Ingår i temat
Skickliga lärare
Läs senare

Temakonstnär: Marcus Eek

Marcus Eek försöker få största möjliga kraft ur en bild, baserad på ett slags melankolisk vision om människan och naturen.

12 maj 2011

Bild: Marcus Eek/BUS 2011, Courtesy Björkholmen Gallery
Första gången jag såg Marcus Eeks arbeten var för drygt tio år sedan, och jag minns hur jag slogs av hans sätt att använda duken som en yta för experimenterande. Ett måleri som tycktes utspela sig i sekvenser, där teckning och måleri flätades in i varandra, med rumsligheter och perspektiv som skapade en horisont av parallella händelser. Ibland kunde ord och text vara inmålade i verken, som en påminnelse om målningens och konstbetraktandets beroende av olika språkliga nivåer.

Med tiden har hans målningar antagit en annan karaktär, där processen snarast tar formen av lager på lager, med en annan koncentration som följd. I jämförelse med de tidiga målningarna kan de senare verken vid en snabb beskrivning framstå som mer konventionella. De föreställer ofta blommor eller landskap. Ibland målade som ett slags närstudier av en ensam blomform, ibland som svävande imaginära landskap.

Marcus Eek bor sedan flera år i Berlin, och jag träffar honom för en intervju på skype. Jag tänker först på landskapsmåleriet – det finns många konsthistoriska referenser när det gäller förhållandet mellan det som utspelar sig på duken och verklighetens landskap. I många tider har konstnärer färdigställt målningarna i ateljén efter skisser eller fotografiska förlagor, i andra har de utfört målningarna direkt på plats, i naturen, som i 1800-talets friluftsmåleri. Men dessa aspekter kommer snabbt i skymundan i vårt samtal, som i hög grad kommer att handla om måleriet som sådant, om förhållandet till färgen och själva processen.

– Tidigt i mitt arbete fascinerades jag av frågan vad en bild kan göra, både med mig och betraktaren. Man kan säga att jag försöker få största möjliga kraft ur en bild, baserad på ett slags melankolisk vision om människan och naturen. Men det är en påhittad natur, det finns inga förlagor.

När jag frågar varför han målat så mycket natur och blommor blir det också tydligt hur motivet i någon bemärkelse är sekundärt:

– Jag har alltid varit intresserad av färgens materialitet och plasticitet, av hur ljuset reflekterar de olika pigmenten. Jag placerade först ut mina ”undersökningar” i egna kompositioner, lite hur som helst på duken. Till slut blev jag förvirrad av dessa abstraktioner, och då blev hoppet över till blommorna väldigt kort, och jag kunde fortsätta göra mina kompositioner. Nu är de lätta att läsa av som blommor eller naturbilder, det finns en igenkännbar form, men för mig är det egentligen samma sak som tidigare.

Man kan säga att det i hans arbeten finns en pendling mellan det vi kallar abstrakt och figurativt, ett begreppspar som drar en linje mellan det som ”liknar verkligheten” och det som inte gör det. Denna gräns har aktiverats av konstnärer under lång tid, i synnerhet den tidiga modernismen under 1800-talets slut, med impressionisternas färgkluttar som ett pedagogiskt exempel på hur något som på långt håll ser ut som en realistisk bild upplöses i färgfält ju närmare man kommer.

– Ögats längtan efter att förstå bilden är så stark, jag fascineras av denna längtan. Står man en bit ifrån kan ett litet penselstreck umbra snabbt avläsas som skuggan på en husgavel. Men det har inte med realism att göra, det är skapandet av en illusion. Många i dag skulle kanske välja en mer tydligt berättande konst för att påverka. Jag vill se om mina målningar kan beröra lika starkt som en fascinerande historia, men genom att gå direkt på känslan.

Ser man på blomman som konsthistoriskt motiv har den både haft specifika betydelser, som i renässansens kristna ikonografi, och en mer öppen symbolik, som i Georgia O’Keeffes sexuellt laddade blomsterbilder. Marcus Eek beskriver sina bilder som en baklängesekvation: han har tagit bort andra objekt för att de slår fast en betydelse för enkelt, ”stjälper hela utmaningen”. Naturen låser sig inte lika lätt betydelsemässigt.

Jag påpekar att det finns andra igenkännbara former som återkommer, som båten.

– Båten är en av de symboler som berör mig och som kommer tillbaka, även med de mest banala avläsningar: liten i stor värld, reslusta, äventyr. Det är en gräns. Jag kör motorcykel också, men skulle aldrig måla in en motorcykel i bilden. Den skulle ha för få och enkla läsningar.

Marcus Eek
är född 1968 i Stockholm. Han bor och arbetar i Berlin, och gick ut Kungliga Konsthögskolan i Stockholm 1997. Han brukar räknas till en ny generation målare som slog igenom på slutet av 1990-talet, när gränserna mellan stilar och konstnärliga tekniker hade börjat lösas upp. Han har sedan dess ställt ut i Sverige och internationellt, bland annat i Österrike, Tyskland och Finland.

Alla artiklar i temat Skickliga lärare (10)

ur Lärarförbundets Magasin