Ingår i temat
Kärlek
Läs senare

Ungas känslor i skruvstädet

Huvudpersonerna kämpar med sig själva. Hur kan det som gör mig lycklig vara fel? I Katarina von Bredows böcker ställs ungas förälskelser på sin spets.

17 sep 2010

Foto: Kent Klich

— Jessica var femton. Det var hennes första graviditet, medan jag var nästan fyrtio och antagligen gravid för sista gången. Det enda vi hade gemensamt var att vi båda var överraskande, oplanerat gravida.– Det låter som om hon skulle kunna sitta bredvid dig, här i rummet?

– Ja, det blir så, personerna blir mer och mer påtagliga. De fortsätter att finnas med. De kan reagera på saker i mitt liv.

Katarina von Bredow skrattar.

– Till exempel Markus från den senaste boken, han är rysligt levande. Han är bra att ha för han är olik mig. Jag är lite konflikträdd … men säg ifrån nu då, kan han säga.

Kaffebryggaren når sitt crescendo i köket.

– Alexander, kaffet är klart, ropar Katarina von Bredow.

En ung man kommer gående mellan de ouppackade flyttkartongerna i hallen och sätter sig vid bordet.

Med sina tjugo år skulle han, liksom Jessica och Markus, kunna vara en gestalt i någon av hennes böcker. På sätt och vis är han det. ”Med stort tack till Alexander för goda råd och kritisk granskning” står det i Som jag vill vara från 2007. I den senast utkomna Bara inte du har han hjälpt till att få scenerna med de unga vuxnas klubbliv att bli trovärdiga.

– Utan dig hade jag aldrig kunnat skriva om det. Katarina von Bredow ser uppskattande på Alexander Engzell. Han är hennes styvbarnbarn och bor för närvarande hos henne.

Han tycker om hennes böcker, särskilt Bara inte du, där karaktärerna är i hans egen ålder. Huvudpersonen Emma har fyllt tjugo och flyttat till egen lägenhet. Tillvaron flyter på med jobb och vänner. Med jämnåriga Markus delar hon allt, men de är inte ett par. Så en kväll ringer det på dörren. Där står hennes närmaste väninnas pojkvän, han med den intensiva blicken …

– Jag funderar på i vilket ögonblick hon går över gränsen, säger Katarina von Bredow. Antagligen sker det så snart hon börjat mejla hemliga meddelanden. Sen är resten en gradfråga. Fast hon aldrig hade trott sig själv om att hon skulle kunna ligga med sin närmaste väninnas kille, så gör hon det.

Alexander Engzell nickar och ler lite. Han kan känna igen sig i de moraliska förvecklingarna:

– Jo, stött på sin kompis partner har nog många gjort någon gång.

Foto: Kent KlichHan må vara en omistlig expert på tidsmarkörer, som kläd- och musikstil och jargong, i hennes berättelser, men det intellektuella och moraliska är det hon som står för, betonar han. Liksom det känslomässiga, påpekar författaren själv.

– När det gäller att skildra känslor är det snarare en fördel att vara äldre. Man får bättre koll på sina byggstenar, alltså språket, med åren.

Inför varje ny berättelse bestämmer hon ungefär hur början och slutet ska bli. Men hur karaktärerna utvecklas är öppet. Ibland får hon lirka sig tillbaka till den förutsatta strukturen.

I boken väljer pojkvännen att stanna hos sin flickvän, och den skamset och plågat förälskade Emma måste inse att hon själv och han aldrig kan bli ett par. Läsaren blir förvånad över att passionen inte segrar över den vrenskande parrelationen.

Men det är inte sant som man ofta hör i dag, säger Katarina von Bredow, att människor lämnar sina partner när svårigheter uppstår.

– Tvärtom, folk hänger verkligen i.

– Men unga ger ofta upp för lätt, menar Alexander Engzell.

Kaffet är urdrucket, han tackar för sig och drar sig tillbaka. Författaren och jag sitter kvar i köket där skåpdörrarna lyser gult. Hon har nyligen flyttat in i ett stort tvåvåningshus efter att ha separerat från sin man. Med honom har hon två små söner. De har flyttat isär, men kanske har de trots det inte avslutat sitt förhållande. Hon vippar huvudet från sida till sida. ”Nja, när man har barn tillsammans har man ju en livslång relation.”

I undervåningen finns två lägenheter.
I den ena bor hennes mamma och mitt emot bor dennas man, Katarina von Bredows styvfar sedan barndomen. ”De har alltid varit särbor.”

Alla människor ”drabbas” av vänskap, kärlek och familj, konstaterar hon. Hennes berättelser handlar om hur man ska handskas med allt detta. Det bör sägas att relationstemat är tillskruvat i historierna. I nästan alla hennes hittills nio ungdomsböcker utspelar sig heterosexuella kärlekshistorier som bryter mot tabun. Homosexuell kärlek har hon inte skrivit om. Hennes läsare hör av sig och uppmanar henne att göra det.

– Jag har försökt men jag fick släppa det. Själv är jag bedrövligt heterosexuell, och jag blir osäker på det känslomässiga när jag ska skildra en homosexuell relation.

Debutboken Syskonkärlek från 1991, som kom ut när författaren var tjugotre år, handlar om en incestuös förälskelse. I efterföljande böcker har hon bland annat skrivit om kärlek mellan personer med stor åldersskillnad och om förälskelse i någon annans partner ur både den bedragnas och bedragarens vinkel.

