Läs senare

Ut med halvfabrikaten!

13 maj 2011

Det finns en osynlig stund i skolan. En stund som inte är lektion och egentligen inte heller rast, en liten halvtimme som återkommer varje skoldag, en ficka tid som har stor pedagogisk potential men som inte väcker engagemang hos vare sig lärare eller skolledare: Lunchen.

Man kan inte säga att den var bättre förr. Jag minns hur sjuttiotalets skolmat äckelstämplade vissa smaker: kålrot och margarin, minestronesoppa och fisk med mandel. Men det märkliga är att man inte kan säga att det är så mycket bättre nu. När jag äter skolmat märker jag att paradrätterna ofta är svampiga pannkakor, köttbullar med studs i och sönderhackade Foto: Robert Blombäckhormonstinna tyska djur. Och jag undrar ibland om vi fortfarande lever på femtiotalet när vitlök och olivolja bara såldes på apotek och kryddning var lika med salt och vitpeppar. Den mest spännande smaken i dag verkar ofta vara glutamat (E 621).

Så barn äter inte. Redan på lågstadiet börjar de välja bröd, fil och rivna morötter och på högstadiet har många hittat till butiken där man får tre kanelbullar för en tia. Vad gäller smaken är bytet en vinst och vad gäller näringsvärdet kanske inte någon större förlust.

Den nya skollagen kräver från den 1 juli att skolmaten ska vara näringsriktig, något som borde ha slagits fast så snart mat började serveras i de flesta skolor på fyrtiotalet. Ska det ta sjuttio år till innan beslutsfattarna också kommer fram till att maten ska vara god?

Nej, ut med halvfabrikaten och in med bönor och linser, nötter och frön, matvete och nakenhavre. Och fram med kryddorna. Koriander, spiskummin, ingefära, nejlika, muskot och lagerblad väcker liv i maten och i ungarna. Den elev som vant sig vid bullar till lunch kommer att känna sig hemma med en linsgryta pimpad med kanel. Till och med kålroten blir läcker när den kokas med chili och citron.

Säg inte pengar. Halvfabricerade köttprodukter är bland det dyraste en skola kan köpa. Vegetariska råvaror är billiga och kryddor är en kostnadseffektiv genväg till smak. Med en större andel vegetarisk mat slipper skolorna också merkostnader för specialkost till muslimer och just vegetarianer.

Visst, den riktiga maten kräver mer av kökspersonalen, både i kvantitet och kvalitet. På en skola med exempelvis 500 elever måste 1 500 solros- och mandelbiffar handformas på en förmiddag. Om varje köksbiträde fixar hundra så kräver det en personalstyrka på femton. Se där jobb för lågutbildade kvinnor vars hushållningskonst hittills inte har tagits till vara. Med andra ord: god samhällsekonomi.

Och säg inte att barn är konservativa. I ett mångkulturellt Sverige är levande smaker något många är vana vid, hemifrån eller hos kompisarna. För dem som är ovana har skolan ett pedagogiskt ansvar att lära ut hur riktig mat smakar. Och det handlar inte bara om chili utan lika mycket om inhemska klassiker som dill och persilja, pepparrot och äpple.

När hemkunskapen börjar ungefär i årskurs sex kan det vara för sent – så släpp in elever i skolköket varje förmiddag. Och säg inte arbetarskydd och hygien. Ändra de lagar som står i vägen, skolköket är den perfekta platsen för barn att lära sig tvätta händerna och hantera kokande vatten och vassa knivar. Som kokboksförfattaren Lotta Lundgren säger: ”Självförtroende är bra att ha i köket. Men det går precis lika bra med hybris.”

ur Lärarförbundets Magasin