Läs senare

Uppdrag: att lösa skolans problem

PorträttetLärare, lärarutbildare, utredare. Forskaren och mångsysslaren Björn Åstrand valde det röda pillret och kom till ett nytt universum.

01 feb 2019
Uppdrag: att lösa skolans problem
Antikens atmosfär inramar Medelhavsmuseet. Här finner den forne historieläraren Björn Åstrand lugnet under sina vistelser i Stockholm. Foto: Lasse Burell

Björn Åstrand har just hämtat ut ett paket fullt med kunskap. Vid kafébordet går han igenom sina anteckningar från förmiddagens intervjuer. Ur den öppnade bokkartongen väller visdom och statistik.

Allt blir till intellektuellt byggmaterial i hans nya utredningsuppdrag.

– Så här jobbar jag, så här ser min värld ut, säger han.

Hur kan man med sin kapacitet och i den roll man har, bidra till att skapa ett bättre samhälle och till att enskilda individer får ett bättre liv?

Vi befinner oss på Medelhavsmuseet, ett par kvarter från Tegelbacken och utbildningsdepartementet. Under sina många resor till Stockholm från hemmet i Vännäs i Västerbotten ­mellanlandar han gärna i museets kafeteria för att sortera sina tankar och planera alla möten.

Här kryper antiken nära och påminner honom om hans tid som historielärare, först några år på grundskolan och sedan tio år på Umeå universitet.

Björn Åstrand

Ålder: 56.

Bor: Vännäs.

Familj: Fru, tre barn, fyra barnbarn och en collie.

Mitt viktigaste verktyg när jag renoverar hus: Kunskap, kompetens och en hel del jävlar anamma.

Mitt viktigaste verktyg när jag utreder: Kunskap, kompetens och en hel del jävlar anamma.

– Jag var lektor och studierektor, under­visade i klassisk historia och hade det hur bra som helst. Tänk att få vara på en plats där så många unga människor söker sin framtid. ­Man får nästan en klump i halsen när man pratar om det.

För femton år sedan hamnade Björn Åstrand i en skarp valsituation. Han illustrerar den ­genom att hänvisa till hur Neo i filmen The Matrix ställs inför valet att ta ett blått piller eller ett rött. Om han tar det blå pillret kommer han att stanna kvar i sitt vanliga trygga liv, men tar han istället det röda kliver han över en gräns och får ge sig ut i en ny okänd och spännande värld.

– Jag tog det röda pillret, säger Björn Åstrand.

Vägvalet var en konsekvens av att han under flera år intresserat sig allt mer för lärarutbildningen vid institutionen, hur riktigt bra undervisning ser ut – och hur man undervisar om det.

Hur löd matrix-frågan?

– Vi ska bygga upp forskning och forskarutbildning i relation till lärarprogrammen och vi letar efter en person som kan bistå oss i det arbetet. Kan du tänka dig att söka?

Han både sökte och fick jobbet.

– Det tog mig till ett nytt universum och det har varit otroligt berikande.

Senare blev han chef för lärarutbildningarna och forskningen i anslutning till programmen, först i Umeå och senare några år i ­Karlstad.

Björn Åstrand vill ge lärarna yrkesmässig påfyllning under hela arbetslivet.
Foto: Lasse Burell

Ju mer han engagerade sig i lärarutbildningarna, desto mer blev han varse det dilemma han senare uppehållit sig mycket vid som utredare – svårigheten att vara lärarutbildare och samtidigt ha kvar en fot i professionen.

– När jag lämnade skolan och undervisningen på högstadiet var jag nog en hyfsat skicklig lärare, precis som många skollärare som rekryteras till högskolan. Men tyvärr tappar man snabbt kopplingen till skolans verklighet.

Björn Åstrand var med och startade ett europeiskt nätverk om lärarutbildningens policyfrågor. Årliga konferenser födde internationella kontakter och nya insikter om villkoren för lärare och lärarutbildare i en mängd länder.

Samtidigt smög sig en annan och större fråga allt närmare – hur skapar vi en bättre värld för alla människor?

– Det låter kanske pretentiöst, men det är den bärande frågan som alla människor borde ställa sig. Hur kan man med sin kapacitet och i den roll man har, bidra till att skapa ett bättre samhälle och till att enskilda individer får ett bättre liv?

För Björn Åstrand ledde det för några år sedan till att han tackade ja till att ingå i regeringens skolkommission. Den tillsattes 2015 med uppdrag att lämna förslag som siktade på att höja elevernas kunskapsresultat, förbättra kvaliteten i undervisningen och öka likvärdigheten i skolan.

– Kommissionen pekade på ett antal svagheter i systemet. Tillsammans tar vi inte ansvar för det vi har lovat alla barn: En bra skola som kvalificerar alla för både yrkesliv och liv som aktiva medborgare, som stödjer socialisation och som hjälper alla att hitta sin personlighet och inre drivkraft.

En annan slutsats var att lärare och skolledare får för lite stöd. Skolkommissionen förordade ett professionsprogram för skolans ledare och lärare, en sorts samhällskontrakt med löfte till individer: Om du vill ta ansvar som lärare eller skolledare lovar vi att ge dig de här utvecklingsmöjligheterna.

Ytterligare en slutsats var att finansieringssystemet måste utvecklas.

– Vi föreslog att man borde lägga på en socio­ekonomiskt viktad resurs men också att staten måste utreda andra modeller och för­bereda sig på att ta ett mycket större ansvar. Lite otippat har den frågan nu landat hos mig.

Björn Åstrand tar våra muggar och går och hämtar mer kaffe. Vi har kommit till intervjuns kritiska punkt.