– Om det ska bli en bra historia så ska det finnas ordentliga hinder för huvudpersonerna. De ska gå igenom prövningar som förändrar dem. Och jag som författare vill ha en utmaning.

Hon vill vrida på perspektivet. Äger man någon för att man älskar den? Hur ser det ut inuti den som blir förälskad i sin väninnas pojkvän? Vad är egentligen rätt och fel när det gäller kärlek? Det kan vara svårt att förstå hur det som gör en själv lycklig kan fördömas av omvärlden.

Katarina von Bredow vet. Som artonårig gymnasist arbetar hon extra i en kiosk i Sigtuna. När hon sätter upp löpsedlar på butikens anslagstavla är det sitt eget ansikte hon möter. Feta rubriker omnämner henne som ung hustru och påstår att hon överväger att skaffa barn.

Vecko- och kvällspress har fångat upp nyheten: författaren och tv-journalisten Einar von Bredow, drygt femtio, har gift sig med Katarina Lindén, arton.

Hon var femton när de blev ett par, sexton när de flyttade ihop. I omgivningens ögon var det en uppseendeväckande, avvikande relation. Hennes mamma försökte få henne på andra tankar.

– Den ena unga vackra killen efter den andre blev hembjuden till oss på middag. Katarina von Bredow ler. Men jag blev inte intresserad. När min mamma förstod att relationen till Einar inte gick att stoppa backade hon upp mig och försvarade mig i stället.

Trots allt, säger hon, vande sig omgivningen. Maken var en kändis och som sådan får man viss tolerans för att bete sig underligt. De var gifta i sjutton år. Efter skilsmässan träffade hon mannen som blev far till hennes barn.

Manuset till det som sedan blev debutboken Syskonkärlek hade hon påbörjat som femtonåring redan innan hon förälskade sig i den trettiofem år äldre Einar von Bredow. Hon tycker inte att det är så intressant om det är äktenskapet med honom som fört henne in på ämnet omöjliga relationer.

– Men det är klart, det kan ha gjort att jag hållit extra mycket kvar vid att inifrån skildra kärlek som ser konstig ut från utsidan.

Syskonkärlek läses ofta klassvis i skolan. ”Vilken äcklig historia, måste vi läsa den här”, brukar reaktionen vara när boken delas ut.

Sen läser ungdomarna. De möter Amanda och Ludvig som gör den kvalfyllda upptäckten att de blivit förälskade i helt fel person.

Ändå, eller just därför, blir spänningen mellan de två bara större. Katarina von Bredow gestaltar syskonens längtan i blickar och rörelser, skriver om lust och kåthet så att läsaren dras in och lever med. Men trots att hennes skildring bejakar förälskelsen och lusten, får de unga inte varandra.

När författaren så kommer på skolbesök för att diskutera sin bok har högstadieeleverna glömt sina förbehåll:

”Hur kunde du göra ett sånt grymt slut. Du kunde väl ha låtit dem rymma!”

Ja, det kunde du väl, undrar jag.

Hon skakar på huvudet.

– Nej … nej, det hade blivit dålig litteratur. Det hade inte varit trovärdigt.

Det hade aldrig gått, de skulle fått leva i ständig skugga av sin skuld och omgivningens avståndstagande, säger hon.

I böckerna finns ofta någon som får huvudpersonerna att se klart. I Bara inte du är det Emmas vän Markus, i Syskonkärlek en äldre väninna, som hjälper dem att styra bort från det omöjliga. Men den utvecklingen kommer sig inte av att det finns krav på att ungdomslitteratur ska vara pedagogisk och ha lyckliga slut. Det handlar om att det som utspelar sig måste kännas sant.

Det hörs steg i trappan. Katarina von Bredows mamma stiger in i köket.

– Jag ville bara veta om du har några sopor?

– Jo, men tidningarna är tunga, så ta inte dem.

– Men då tar jag vagnen.

Deras röster försvinner i trappan när de tillsammans går ner med några pappersbuntar.

För några år sen skrev hon Som jag vill vara om femtonåriga Jessica som blir gravid när hon har sitt livs första samlag. Det händer på en fest med en kille hon är kär i. Katarina von Bredow, då knappt fyrtio, väntade själv barn medan boken kom till. Eftersom hennes växande mage upptog henne och historien skulle handla om ungdomar, så blev resultatet en berättelse om en gravid tonåring.

Hindren hon vill sätta upp för sina karaktärer var höga och svårrivna också denna gång. För huvudpersonen är det positiva graviditetstestet till en början en katastrof. Så kommer insikten: ett levande barn växer i hennes mage. Abort är inte är självklart. Jessica tvivlar och tvekar och kan egentligen inte välja. Att ta bort barnet är att döda, känner hon starkt, att behålla det verkar omöjligt. Omgivningens manande förväntningar på att hon ska göra abort tvingar henne att ta ställning. Hon ska behålla barnet.

När boken kom ut blev det reaktioner. Berättelsen går fel väg, den bejakar moderskapsmystik och särartsfeminism, menade en recensent, och i en intervju i Svenska Dagbladet fick författaren stå till svars.

– Kvinnan ska själv bestämma om hon vill göra abort, det är absolut min uppfattning. Men man gör ett val och nu valde Jessica i stället att föda. Det är en livstidsförpliktelse, och vad händer då? Det tyckte jag var intressant.

Alla artiklar i temat Kärlek (8)

ur Lärarförbundets Magasin