Läs senare

Vem bestämmer vad som gör ont?

Foto: Robert Blombäck

Jag har precis pratat inför en vuxen publik om samer och behovet av att få ta makten över sin egen historia. Jag dricker lite vatten och slappnar av. Så dyker hon upp, damen i övre medelåldern, och hennes kroppsspråk är tydligt när hon sätter händerna i midjan och armbågarna pekar utåt som vassa sköldar.

”Jag förstår inte varför jag inte får säga lapp?”

Hon är inte den första och förmodligen inte den sista. Det har hänt lite för ofta på sistone, att någon i publiken med förorättad stämma hävdar att de visst ska få säga lapp, att det inte är något fel i det ordet. Ibland understryker de också att de har bott i Sápmi och aldrig sett någon bli kränkt av att bli kallad lapp.

När barn säger fula ord är vi snabba att förklara att så får man inte säga.

Veckan efter pratar jag inför en skolklass i Stockholm. Eleverna går i femman och de sitter knäpp­tysta och lyssnar. Några rör sig lite oroligt när jag berättar om renskötarbarnen som tvingades in i nomadskolor och klassades som lappar, som mindre värda människor, av rasbiologiforskare.

Empatin flödar. De kan sätta sig in i känslan av att tvingas lämna sin familj vid sjuårsåldern och att inte längre få prata sitt språk. En del vet vad det innebär att lämna sitt land och sitt språk, andra kan bara föreställa sig det men det räcker för att de ska bli blanka i ögonen.

När barn säger fula ord är vi snabba på att förklara att så får man inte säga. Att barn ska tillrättavisas ser vi som en viktig uppfostrande uppgift och vi förväntar oss att de ska lyssna och lära. Men att upplysa en vuxen är inte alls samma självklarhet. Framför allt finns det en risk för att en vuxen blir upprörd och kränkt. Hen kan helt enkelt bli kränkt över att inte få kränka någon annan. För som vuxen kan man ta sig rätten att bestämma om någon annan ska bli ledsen av det jag säger. Det är en så bakvänd ekvation att jag lovar att femteklassarna skulle ha skrattat åt den. De är nämligen kloka, de där barnen.

Tillbaka i den fullsatta salongen försöker jag tålmodigt förklara för kvinnan att ordet lapp härstammar från ett finskt ord som staten en gång anammade och tvingade på samerna. Och ja, det anses som ned­sättande och kränkande. Av oss. Samer har alltid varit samernas egna ord för vilka vi är.

”Så det är alltså samerna själva som har bestämt att vi inte får säga lapp?” säger kvinnan då.

Jag tittar på henne. Väntar på att hon ska höra det orimliga i det hon just sagt. Det sker inte.

Det här är en situation som upprepar sig. Ordet lapp väcker starka känslor. Men nu har jag tröttnat på att förklara. Från och med nu ska jag säga att det inte är mitt ansvar att bota din okunskap. Ta ditt eget ansvar och lär dig mer om Sveriges ursprungsbefolkning. Det är inte jag som ska försvara mig för att du vill säga kränkande ord om samer.

I klassrummet sträcks händerna upp i luften. En flicka ställer den klokaste frågan jag hört på länge:

”Varför säger de lapp när man inte ska det?”

Ja. Precis. Varför gör ni det?

P.S.

Jag skrev om händelsen på Facebook och fick en kommentar som är värd att delas vidare: Om jag står på din fot gör det ont på dig, men inte på mig. Du som får ont är den som kan avgöra om det gör ont eller inte.

ur Lärarförbundets Magasin