Läs senare

Vällovliga teorier räcker inte

Det finns metoder som är bättre än andra och det är dessa metoder som bör användas, anser Knut Sundell och Martin Karlberg. Att inte välja evidensbaserade metoder är oetiskt.

12 Maj 2009

Begreppen evidensbaserade metoder och evidensbaserad praktik sammanblandas ofta. Evidensbaserade metoder handlar om metoder som har visat sig vara effektiva i kontrollerade studier. Evidensbaserad praktik är däremot ett kritiskt förhållningssätt till beslutsfattande som integrerar den bästa tillgängliga forskningen, beprövad erfarenhet samt personliga preferenser från den person det berör. Evidensbaserad praktik är alltså ett förhållningssätt till metoder snarare än en specifik metod.
        Det finns givetvis begränsningar med effektutvärderingar, de besvarar endast frågan om ett visst arbetssätt i genomsnitt är mer effektivt än ett annat. Följden av denna begränsning är att man inom evidensbaserad praktik inte förkastar exempelvis kvalitativa studier som kan vara adekvata för att besvara andra frågeställningar. Samtidigt brister kvalitativa studier i att de inte tillfredsställande besvarar frågor om metoders effektivitet. Både kvalitativa och kvantitativa studier behövs sålunda. Merparten av de metoder som används i skolan är inte utvärderade i effektutvärderingar. Användandet av dessa metoder motiveras i stället ofta med att ”det inte spelar så stor roll eftersom alla metoder är lika bra”.
        Evidensbaserad praktik står i motsättning till den utbredda föreställningen om att alla metoder är lika bra, bara man tror på det man gör. Tvärtom menar vi att det finns metoder som är bättre än andra, att dessa metoder kan identifieras med rimlig säkerhet genom effektutvärderingar och att det är dessa metoder som bör användas. Att inte välja evidensbaserade metoder är oetiskt eftersom det kan skada, alternativt innebära att de som berörs inte får ta del av den mest effektiva metoden. Eftersom effektutvärderingar endast rangordnar olika metoder och dessutom bara anger genomsnittliga skillnader, måste dock flera faktorer vägas in i beslutet om vilken metod som ska användas. Människor är olika, vilket innebär att det kan finnas motiv att välja en annan metod för en specifik individ eller grupp av individer, än den mest effektiva. Sammanvägningen av evidens, den professionelles yrkeserfarenhet och den berördes preferenser är den beslutsprocess som kallas evidensbaserad praktik.
        All forskning ger inte tillräckligt säker kunskap – evidens – om en metods effekter. För att en forskningsstudie ska sägas generera hög evidens för en metod ställs ett flertal krav. Metoden måste vara utvärderad i studier med en jämförelsegrupp, data måste samlas in före och efter insatsen och man måste kontrollera att den behandling man erbjuder också är den behandling som faktiskt ges. Allra säkrast blir kunskapen om metodens effekter då det finns två eller flera, av varandra oberoende, effektstudier som ger samma resultat. Syftet med effektutvärderingar är inte att förstå varför individer gör som de gör. Effektutvärderingar besvarar endast frågan om huruvida ett visst arbetssätt i genomsnitt är mer effektivt än ett annat.
        Vi vill ge några exempel på metoder som införts i skolan utan systematisk utvärdering och vilka effekter det kan få. Åldersintegrerade klasser ökade snabbt under 1990-talet, bland annat med hänvisning till pedagogiska fördelar. Men till dags dato finns inte en enda studie som jämfört åldersblandade klasser med åldersindelade som bekräftat fördelarna med åldersblandning. I en utvärdering var skillnaderna mellan åldersintegrerade klasser och ålders-
indelade klasser små och i huvudsak till nackdel för åldersblandning; elever som gått i åldersblandade klasser var bland annat sämre på att räkna och läsa, hade sämre ordförråd, sämre självbild, var blygare och var mer störande på lektionerna.
        Ett annat problem är användandet av mindre effektiva arbetssätt som gör att elever inte lär sig så mycket som de skulle kunna göra med en mer effektiv metod, eller att inlärningen tar längre tid. Dit hör några vedertagna metoder för att lära sig läsa och räkna. På 1970- och 80-talen menade vissa pedagoger att barn lär sig bäst läsa genom den så kallade helordsmetoden, där hela ord är utgångspunkten för läsinlärning snarare än bokstäver och språkljud (fonem). En genomgång av 52 utvärderingar visar att helordsmetoden är ett sämre sätt att lära sig läsa än den fonetiska metoden där barn lär sig sammankoppla bokstäver och fonem.
        Det finns även exempel inom matematiken. I slutet av 1900-talet riktades kritik mot den klassiska algoritmen i subtraktion (man ställer upp och räknar ut). Alternativet som lanserades var skriftlig huvudräkning (också kallad mellanledsmetoden), vilket innebär att man skriver ner ett eller flera mellanled. De senaste åren har mellanledsmetoden blivit vitt spridd eftersom den antas förenkla uträkning och uppmuntra eleverna till tankearbete och tankereda. Mellanledsmetoden förkommer nu i så gott som samtliga läromedel i matematik för elever i de tidiga åren. Tyvärr utvärderades inte metoden i effektstudier utan man litade på entusiasterna. Utvärderingar under de senaste åren visar på allvarliga nackdelar.
        Ytterligare ett exempel rör ANT-undervisning i skolan. Den förmodligen vanligaste metoden heter Våga och är en svensk översättning av ett drogförebyggande skolprogram från USA. Våga har utvärderats i både USA och Sverige. Resultaten är entydiga. Elever som deltagit i Våga-programmet konsumerar lika mycket droger som elever i skolor som inte fått någon drogförebyggande undervisning. I den svenska utvärderingen visar resultaten till och med att eleverna i Våga-skolorna oftare hade varit berusade.
        Det räcker alltså inte med vällovliga teorier, goda avsikter, hårt arbete, enighet om att viss insats är effektiv, att det känns rätt, att man alltid har gjort på det sättet eller att någon auktoritet säger att det är bra. Det krävs också effektutvärderingar.
        Det flesta metoder som används i svenska skolor är inte utvärderade vilket ökar risken för att barn inte får ta del av de mest effektiva metoderna eller i värsta fall får metoder som motarbetar sina egna syften. Evidensbaserad praktik är ingen garanti för att ett visst arbetssätt hjälper specifika individer men det minskar risken för att elever utsätts för skadliga och okontrollerade ”experiment”, vilket faktiskt kan sägas vara fallet när professionella yrkesgrupper ”hittar på” nya metoder som genomförs i det tysta, utan att utvärderas och utan att öka vår kunskap.

ur Lärarförbundets Magasin