Ingår i temat
Kroppen
Läs senare

Varning för mer idrott i skolan

KroppenEleverna behöver mer vardagsrörelse och sovmorgnar – inte fler idrottstimmar. Motsättningen mellan tävling och gemenskap behöver erkännas och diskuteras, skriver Göran Greider i denna essä om idrottens väsen.

01 feb 2019
Orsak och verklighet I, Collage av pappersklipp, 2012.
©Lisa Jonasson

Det räcker med att ta reda på etymologin bakom ordet ”idrott” – alltså ordets historia – för att misstron i mig ska väckas mot slagordet mer idrott i skolan. Idrott är ett isländskt ord med fornnordiska rötter. Det var den skandinavistiska rörelsen på artonhundratalet som i stället för det främmande, utländska ordet ”sport” ville ha något äkta nordiskt. Det fosterländska, det sunda, det äkta och det ursprungliga – det är ideal som ekar genom allt som rör idrott och jag tror att de flesta i dag känner vartåt den ordkaskaden i värsta fall kan barka. Det går heller inte att komma ifrån att väldigt många av de moderna idrottsgrenarna har sin upprinnelse i det sena brittiska imperiet och antagligen var ett sätt att fostra unga män till koloniala gentlemän – fysiskt starka, själsligt disciplinerade när de utan pardon mejade ner hela befolkningar i Afrika.

Låt rörelsen i viss mening befrias från undervisningen – det är leken och arbetet
som verkligen kan engagera kroppen.

Få moderna fenomen är så omslutna av oreflekterad nationalism som idrotten – och som om det inte räckte är idrott i dag också starkt förknippat med statusjakt, särskilt hos den livsstilsbesatta medelklassen. Att skolämnet som det nu satsas mer på heter Idrott och hälsa utraderar inte problemet.

Göran Greider

Göran Greider är  författare, poet, debattör och journalist. Sedan 1999 är han chefredaktör för den fristående socialdemokratiska dagstidningen Dala-Demokraten. Han är även ledarskribent i tidningen ETC.

Då och då brukar jag under den årliga sportlovsveckan dra fram all den ångestladdade statusjakt som förknippas med den vecka då alla föräldrar ska hitta fantastiska och helst gemensamma idrottsverksamheter för sig själva och sina barn. Det är då Instagram och Facebook fylls med bilder från skidorter från dem som har det gott ställt, medan man på lokaltidningarnas insändarsidor ofta istället hittar desperata låginkomsttagare som ibland inte ens vet hur de ska ha råd att stå för mat när skollunchen upphör.

När undersökning på undersökning kommer om att barn och ungdomar rör sig allt mindre och har allt sämre kondition är det lätt hänt att ropen efter ”mer idrott” i skolan överröstar all reflektion. När den svenska skolan nu ska få betydligt mer idrott på schemat jublar de flesta politiker och allmänheten ser det säkert som något uteslutande bra. Den inledande lilla motsättning som nog fanns bland politikerna – mer idrott kontra den bredare idén om allmänt ökad fysisk aktivitet i skolan – verkar ha skjutits på framtiden. När jag läser Skolverkets argumentation får jag intrycket att idrottstanken har segrat. Men den grundtanke som då riskerar att dominera är denna: Kroppen är ett objekt som det måste investeras mer i för att eleven ska kunna prestera bättre. I ett skolsystem som redan är alltmer styrt av marknadsprincipen finns det skäl att oroa sig.

Självrisk, Collage av pappersklipp, 2012.
©Lisa Jonasson

Den klassiska motsättningen mellan tävlingsidrott och motionsidrott har mig veterligt aldrig blivit riktigt genomlyst när det gäller frågan om mer idrott på skolschemat. Idrott har en så oerhört positiv klang hos både allmänhet och politiker att få är intresserade av att bråka om såväl det nationalistiska element som de facto finns i idrottens långa historia som alla de problem med utslagning, hets, mobbning och kränkningar som också är en del av idrottsvärlden.

Men att bejaka tävlingsinstinkten och samtidigt bejaka den jämlika gemenskapen – vilket trots allt är skolans mål – är, i grunden, en omöjlighet. Tolvåringen som blir sittande på bänken i match efter match vet det. Konflikten mellan tävling och jämlik gemenskap maskeras och betraktas sällan ens som något hyckleri över huvud taget: Den skyls över, särskilt i offentliga sammanhang. Det är faktiskt ganska häpnadsväckande att tesen om idrottens fostrande verkan ännu har en så positiv klang – det är verkligen inte alltid som idrotten uppfostrar oss till solidariska varelser. Ändå gör den förstås ofta just det: Jag spelade fotboll och handboll år efter år som tonåring. Det gav mig en social gemenskap. Absolut. Men jag såg också många jämnåriga som upplevde sig som helt uteslutna från den gemenskapen.

Jag önskar att det fanns ett levande ord för all slags fysisk vardagsrörelse. Ett sådant skulle behövas. Principen för detta just i skolan borde vara att hitta sätt att få skolungarna att röra sig utan att det upplevs som något som ingår i undervisningen. Alltså så som förstaklassare leker på rasterna eller så som åttondeklassare rör på sig när de känner att de uträttar något riktigt praktiskt. Låt rörelsen i viss mening befrias från undervisningen – det är leken och arbetet som verkligen kan engagera kroppen.

