Ingår i temat
Kärlek
Läs senare

Vad har kärlek med sex att göra?

Man behöver inte vara kär för att ha sex, är budskapet i skolans sex- och samlevnadsundervisning. Men det tycks inte helt anammas av ungdomarna. För dem är kärlek ofta ett villkor, särskilt för flickor.

20 sep 2010

Bild: Bror Hjort

Trots prinsessbröllop och fullt mediepådrag kring ”Love Stockholm” finns det sammanhang där kärlek inte alls känns särskilt hett, där den romantiska tvåsamheten står för något förlegat och överspelat. Att koppla ihop sex och kärlek kan därför uppfattas som omodernt. Snudd på lite sippt, som om vi inte kommit längre, som om vi fortfarande måste vara kära för att få ha sex.Under sommaren surfar jag in på tidningen Vecko-Revyns hemsida och tittar igenom artiklarna under rubriken ”Sex och kärlek”. Kärleken lyser med sin frånvaro och i stället kan jag läsa om sådant som: ”Finns det luktfria underliv?”, ”Fem pirriga tips för orgasm”, ”Vilken är svenskarnas vanligaste sexdröm?”, ”Hur gör man för att få en fontänorgasm?” eller ”Här hittar du singelkillarna i sommar”. På UMO, ungdomsmottagningen på nätet, är man där-emot mer utförlig om kärlek när man försöker beskriva hur den känns eller hur man kan visa att man är förälskad. Men inte heller här är kärlek och sexualitet något som självklart hör ihop. Man kan tycka att det bör kopplas samman, men det är i så fall ett uttryck för en personlig åsikt och en preferens bland många andra lika möjliga hållningar:

”En del tycker att kärlek och sex hör ihop och att de bara vill ha sex med någon som de är kära i. Andra menar att det inte måste höra ihop. Oavsett hur man tycker, så är det viktigt att prata om hur man tänker och vad man vill. Om man vet hur den eller de andra tänker, är det mindre risk att bli sårad själv eller att såra någon annan”. UMO, ungdomsmottagningen på nätet.

Vad man noterar är en trend där kärleken tillskrivs en relativt nedtonad roll i texter och budskap som vänder sig till i första hand unga läsare. Åsiktskantringen verkar dock inte omfattas av alla. I likhet med andra som forskat om ungdom och sexualitet konstaterar jag att för de allra flesta ungdomar är sexualitet och kärlek intimt sammantvinnade. Kärlek är det som motiverar och graderar sexualiteten och vad gäller många flickor dessutom det som förklarar och förlåter den. Till skillnad från det kroppsliga närmandet framstår kärleken som en odelat positiv kraft, fri från den destruktiva potential som ligger förborgad i sexualiteten (som exempelvis könssjukdomar, ovälkomna graviditeter eller övergrepp). Den romantiska kärleken är också tydligare än den kroppsliga knuten till en uttalad heterosexuell norm. Bland merparten av de elever jag studerat är kärleken ett ideal som gång på gång formuleras såväl i idén om passionerade möten mellan man och kvinna, som i en framtida lycklig familjebildning.

I min egen forskning om skolans sexualupplysning står det klart att både lärare och elever vanligen förknippar tjejerna med förmågan att tala om känslor och vurmandet för känslosamma eller ”romantiska” situationer. Detta anses tillhöra de kvinnliga egenskaperna och kompetenserna. Killarna betraktas däremot som mer barnsliga och omogna och därför betydligt sämre på det känslomässiga området. Men de antas samtidigt ha en mycket mer avspänd relation till sin egen sexualitet. Eftersom de här tämligen stereotypa bilderna av könens respektive styrkor och svagheter tydligt pekar ut vad skolan och läraren ska hjälpa eleverna med kan de användas för att ge stadga och riktning åt undervisningen. Många lärare arbetar med ambitionen att hjälpa tjejerna till att bli bättre på att bejaka sin lust och inte förminska sin egen sexualitet med hänvisning till ett eller annat outtalat kärlekskrav. Killarna, däremot, måste få hjälp att utveckla sin känslomässiga sida och helst även bli mer toleranta mot sexuella handlingar som ligger utanför heteronormen.

Men det ibland rigida könstänkandet i sex- och samlevnadsundervisningen kan också leda till ett kritiskt granskande av den egna undervisningen. Så menade till exempel en lärare jag följt på nära håll att sex- och samlevnadsundervisningen länge dominerats av kvinnor. Följden var att lektionerna fått ett tilltal som hon karakteriserade som ”lite känslomässigt, på flickors vis”. Dessa kvinnor, ansåg hon, har svårt att släppa in männen eftersom män talar om sex på ett mer burdust och råbarkat sätt än de själva gör. Som den här läraren såg det, innebar den kvinnliga övervikten i lärarkåren alltså att tjejers vanligen mer inlindade och kärleksorienterade sätt att tala om känslor och sex presenterades som det enda rätta. Skolan riskerade kort sagt att uppfostra killarna att bli som tjejerna. För killarnas skull efterlyste hon därför lite mer av de manliga ”råbarkade” identifikationsobjekt som skulle kunna visa att även ett manligt tal om sex är riktigt.

På det här viset pendlar en stor del av sex- och samlevnadsundervisningen mellan två synsätt. Å ena sidan ser man könen som lika och sexualiteten soSkulptur: Bror Hjortm till stora delar inlärd och å andra sidan finns uppfattningen att killar och tjejer kan betraktas som två separata kollektiv och att sexualiteten kan ses som en både nedärvd och könstypisk drift. Lärare och elever förenas med andra ord i en och samma ambivalens: såväl kön som sexualitet är kulturella och historiska konstruktioner som man kan arbeta förändrande med, samtidigt som de är oföränderlig biologi.