De såg till att jag som ny fick lära av de erfarna och på det sättet bli skickligare för varje dag. Det är precis så vi måste göra i skolan.

Från utsiktspunkten i kafeterian, en trappa upp med utsikt över en av museets öppna ytor, är det lätt att föreställa sig antikens filosofer skrida runt, ivrigt gestikulerande och inbegripna i lärda utläggningar. En intellektuell miljö som klippt och skuren för Åstrand.

Men när han återkommer med nybryggt kaffe är han för ett ögonblick förtegen. Skolkommissionens förslag ledde till flera utredningar och Björn Åstrand är nu inne på sin andra. Den första är slutrapporterad och sedan slutet av juli har han regeringens uppdrag att analysera och föreslå åtgärder för att minska skolsegregationen och förbättra resurstilldelningen till förskoleklass och grundskola. Syftet är att öka likvärdigheten i skolan.

Ett halvår in i utredningsarbetet vill han ogärna prata om vilka överväganden han gör.

Prata mindre – lyssna och fundera mer. Så vässas det kritiska tänkandet, enligt Björn Åstrand.
Foto: Lasse Burell

– Att vara kritiskt tänkande innebär också att tona ner sin egen tvärsäkerhet och våga pröva de föreställningar man har. Jag kommer säkert ha bestämda synpunkter så småningom, men just nu är min principiella hållning att försöka prata mindre, lyssna och tänka mer.

Han gör en jämförelse med hur det är att gå in i ett forskningsprojekt. Å ena sidan vet man en massa om det som ska undersökas, å andra sidan är ju poängen att ta reda på nya fakta. Därför finns det ett behov av att i någon mening nollställa sig. Han framhåller vikten av att se en fråga ur olika perspektiv och påminner om vetenskapens grundläggande fråga: Kan det vara på ett annat sätt?

Han träffar personer och organisationer som bär på intressanta tankar. Häromdagen besökte han en kommun och fick höra fördelarna med skolvalssystem. Dagen efter lyssnade han till andra som tycker att sådana system är dåliga.

– I alla möten jag har är det alltid någon som ger en ny infallsvinkel och säger något som får mig att förstå att så kan man också se det.

Desto lättare att prata om det andra utredningsuppdraget, som han redovisade i våras. Där föreslår Björn Åstrand ett professionsprogram med nationellt reglerade kompetensnivåer för skolans ledare och lärare.

– Att bygga ett system som vårdar lärarnas yrkesskicklighet är bland det viktigaste vi kan göra. Kan vi etablera en transparent och förutsägbar stege kan vi också bli överens om att här är våra skickligaste lärare. De ska ta hand om nya lärare som kommer ut i skolan, men också gå in i lärarutbildningarna och minska glappet mellan utbildningen och arbetsplatserna. Vi måste ha ett system som stödjer och hedrar yrkesskicklighet och vi måste använda kompetens strategiskt.

Som illustration till hur glappet kan mötas kommer en annan av Björn Åstrands erfarenheter till pass. Under en kort tid arbetade han som byggnadssnickare sedan han blivit värvad av en lokal byggföretagare. Han hade fått jobb som lärare på högstadiet hemma i Vännäs, men förordnandet varade bara vårterminen ut och nu stod han på en stege och tilläggsisolerade huset.

– Mannen frågade om jag ville börja jobba åt honom. Han hade kört förbi under ett par veckor och sett vad jag kunde göra.

Den arbetslöse läraren tackade ja och mötte en kultur av kunskapsöverföring. Som nykomling fick han följa med de skickligaste kollegerna på uppdrag, en modell som gjorde att han snart lärt sig många olika moment i arbetet.

Anteckningar och fack­böcker – en utredare samlar ständigt på sig ny kunskap.
Foto: Lasse Burell

– De tog de mest avancerade krafterna i anspråk för de mest avancerade uppdragen och såg till att jag som ny fick lära av de erfarna och på det sättet bli skickligare för varje dag. Det är precis så vi måste göra i skolan.

Björn Åstrand tycker att förslaget om professionsprogram överlag fått ett positivt mottagande, även om några skolhuvudmän menade att de redan hittat en modell som fungerar och inte vill se den saboterad av nya lösningar.

– För en utredare är det här ett genuint dilemma. Å ena sidan vill man lägga förslag som gör det omöjligt att slarva med det som inte får slarvas med. Å andra sidan vill man inte störa de som tar ansvar och gör bra saker.

Nu har förslaget om professionsprogrammet och flera andra förslag han presenterade för att höja kunskapsresultaten och kvaliteten i den svenska skolan varit ute på remiss.

– Jag lade förslag som innebar att hit kan vi gå nu, men det krävs ytterligare en resa tillsammans med professionen för att färdigställa detta. Programmet ska inte bli något man trycker på uppifrån, utan något man önskar nedifrån.

Året innan han lämnade sitt slutbetänkande kände han att utredningsuppdraget tog allt mer tid och sa upp sig från det arbete han samtidigt hade som dekan för lärarutbildningsnämnden på Karlstads universitet.

Han ville utreda på heltid, men var inte säker på om han kunde bli anställd i sin egen utredning. I väntan på besked passade han därför på att söka lärarlegitimation.

– Jag tänkte att jag kanske kan börja undervisa igen.

Högstadiet i Vännäs där han började som lärare finns kvar, men om det åter skulle bli aktuellt att undervisa tror han att det snarare blir på universitetet.

Har du någon gång ångrat att du valde det röda pillret?

– Det ligger inte för mig att ångra saker. Det man gör det gör man och oftast gör man det på goda grunder, säger Björn Åstrand.

ur Lärarförbundets Magasin