Forskningen visar klart på den goda effekt som fysisk rörelse har på inlärning och kreativitet. På sätt och vis är det en insikt som vanligt folk alltid har haft. De två kungsvägarna för att lösa ett till synes hopplöst problem har förmodligen sedan mänsklighetens barndom varit dessa: Vi sover på saken, så kommer vi kanske på något. Eller: Jag tar en promenad och funderar.

Mer idrott och hälsa på schemat

Undervisningstiden i idrott och hälsa utökas med 100 timmar i grundskolan från 1 juli 2019. Timmarna ska fördelas på mellan- och högstadiet. Beslutet innebär också att den garanterade undervisningstiden i elevens val minskar med lika många timmar.

Får man tro den brittiske sömnforskaren Matthew Walker är det minst lika mycket av nöden tvunget att västvärldens befolkningar sover mer som att de rör på sig mer. I sin internationella bestseller Sömngåtan radar han upp studier som visar på sambandet mellan god sömn och just inlärning (både motorisk och intellektuell). ”God kosthållning och träning är viktigt, visst. Men i hälsans treenighet är sömnen den högsta kraften” slår han fast redan i bokens förord. Jag tror att hans bok och de många studier han redovisar om sömnens avgörande betydelse för hur vi fungerar i våra vardagsliv kan vara en ögonöppnare för skolvärlden. Jag tror aldrig jag läst ett så hårt angrepp på tidiga skolmorgnar som hos Walker:

”Hos många barn och unga orsakar de tidiga skolmorgnarna ett tillstånd av kronisk sömnbrist, något som är särskilt bekymmersamt med tanke på att barndomen och i synnerhet tonåren är den livsfas då vi löper störst risk att utveckla kroniska psykiska problem som depression, ångest, schizofreni och självmordstankar. Denna fullkomligt onödiga utarmning av tonåringarnas sömn kan vara det som gör hela skillnaden i den känsliga balansen mellan psykologisk sundhet och livslång, psykisk sjukdom. Det är ingen liten sak. Och jag skriver det heller inte på en nyck, utan med säkra entydiga vetenskapliga bevis.”

Nej, jag tänker inte framträda som någon sömnprofet. Jag nämner sömnfrågan därför att Walker antagligen har helt rätt i att kronisk sömnbrist försämrar inlärning, motorisk förmåga och även bidrar till den fetmaepidemi som drar genom den moderna världen – och som anförs som argument för mer idrott i skolan. Men den som sovit bra får det roligare på en vanlig gymnastiklektion, vilket i sin tur förbättrar inlärningsförmågan. Data från stora undersökningar tyder på att barn och ungdomar i dag sover uppåt ett par timmar mindre varje dag än för ett sekel sedan.

Min erfarenhet av att möta träningsfixerade människor är att de inte alls blivit mer nyfikna på omvärlden.

Skolan ska ha ett kompensatoriskt uppdrag som hjälper så många som möjligt i ett ojämlikt samhälle att utvecklas på lika villkor. Tyvärr går det ju inte att helt stänga ute ett alltmer statusinriktat samhälle från de mellanmänskliga relationerna på en skola. En sociolog som Linda Hiltunen har i en färsk avhandling – Lagom perfekt – pekat på hur djupt i synnerhet unga flickor är påverkade av utseendefixering och det statustänkande som kommer från marknadssamhället. Framgångens tyranni, talar hon om, med förlorare längst ner på rangskalan och stressade vinnare överst. Det växande fysiska stillasittandet – framför allt skärmtiden – hos de uppväxande släktena kan naturligtvis aldrig helt kompenseras av skolan.

Undersökningsplikt, Assemblage av trä och pappersklipp.
©Lisa Jonasson

Men det går att få en skola att röra på sig mer. Varför är läraren oftast lite piggare än de elever hen har framför sig? Svar: Därför att läraren går omkring mer i klassrummet. Det borde vara självklart att eleverna i ett klassrum arbetar mer stående än sittande. Matematiklektioner där elever löser sina tal på whiteboards längs väggarna – stående – ökar den kroppsliga aktiviteten och är bra för hjärnans problemlösarförmåga. Fler lektioner borde hållas utomhus. Jag vet att vissa skolor experimenterat med det och jag tror att det är bra och ett skäl till det är att eleverna då automatiskt kommer att röra sig lite mer. Mer utopiskt bör man börja fundera på att odla och skörda i växthus på skolorna. Det gör eleverna mer intresserade av de grönsaker de äter och det bidrar till fysisk aktivitet.

Så mycket är klart att fler ”klassiska” gymnastiklektioner absolut inte bör vara vägen till målet att eleverna rör sig mer i skolan. Fördelen med mer av så att säga icke-idrottslig rörelse i skolan är att eleverna får röra sina kroppar men slipper en rad situationer, till exempel i omklädningsrum eller på en fotbollsplan, där status och konkurrens uppstår. Notera då, att det inte betyder att jag är emot att det spelas bollspel med vinnare och förlorare, eller att det tävlas i sextiometerslopp – men: Sådant bör inte vara den viktigaste formen av fysisk aktivitet under en skoldag. En av de dåliga effekterna av det fria skolvalet är för övrigt att vägen till och hem från skolan numera ofta går via en bilfärd eller en skolbuss.

Mer idrott i skolan är en paroll som borde mötas av mer kritik och reflektion. Min erfarenhet av att möta träningsfixerade människor är att de inte alls blivit mer nyfikna på omvärlden, utan snarare gått ner sig i ett träsk av resultatfixering. De har mist förmågan att slappa, vilket också är en förutsättning för att kunna tänka.

Alla artiklar i temat Kroppen (16)

ur Lärarförbundets Magasin