Läs senare

Vet Skolverket inte hur inlärning fungerar?

Elever får utvisas ur klassrummet om de beter sig olämpligt. Karolina Westlund anser att effekterna av sådan bestraffning är både oförutsägbara och rentav farliga.

25 sep 2014

Bild: Ulf frödinI Skolverkets juridiska vägledning Mer om Trygghet och Studiero står det att disciplinära åtgärder inte ska användas för att straffa eleverna, utan ”ska leda till ett ändrat beteende”. Om en elev ”stör undervisningen eller uppträder olämpligt och inte slutar med det när läraren säger till, får läraren visa ut eleven från undervisningslokalen”.

Detta ordval och påbud är mycket oroväckande. En utvisning som svar på ett olämpligt uppträdande är en solklar bestraffning. Om Skolverket inte inser detta, vilka ytterligare kunskapsluckor har Skolverket då? Denna okunskap kan ge långtgående effekter på svenska skolbarns fortsatta skolgång och lärande.

Mitt kompetensområde är inte inom skolväsendet, men jag har mångårig erfarenhet av att undervisa om inlärningsteori på högskolenivå. Den inlärningsteoretiska definitionen på en bestraffning är att ett visst beteende utlöser en otrevlig konsekvens som får det aktuella beteendet att minska i omfattning framöver. Bestraffning är dock en metod som fungerar mycket oförutsägbart. Biverkningarna är också många och potentiellt allvarliga.

Bestraffningar riskerar att leda till att elever blir arga och fantiserar över hämnd på läraren eller begrundar orättvisan i att inte grannen också straffas. Passivitet kan bli följden: kreativitet och därmed skolprestation kan hämmas. Barnets självkänsla kan ta skada genom att tekniken förmedlar ”jag vill inte ha dig här, du är dålig”.

I andra situationer är rädsla en vanlig bieffekt som också kan försämra inlärning. Eftersom utvisningen förknippas med läraren (och därmed troligen påverkar relationen negativt) så riskerar man även att eleven kommer att fortsätta bete sig illa för alla lärare som inte genomdriver utvisningar lika nitiskt. Kommer utvisade elever att hyllas eller hånas av sina klasskamrater? Ingetdera är önskvärt då det antingen kan leda till mer problembeteenden i klassrummen eller till mobbning.

För att förstå vidden av problematiken måste man också fundera över vilken typ av inlärning som sker vid en utvisning. Läraren lär sig att om det är stökigt och hen skickar ut den ansvariga eleven, så blir det tyst, obehaget minskar. Eftersom utvisningen leder till minskat obehag så riskerar läraren att använda tekniken oftare oavsett om eleven ändrar sitt beteende. Dessutom kanske det samtidigt känns bra att använda sina maktbefogenheter. Kanske används metoden initialt bara när det spårar ur rejält, men ju bättre utvisningar ”fungerar” desto oftare används de även för smärre förseelser.

På elevsidan är mönstret mer komplext och jag ser fyra tänkbara inlärningsmekanismer. En typ av elev, vi kan kalla henne Rut, gillar att få uppmärksamhet. Rut uppför sig illa, blir utslängd från mattelektionen och bugar för den jublande publiken på vägen ut och gör high-five med bästisen. En annan elev, Rulle, gillar inte matte, det kryper i kroppen och hon har svårt att sitta still. Men om hon kastar sudd i håret på grannen så blir hon utvisad! För Rulle är mattelektionen ett obehag som hon kan slippa genom att bete sig opassande. För Rut och Rulle är alltså inte utvisningen en fungerande bestraffning. Men det blir tyst i klassrummet, och läraren kommer därför att fortsätta skicka ut dem. Kanske kan läraren inte ens urskilja att det är själva utvisningarna som är roten till problembeteendena.

Men hur är det då med Paul och Pelle? Paul tar mycket illa vid sig av att bli utvisad. Han riskerar att få obehagskänslor kopplade till skolan/läraren/lektionen, bli orolig, få ont i magen och ogärna vilja gå till skolan. Pelle å andra sidan älskar matte; han kommer att försöka undvika att bli utvisad igen, eftersom konsekvensen vore att missa matten. För Paul och Pelle är utvisningen en fungerande bestraffning; det oönskade beteendet upphör på sikt.

Notera att det bara är två av dessa fyra hypotetiska elever som kommer att ha något incitament att sluta bete sig illa. Utfallet är alltså variabelt, oförutsägbart, och ”fungerar” bäst i klasser där de flesta elever reagerar som Paul eller Pelle. Om eleven är i stark affekt så kanske hen inte längre bryr sig om vad som händer, utan även eskalerar sitt beteende – en vanlig konsekvens av försök till bestraffning.

Forskningen visar att inlärning är mest effektiv om man har roligt. Men hur känns det efter en utvisning? Pelle, matteälskaren, kanske inte tycker det är lika kul med matten. Paul kanske slutar diskutera matteproblemen med bänkkamraten om hotet om utvisning ligger som en våt filt över klassrummet. Rut kanske hamnar så långt efter i matten att hon hellre spottar på golvet än visar hur lite hon kan. Och Rulle kommer aldrig att lära sig uppskatta matematikens värld och blir underkänd.

Skolverket, hur ska utvisningen gå till rent praktiskt? Hur ska läraren hantera situationen om eleven fysiskt sätter sig till motvärn? Att tillgripa bestraffningar kan liknas vid att öppna Pandoras ask, och det är förbluffande att ni föreslår det som den första åtgärd lärare bör ta till när de ska få bukt med problembeteenden. Är det rimligt att skolan ska använda tekniker som kortsiktigt passar lärarna men långsiktigt är potentiellt katastrofala för eleverna? Det urskillningslösa användandet av time-out och utvisning hör hemma i det förra årtusendet.

Skolverket anser inte att utvisningar är bestraffningar. Det enda rimliga antagande jag kan göra är att Skolverket inte känner till vidden av problematiken kring implementationen av dem. Som förälder blir jag mycket oroad, och efterlyser verktyg som grundar sig på modern forskning kring inlärning, emotioner och beteende. 

ur Lärarförbundets Magasin