Läs senare

»Viktigast lära eleverna respektera andra«

Lärare i världenAllas lika värde. Med den övertygelsen som grund undervisar Haifaa Suleiman Zayat, lärare i engelska i Libanon – ett land av etnisk mångfald.

23 Nov 2018
– Jag går ofta och promenerar i den kristna delen i staden. Jag känner stolthet över vår mångfald, säger Haifaa Suleiman Zayat.
Foto: Alia Haju

Från sin balkong i den libanesiska kuststaden Sour kan Haifaa Suleiman Zayat se långt ut över stadens hustak, ända bort till Medelhavet i horisonten. Staden betyder mycket för henne, säger hon, trots alla svårigheter den gått igenom. Eller kanske tack vare dem. Det var nämligen så hennes långa bana inom skolan började.

– Jag skulle egentligen läst till ingenjör, det var en självklarhet då jag var en toppstudent i skolan. Jag till och med skrev och klarade intagningsprovet till AUB i Beirut, säger hon – arabvärldens mest prestigefyllda universitet.

Men så började inbördeskriget i Libanon. Landet delades snabbt i olika sidor: vägspärrar separerade forna grannar och självutnämnda milismän frågade efter namn och religion. Grannarna Syrien och Israel ockuperade stora delar av landet. Haifaa Suleiman Zayats föräldrar tyckte att det var för farligt att ge sig av ensam till Beirut.

Haifaa Suleiman Zayat

Ålder: Strax över 50.

Familj: Man som jobbar inom kommunförvaltningen, tre barn.

Antal år som lärare: 36

Bor: Kuststaden Sour i södra Libanon.

Arbetsplats: Mohammad Saad-skolan med 1800 elever från förskola till högstadium, i småstaden Borj Rahhal strax utanför Sour.

På fritiden: Umgås med vänner och barnbarn.

– Istället stannade jag här, och i skolans värld. Jag brukar säga att jag aldrig har slutat skolan!

Sitt första jobb fick hon direkt efter studenten, utan någon lärarutbildning. Kriget, som satt många på flykt, hade också tvingat fram en ”brain drain” i södra Libanon. De som inte flytt blev en viktig arbetskraft, med eller utan formell utbildning. I början var det nervöst, berättar Haifaa Suleiman Zayat. Eleverna var större, längre, än hon själv. Men hon jobbade hårt: förberedde sig under loven, iakttog andra lärare. Tog till sig de lärometoder hon gillade, bytte ut andra.

– Jag har insett det nu, när jag jobbar med yngre kollegor, att jag gjorde den där pedagogiska läroprocessen på egen hand, säger hon.

Några år senare, som 24-åring, blev hon tillfrågad om hon kunde ta en tjänst som skolans rektor. Hon gjorde det till slut – efter att först ha tackat bestämt nej.

– Jag tog jobbet på ett villkor, att jag fick anställa en kollega som stöd. Det var min blivande man, med det var det ingen som visste då, säger hon med ett leende.

Mohammad Saad, skolan där hon arbetar som lärare i dag, ligger i en liten stad på landsbygden utanför Sour. Vägen dit ringlar sig upp från kusten, utmed bananodlingar och enkelt byggda hus och trädgårdar. Eleverna startar i förskolan som treåringar, fortsätter till och med högstadiet. Huvudbyggnaden, där Haifaa Suleiman Zayat undervisar i engelska, är flera våningar hög, med en anonym fasad och en stor asfaltsplan omgiven av färgglada målningar.

På skolan där Haifaa Suleiman Zayat undervisar kommer alla elever från muslimska familjer. De flesta lever under enkla förhållanden.
Foto: Alia Haju

– Vi är en privatskola, men eleverna kommer från enkla förhållanden, arbetarklass och lägre medelklass. Många saknar en eller båda sina föräldrar – det kan vara på grund av konflikt, olyckor eller annat. De barnen studerar gratis, säger hon.

