Läs senare

Viktigt om det kompetenta barnet

RecensionBarn längtar inte till sin förskola eftersom pedagogerna inte lyssnar på dem. Sara Folkman sätter fingret på en sorglig paradox i den Reggio Emiliainspirerade förskolan.

01 feb 2019

Distans, disciplin och dogmer – om lyssnande i Reggio Emiliainspirerad pedagogik

Sara Folkman

Liber

Reggio Emilias filosofi är sedan lång tid den ideologi som många svenska förskolor hämtar inspiration från. I boken Distans, disciplin och dogmer kritiserar forskaren Sara Folkman Reggio Emilia-­pedag­ogik­ens effekter ut­ifrån ett av filosofins fundamentala ­begrepp: ped­­a­­g­­­og­­­ers lyssnande efter barns resonemang och funderingar. Dessa ska sedan ligga till grund för verksamhetens innehåll.

Sara Folkman är också lärare och verksam som förskolepedagog. Hennes bok bygger på intervjuer med 19 pedagoger och 18 barn på sex Reggio Emiliainspirerade förskolor. Trots att ­studiens underlag är litet är boken en ögonöppnare.

Den griper tag i mig. Författarens direkta sätt att peka ut följden av att en pedagogik tämligen okritiserat har svept över landets förskolor ger mig en känsla av sorgsenhet.

Under läsningen får jag stanna upp flera gånger för att fråga mig själv hur förskolan kan ha hamnat i detta läge där barn inte känner sig lyssnade på. En tredjedel av de intervjuade barnen längtar inte till sin förskola.

Malaguzzi startade verksamheten i Italien som en antifascistisk rörelse, där demokratiska processer med utrymme för motstånd och barnens röster stod i centrum. Folkman indikerar att denna tanke hos många förskolor i Sverige nästintill har landat i de vuxnas avståndstagande från barnen, och en avsaknad av omsorg från trygga vuxna. Som när de intervjuade pedagogerna berättar att de tar avstånd från omsorg eftersom det förknippas med traditionell och tråkig förskolepedagogik, och för att slippa känna sig behövda eller vara modersgestalter. I stället ska barn ses som kompetenta och självständiga, vilket leder till mer fokus på pedagogik än omsorg.

Vem får svar och vem blir sedd?
Illustration: Sara Frisk

Det är tydligt att Folkman i sin forskarroll intar en genomgående kritisk hållning. Jag välkomnar detta eftersom det i förskolans praktik är viktigt att kunna granska verksamheten. Författaren målar upp en dyster bild; ­­­ en majoritet av barnen i de Reggio Emiliaförskolor som studien genomförts i känner att de inte blir lyssnade på. Barnen beskriver att de enbart blir sedda eller lyssnade till när de räcker upp handen, säger bra saker eller när de har byggt något.

De intervjuade pedagogerna beskriver hur de ibla­nd vill kliva in och bekräfta barnet, men avstår då de känner sig styrda av idén kring vikten av lyssnande. Det är här Folkman verkligen sätter fingret på den skevhet som råder: i filosofin ses lyssnandet som ett fundamentalt verktyg, men i praktiken är det villkorat.

Bilden av det självständiga barnet är i dag given och eventuellt idoliserad i förskolan. Vi kan lätt slänga oss med begreppet men vad betyder det i praktiken? Boken ger mig flera tankeutmaningar. För mig kommer idén om det kompetenta barnet alltid att handla om hur vi vuxna står i en maktrelation gentemot barn. Det handlar därför om att som pedagog ta ansvar för att skapa delaktighet, bjuda in barnen och skapa forum för deras tankar. De intervjuade pedagogerna beskriver det kompetenta barnet annorlunda, med koppling till självständighet, att kunna ta på sig skor själv eller torka bord. Pedagogens roll blir avvaktande. Betyder främjande av barns självständighet en pedagog som skapar distans? För många är nog, tyvärr enligt min mening, svaret ja.

Folkmans text är viktig för att sätta i gång en diskussion kring detta. Boken är tydlig och ger läsaren flera exempel som visar att den goda avsikten med olika pedagogiska grepp inte alltid får den tänkta effekten i verksamheten. Eftersom boken är en bearbetning av Sara Folkmans avhandling kan den upplevas något akademisk. Trots det tror jag att den utmanar alla som är aktiva inom förskolan.

ur Lärarförbundets Magasin