Läs senare

Viktigt och lättläst – men etiskt tveksamt om förskolans yngsta

Viktigt och lättläst – men etiskt tveksamt om förskolans yngsta
Samspel hotas lätt av stress. Foto: Istock
Samspel hotas lätt av stress.
Foto: Istock

Vuggestueliv – omsorg, følelser og relationer

Thomas Gitz-Johansen

Samfundslitteratur

Thomas Gitz-Johansen är lektor i pedagogik vid universitetet i Roskilde. I sin forskning om små barns värld utgår han ifrån psykoanalytisk teori och modern anknytningsteori utvecklad genom direkta observationer av barn i samspel med vuxna. Donald Winnicott och Daniel Stern är två av hans lotsar.

I Vuggestueliv redovisar författaren erfarenheterna från ett forskningsprojekt, där han under ett drygt år vid 35 olika tillfällen besökt en förskoleavdelning för 6–18 månader gamla barn. Vid besöken har han suttit stilla och observerat barnen och deras samspel med varandra och med pedagogerna. De iakttagelser som han sedan skrivit ner återges i boken tillsammans med teoriavsnitt och författarens egna reflektioner.

Resultatet har blivit en lättläst och tankeväckande bok som jag hoppas får många läsare. De i exemplen fint fångade iakttagelserna av kvaliteter och brister i samspelet är som gjorda för att användas vid reflekterande samtal pedagoger emellan och i utbildning av blivande pedagoger. Men det här är också en bok för engagerade föräldrar, liksom för administratörer och politiker.

Ett av de viktigaste resultaten är nämligen vilka förödande effekter det får för samspelet när pedagogerna utsätts för stress, till exempel vid personalbrist eller när alltför många barn ska skolas in på en gång. Författaren tar inte ställning till den känsliga frågan om barn i de här låga åldrarna över huvud taget ska vara på förskola. Det beror på situationen i övrigt, tycks han mena. Men ska de vara där måste huvudmannen kunna garantera god kvalitet i form av välutbildade pedagoger, rimligt stora barngrupper, god kontinuitet, bra arbetsledning och tillgång till handledning. Här är det omsorgen mer än lärandet som är det centrala.

Den forskningsmetod författaren använt är intressant men inte okontroversiell. På ett förtjänstfullt sätt diskuterar han de problem som kan vara förknippade med den, till exempel om han med sin blotta närvaro påverkat vad som skett i gruppen. Emellertid kunde han ha ägnat de etiska frågorna mer utrymme. Samtliga pedagoger är kvinnor. Så kommer där en man som sitter stilla och inte ingriper när pedagogerna missbedömer en situation. Vad lär sig barnen av det?

För att visa att olika barn har olika omsorgsbehov ger författaren i bokens sista del en mycket detaljerad beskrivning av vardagen för fyra namngivna flickor. Jag förstår syftet, men skildringen går här barnen så nära att jag som läsare värjer mig. Vem har givit mig rätt att läsa allt detta? Knappast barnen. Jag utgår ifrån att föräldrarna läst och godkänt texten.

Ändå känner jag mig tveksam. Hade en forskare kunnat beskriva fyra äldre kvinnor på ett demensboende lika ingående? Inte utan etisk reflektion, vill jag påstå. Jag skulle alltså sätta värde på om författaren inför en ny upplaga av boken, eller inför en översättning till svenska (som jag tycker bör ske, för det här är en mycket viktig bok!) vill foga till ett kapitel om de etiska överväganden han har gjort under resans gång.

ur Lärarförbundets Magasin