Annars betalar varje elev 2 000 dollar (nära 18 000 kronor) per år, en avgift som precis höjts med 200 dollar, för att täcka lönehöjningen som infördes förra året i hela Libanon. Endast kommunala skolor måste enligt lag följa den, men de privata förväntas göra detsamma.

– Vi har inte fått samma höjning som de kommunala lärarna, skolan tyckte inte att de kunde höja terminsavgiften tillräckligt mycket. De har lovat att göra det nästa år, säger Haifaa Suleiman Zayat.

Själv har hon ändå en bra tillvaro. Hennes familj äger fastigheten där hon bor med sin man och sina yngsta barn i Sour. Deras lägenhet har – förutom utsikten över hela staden – ett renoverat kök och vardagsrum med plats för många gäster.

Den klart främsta förmånen med läraryrket är den två månader långa sommarledigheten, säger hon. I Libanon finns annars endast femton lagstadgade semesterdagar per år. Annars arbetar hon mycket.

– Jag umgås ofta med vänner på kvällarna, men det är alltid jag som säger ’nej, nu måste jag gå hem och jobba undan innan i morgon’, säger hon.

Inbördeskriget gjorde att Haifaa Suleiman Zayat blev kvar i skolans värld.
Foto: Alia Haju

Men de allra största utmaningarna i yrket handlar om andra saker än en hög arbetsbörjda – värdegrund, demokrati och tolerans. Libanon är ett land med många olika kristna och muslimska grupper. Och även om de lever sida vid sida så finns segregationen där, inte minst i skolan. På Mohammad Saad-skolan kommer alla elever från muslimska familjer – även om det inte betyder att de ens är troende, för ID-kort och pass stämplas här med religion, utan att du själv kan välja.

– Vi undervisar hela tiden med det i åtanke. Allas lika värde, vikten av att leva tillsammans. Att respektera andra är det viktigaste vi lär våra elever.

På väggarna i skolans korridorer hänger affischer – några på arabiska, andra på engelska eller franska. Med en skollag som säger att historiska och arabiska måste ges på arabiska, och matematik och naturkunskap på engelska eller franska, är det helt normalt.

– Det är så att vi ständigt ska vara redo att lämna och anpassa oss till något nytt. Det är så vi vuxit upp, säger Haifaa Suleiman Zayat.

Libanon

Libanon ligger vid östra medelhavets kust, är något mindre än Skåne och har sex miljoner invånare. De två största religionerna är kristendom och islam.

Många lärare utan examen

Lärarutbildning: Tre- eller femårig universitetsutbildning, beroende på inriktning. En dryg tredjedel saknar lärar­utbildning.

Medellön: Ingångslönen ligger runt 7 000–8 000 kr per månad för låg- och mellan­stadiet och 12 000 kr för högstadium/gymnasium. Slutlön cirka 25 000 kr.

Fackförbund: Lebanese Teachers’ Syndicate är det största, lärare i privatskolor organiseras genom Private School Teachers’ Union.

Anställningsvillkor: Två olika finns – fast anställning och den nyare, allt vanligare, kontrakts­anställningen som förnyas  varje år och som varken har insättningar till pension eller försäkring.

Privatskolor dominerar

Libanon har skolplikt upp till 15 år och läs- och skrivkunnigheten från 15–24 år är 99%, i hela befolkningen 91%.

En majoritet går i privatskolor, främst i de större städerna. 2017–2018 utbildades mer än dubbelt så många privat som kommunalt. Den främsta anledningen är undermåliga resurser och det kommunala utbildningssystemets dåliga anseende.

Många flyktingbarn

Libanon har i dag fler flyktingar per capita än något annat land. Minst 1.5 miljoner syriska flyktingar finns i landet i dag. Libanons kommunala skolor undervisar nu syriska barn på eftermiddagarna, efter den ordinarie skoldagens slut.

Nära 60% av Libanons drygt 500 000 syriska barn går inte i skolan. Anledningarna är många: svårigheter att anpassa sig till det libanesiska skolsystemet, brist på plats i skolorna, kostnaden att ta sig till skolan och det faktum att många måste hjälpa sina föräldrar ekonomiskt.

ur Lärarförbundets Magasin