Samtidigt är sex- och samlevnadsundervisning ett fält som klyvs av flera starka dikotomier. En av dessa visade sig när jag i samma studie bad ungdomarna att försöka definiera begreppet sexualitet. Av svaren att döma gjordes en tydlig bodelning mellan den kroppsliga sexualiteten och den känslomässiga kärleken. För många av eleverna var sexualiteten detsamma som den kroppsliga driften. Men man gjorde inte bara en bodelning mellan andligt och fysiskt i bemärkelsen känsla och drift, utan det förra värderades också högre än det senare. Okontrollerade fysiska begär ansågs vara farliga både för den enskilde och för dennes omgivning.

Samma dualism återkom i hur man föreställde sig att den bästa sexualiteten trots allt fanns inom ramen för den kärleksfulla relationen och var beroende av upplevelsen och känslan. Sofia var en av flera elever som gick till de egna erfarenheterna för att ge tanken ett tillräckligt tydligt uttryck. I intervjun återvänder hon till tillfället när hon och hennes pojkvän hade sex för första gången. Den gången var det inte ”bara skönt för stunden”, utan samlaget blev också en bekräftelse på att de nu kände varandra ”på alla plan”. Som för att förklara den skillnad som inträder när man verkligen är kär i sin partner betonar hon att den här gången kändes det bra även ”efteråt”.

I klassrummet blev talet om kärlek ett område där tjejerna framgångsrikt kunde omvandla sig själva till norm; problematisera killarna och visa på brister i den manliga positionen. Som påpekades av den ovan nämnda läraren finns mycket riktigt en segsliten tanketradition att hänvisa till som ger tjejerna ett tillfälligt företräde, en tänkt mognad, självinsikt och kontakt med sitt inre.

Kärlekens betydelse för sexualitetens vidkommande har en lång och vindlande historia. Under många hundra år var sexualiteten i Sverige legitimerad av äktenskap och nära knuten till kravet på en reglerad reproduktion och kontrollerade arvskiften. Först under loppet av 1900-talet luckrades detta upp, bland annat genom ett omfattande och aktivt sexualpolitiskt arbete. Kärleksdiskursen, alltså idén att kärleken i sig legitimerar könsumgänge mellan de förälskade, slår igenom på bred front under sena 60-talet. Vill man uttrycka det lite drastiskt kan man säga att kärleken befriade sexualiteten. I samma veva skedde också något med den ungdomssexualitet som tidigare hållits i strama tyglar av både skola och föräldrar: den blev nu på ett helt annat sätt än tidigare både tänkbar och accepterad. På ett annat plan innebär utvecklingen mot större sexuell frihet givetvis att sexualiteten blir mer svårkontrollerad – det är bara du själv som vet när du är kär. I praktiken har detta individuella avgörande inneburit ett välkommet frirum åt framför allt många tjejer som har haft en mer reglerad sexualitet. Genom att ”skylla” sin sexualitet på mer högstämda känslor som kärlek snarare än kåthet och lust har de skapat ett utrymme för just denna lust. De har kunnat ha sex – också med flera pojkvänner efter varandra – så länge som de på ett övertygande sätt kunnat göra gällande att de varje gång varit kära i killen i fråga. Kärleken har legitimerat sexualiteten.

När både skolan och annan upplysningsverksamhet i dag signalerar en tydlig skepsis inför kärleksdiskursen – som numera allt oftare presenteras som både unken och sexualfientlig – är detta begripligt men också problematiskt. Dagens omhuldade tilltal i sex- och samlevnads-undervisningen präglas av en lustfokuserad sexualitet där alla (både killar och tjejer, både homo och hetero) har rätt till en sexualitet utan känslopjunk. Men möjligen fungerar retoriken bättre i teorin än i praktiken. Det mesta tyder på att de flesta ungdomar fortsätter att leva i en verklighet där de sexuella villkoren på ett markant sätt skiljer sig åt för tjejer och killar, och där heterosexualitet fortfarande är en lika självklar som uppburen normalitet.

Kärleken kan onekligen uppfattas som en boja som fängslar och villkorar sexualiteten – och bojor bör som bekant sprängas och kastas bort. Men kanske är det att göra det lite väl lätt för sig. För vad gör man när den utlovade friheten ändå inte vill infinna sig, när verkligheten inte vill anpassa sig till kartan? Om kärleken ska betraktas som helt och hållet irrelevant vad gäller rättigheten att få utlopp för sina sexuella begär, vad händer då med det sexuella frirum som många tjejer lyckats tillskansa sig efter såväl sekler som decennier av betydligt mer återhållsamma ideal? Vad händer med den kärleksdiskurs som i hög grad bidragit till att skapa förståelse för, och bryta ner fördomarna mot, samkönad sexualitet?

Jag har inga självklara svar på de här frågorna. Men jag tror att lärare (och andra) som är engagerade i sex- och samlevnadsundervisning måste vara öppna för en diskussion som handlar både om vad kärleken förhindrar och vad den tvärtom möjliggör.


Maria Bäckman
är docent i etnologi och verksam som forskare och lärare vid etnologiska avdelningen, Stockholms universitet. Hon har framför allt forskat kring ungdom och skola med fokus på kön, sexualitet och etnicitet. Bland publikationerna kan nämnas avhandlingen Kön och känsla. Samlevnadsundervisning och ungdomars tankar om sexualitet (2003).

Alla artiklar i temat Kärlek (8)

ur Lärarförbundets Magasin