans största fråga åtminstone fram till valet 2018?
Det här skrivs någon vecka före riksdagsvalet och utkommer någon vecka efter. Så är det i tidskriftsvärlden. Men oavsett hur det går, vem som blir utbildningsminister och vilka reformer som väntar skolan under nästa mandatperiod, finns det en fråga som dröjer sig kvar.

Rasismen är på frammarsch i hela Europa. Det är inget nytt. I Sverige har vi legat lite efter många andra länder när det gäller främlingsfientliga partiers representation i riksdagen och deras utrymme i det offentliga samtalet. Nu är vi tyvärr på väg att komma i kapp.

Genom läroplanerna löper demokratiuppdraget som en röd tråd, från förskolan till gymnasiet. Att förskolan respektive skolväsendet ”vilar på demokratins grund”, står som allra första mening. Lite längre ned i samma, första, stycke poängteras att utbildningen ska ”förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på”.

Under den här valrörelsen har det funnits en het debatt om partiernas rätt att få tillträde till skolan. Skolverket hävdar att man enligt grundlagen inte kan särbehandla politiska partier – inte ens nazistiska. Verket lutar sig mot justitieombudsmannens tolkning. Flera protesterar mot den, bland andra justitiekansler Anna Skarhed. Det gör också Unicefs programchef Christina Heilborn. I Dagens Nyheter kritiserade hon Skolverket bland annat för att det inte tar hänsyn till barnkonventionen i sin information till skolorna. Såväl Socialdemokraterna som Moderaterna och Folkpartiet såg också att hållningen var problematisk och i juni kom regeringsförslaget om en utredning.

Den ska vara klar den 1 oktober 2015 och utredare blir före detta justitiekanslern Johan Hirschfeldt. Han ska, enligt regeringen, överväga om skolan ska kunna begränsa det antal politiska partier som den tar emot ”på objektiva grunder”, till exempel till sådana partier som sitter i riksdagen. Han ska också ”föreslå nödvändiga författningsändringar”. Anmärkningsvärt är dock att det i uppdraget specifikt står att utredaren inte ska föreslå ändringar i grund lagen. Det är nämligen den som justitieombudsmannen och Skolverket hänvisar till när de förklarar sina riktlinjer.

Jag hoppas att utredaren kommer fram till att det går att begränsa nazister och andra rasisters tillträde till skolan. Jag ser dilemmat och i min journalistiska ryggmärg finns en absolut respekt för yttrande- och tryckfrihet. Men skolan är inte en allmän plats och är det självklart att vem som helst ska få torgföra sina åsikter just där – även när det strider mot skolans värdegrund och demokratiska uppdrag? Jag anser inte det.

I väntan på utredningen finns det ändå mycket man kan – och bör – göra.

En sak är att man faktiskt kan bjuda motstånd. Det gjorde skolorna i Grästorps kommun i våras. Skolchefen och kommunens fem rektorer kom överens om att säga nej till att släppa in Svenskarnas parti. Blir vi JO-anmälda så får vi väl ta det då, resonerade de. ”Vi tycker att vi satt barnen i första rummet”, sa skolchefen Pernilla Bjerkesjö till Lärarnas tidning.

En annan sak är att man kan ta debatten – på fullt allvar. Här har samhällskunskapsläraren av tradition en huvudroll men egentligen är det som bekant alla lärares och inte minst rektors ansvar att diskussionen hålls levande hela året, alla år. För att återigen citera läroplanen: ”Främlingsfientlighet och intolerans måste bemötas med kunskap, öppen diskussion och aktiva insatser.” Och främlingsfientliga åsikter finns ju inte bara när Sverigedemokraternas ungdomsförbund ställer upp ett bokbord i en korridor några veckor före valet, utan precis om hörnet hela tiden. Bland elever på skolan, bland elevernas föräldrar, i samhället runt omkring. Personer som ska bemötas schyst även om man avskyr deras åsikter.

Därför blir jag glad när jag hör om elever på Carlforsska gymnasiet i Västerås, Globala gymnasiet i Stockholm och nu senast De Geergymnasiet i Norrköping. De har alla protesterat mot att Sverigedemokraterna blivit inbjudna till skolorna – i enlighet med regelverk och rekommendationer men i strid med dessa elevers övertygelse om vad som är rätt. Det finns säkert fler exempel i landet, som jag inte känner till. Kanske har eleverna inte alltid betett sig så snyggt, kanske finns det individer som skött sig riktigt illa – men de flesta verkar helt enkelt ha visat sitt missnöje genom att demonstrera. I Norrköping ritade eleverna kärleksbudskap med asfaltskritor på skolgården, de satte upp lappar i korridorerna med budskap mot rasism och för mångfald. I aulan vände eleverna ryggen mot podiet när SD:s representant talade. Men enligt elevrådet tvättade skolledningen bort texten på skolgården och rev ned lapparna i korridoren innan debatten skulle äga rum.

Om det stämmer tycker jag att skolan har misslyckats med sitt uppdrag att möta främlingsfientlighet och intolerans ”med kunskap, öppen diskussion och aktiva insatser”. För det var ju just det som eleverna gjorde. Och jag funderar på om inte förskolans läroplan borde gälla även gymnasiet. För där står det nämligen:

”Vuxnas förhållningssätt påverkar barns förståelse och respekt för de rättigheter och skyldigheter som gäller i ett demokratiskt samhälle och därför är vuxna viktiga som förebilder. Att hävda grundläggande värden kräver att värderingar tydliggörs i den dagliga verksamheten. Verksamheten ska bedrivas i demokratiska former och därigenom lägga grunden till ett växande intresse hos barnen för att de på sikt aktivt ska delta i samhällslivet.”

Ja, visst vill vi ha unga och äldre vuxna vars barndom och skolgång har präglats av demokratiska värderingar, vars intresse för att aktivt delta i samhällslivet successivt har växt och gjort dem till rakryggade individer som kan argumentera för sin ståndpunkt, som säger ifrån när de tycker att något är fel – och som är beredda att kämpa för allas våra mänskliga fri- och rättigheter?

För övrigt… ser jag fram emot att träffa så många som möjligt av er läsare på Bok & bibliotek i Göteborg, på Skolforum i Stockholm och förhoppningsvis i fler sammanhang i andra delar av landet. Och tveka inte att höra av er med synpunkter på tidningen och hur vi kan bli ännu bättre!

ur Lärarförbundets Magasin