Läs senare

Vågar du låta eleverna påverka undervisningen?

DebattTalet om kamratrespons, självvärdering, klassråd och elevråd är inget annat än en skendemokrati. Det kan få konsekvenser för elevernas tankar om demokrati och samhällsansvar, anser Jan Nilsson.

09 maj 2018
Illustration: Ulf Frödin

Läroplanens första mening lyder: ”Skolväsendet vilar på demokratins grund.” Och lite längre fram kan man under rubriken ”Rättigheter och skyldigheter” läsa att det inte räcker med att undervisningen förmedlar kunskap om grundläggande demokratiska värderingar. Den ska också bedrivas i demokratiska arbetsformer, förbereda eleverna för att aktivt delta i samhällslivet och lära dem att ta ett personligt ansvar: ”Genom att delta i planering och utvärdering av den dagliga undervisningen och få välja kurser, ämnen, teman och aktiviteter, kan eleverna utveckla sin förmåga att utöva inflytande och ta ansvar.”

Frågan om elevinflytande i skolan är knappast ny och har till exempel tematiserats i flera barn- och ungdomsböcker, som i En dag i Hector Hansens liv av den danske författaren Bjarne Reuter.

Jan Nilsson

är lektor i svenska med didaktisk inriktning vid Malmö universitet.

Jag har sedan mitten av 1980-talet besökt ett stort antal skolor och observerat hundratals lektioner och på så vis kunnat urskilja en del återkommande mönster. Ett av dessa handlar om elevinflytande, eller kanske snarare brist på elevinflytande.

Rent formellt fungerar nog skoldemokratin ganska oklanderligt. Det finns elevråd på alla skolor och klassråd i de allra flesta klasser. Problemet är bara att det som avhandlas där i stort sett aldrig är sådant som har med undervisningens kärna, det vill säga innehållet, det som eleverna ska lära sig, att göra. I stället handlar det ofta om mera okontroversiella ting som uppehållsrum för eleverna, mobilförbud eller om eleverna alltid ska vara ute på skolgården under rasterna. När det kommer till innehållsfrågorna hålls eleverna oftast utanför och argumentet för det är nog genomgående att lärarna hänvisar till det som står i kursplanerna och att detta inte är förhandlingsbart. För något år sen satt jag och pratade om elevinflytande med en högstadieelev. Hon beskrev sina erfarenheter på det området ungefär på följande sätt:

”På vår skola har vi demokrati varje måndag mellan klockan åtta och nio för då har vi klassråd. Men klockan nio är det slut med klassrådet och därmed också demokratin, för då börjar undervisningen.”

En anledning till att möjligheten för eleverna att påverka undervisningen har blivit alltmer begränsad är antagligen att lärare oftast utgår från kursplanernas avsnitt om centralt innehåll när de planerar sin undervisning. Däremot väger skolans andra viktiga uppdrag, nämligen demokratiuppdraget, betydligt lättare, vågar jag påstå, när lärarna ska välja ut vad undervisningen ska handla om. Ett vanligt sätt att hantera värdegrundsfrågorna är att förlägga dem till särskilda temadagar, temaveckor eller schemalagda lektioner om Emotionell intelligens (EQ). Det innebär i praktiken att skolan separerar livet från skolan. Elevernas liv och verklighet är något för sig och avverkas på temadagarna eller EQ-lektionerna, och undervisningen – ja det är något annat. Där är det ofta ”traditionens tyranni” som råder, med ett innehåll som kan kvantifieras och bedömas.

Något som används alltmer är självvärdering och kamratbedömning. Det går i princip ut på att eleverna, ofta med hjälp av mallar eller matriser, ska bedöma antingen sina egna eller sina klasskamraters prestationer, relaterade till av lärarna uppställda mål. Och det är inte ovanligt att varje enskilt arbetspass i skolan inleds med vilka mål som ska uppnås och utvärderas. Detta ses inte sällan som ett sätt att tillämpa formativ bedömning, ett begrepp som nog har en positiv klang för de flesta. I praktiken består den här varianten av formativ bedömning väldigt ofta av en serie summativa bedömningar som riktas mot det mät- och kvantifierbara.

Eleverna utsätts, från den dag de sätter sin fot i skolan, för en rad olika tester, prov och bedömningar av sådant som de nästan aldrig haft något inflytande över. Skolan har förvandlats till en kontroll- och bedömningsapparat och inte en plats där eleverna ges rimliga möjligheter att under trygga och rimligt demokratiska omständigheter undersöka sin inre och yttre värld. Talet om kamratrespons, självvärdering, klassråd och elevråd är i grund och botten inget annat är en skendemokrati skrudad med den rätta begreppsretoriken. Man kan fråga sig vilka konsekvenser detta får för elevernas tankar om demokrati och samhällsansvar.

Nå, frågar sig naturligtvis vän av ordning, hur i hela friden ska eleverna kunna ha inflytande över och kunna påverka det som sägs i styrdokumenten? Ett sätt att komma åt detta skulle kunna vara att lärare väljer undervisningsinnehåll med utgångspunkt från sina elever i stället för kursplanerna, genom att lärarna ställer sig frågor som: Vad är viktigt att ta upp i undervisningen med just de här eleverna och varför är det viktigt? Det skulle vara att erkänna att skolan och läroplanen är till för eleverna – och inte tvärtom. Ett annat sätt skulle kunna vara att eleverna ges möjlighet att regelbundet och på olika sätt utvärdera undervisningen, i stället för sina egna och sina klasskamraters prestationer. Min tämligen entydiga erfarenhet är att elevutvärderingar av ett arbetsområde eller ett tema ger läraren betydligt mer information om vad eleverna lärt sig än ett traditionellt kunskapsprov.

Så, handen på hjärtat kära kollegor, när utgick ni senast från era elever när ni valde undervisningsinnehåll? Och när lät ni senast eleverna utvärdera undervisningens innehåll och utformning?

ur Lärarförbundets Magasin