Läs senare

Temakonstnär: Karin Mamma Andersson

Lekfullt och expressivt, eller svart och melankoliskt? Det finns något i Karin Mamma Anderssons målningar som liksom lurar in en i bilderna. Men just när man tycker sig greppa en del, framträder en annan aspekt i förgrunden.

17 sep 2013

Karin Mamma Anderssons bilder kan beskrivas som figurativt måleri, samtidigt bygger verken på en lek med en abstraherande rörelse. Den som är van att vandra i konsthistorien kan känna igen bildspråk eller element från en rad håll: Dick Bengtsson, Pierre Bonnard eller Clyfford Still bredvid en Piero della Francesca eller Giorgio Morandi.

Konstkritiken bygger ofta på binära tankefigurer. Om Karin Mamma Anderssons verk skulle man till exempel kunna säga att bildrummen på en gång är tydlig avläsbara och upplösta, att händelseförloppen både är mystiska och tydligt bekanta. Men om det är något som kännetecknar hennes arbeten är det att de inte fungerar på det sättet, utan bygger på en mer komplex och flerdimensionell horisont. Händelser, föremål, rumsligheter vävs samman i ofta mycket täta kompositioner.

Vi samtalar på telefon, Karin Mamma Andersson är i sommarhuset på Gotland och jag i Stockholm.

– Det är intressant att man kan vara extremt flummig, ljuga så mycket, och ändå ge en trovärdig bild av ett rum, säger konstnären när jag frågar henne om bilderna.

– Jag har tittat mycket på bilder från teaterscenografier, det har varit viktigt för mina interiörer i målningarna. Scenografen arbetar med ett artificiellt rum som publiken ska avläsa som realistiskt. När fotografen sedan tar en bild av det rummet, blir det nästan som om man viker upp en klippdocka. Och när jag i min tur målar av fotografiet av scenografin görs ännu en förskjutning. Likväl tenderar betraktaren läsa det som ett realistiskt rum.

Konsten bygger på starka konventioner, som centralperspektivet, som sedan tidig renässans lärt oss uppfatta ett rum på ett visst sätt. Det som driver Mamma Andersson är i slutändan själva måleriet, hur man kan blanda färg, se vad som händer när det är tjockt, tunt. Hur färgerna förenar sig med varandra och vad det gör med bilden.

Under sina tidiga år som konstnär på 1990-talet målade Karin Mamma Andersson ofta landskap direkt i naturen. Hon åkte till olika platser, jobbade utomhus framför sitt motiv som en klassisk friluftsmålare.

– Det fanns något meditativt över det sättet att arbeta. Jag tror också det var ett sätt att få ro, få vara själv. Mina stora förebilder på den tiden var Hill, Corot och Aguéli. Jag delade på något sätt deras dröm om det fulländade psykiska landskapet. Men när jag så småningom slutade måla så och gjorde mina egna hittepålandskap i ateljén kände jag mig mycket friare. Sedan dess känns måleriet för mig som en frizon.

I våras medverkade Karin Mamma Andersson i en grupputställning i Prag, där temat var konstnärer som på olika sätt gestaltar vår tids känsla av kris och förvirring, en växande spänning mellan natur och civilisation. Jag frågar henne om hon själv uppfattar sin konst som tematisk i en mer övergripande mening.

– Jo, jag arbetar nog med ganska stora teman och rörelser. De senaste åren har miljön och en skräck för vad vi håller på med absolut präglat mina arbeten. Det gäller på flera nivåer, inte bara miljöförstörelse och det faktum att vi utrotar bin och insekter, utan också på ett ekonomiskt plan. Det känns som en hysterisk karusell som går så fort att vi inte kan stänga av den.

Under våren blev hon inbjuden att göra en utställning på Sven-Harrys konstmuseum i Stockholm. I stället för att visa egna målningar ställde hon ut sina inspirationskällor. När vi talar kommer referenser från alla tänkbara håll: popmusik, litteratur, film, press-fotografi. För några av sina målningar har hon använt hela dikter som titlar, tagna från husguden Fröding eller den tidiga feministiska poeten Anna Maria Lenngren.

– Utställningen på Sven-Harrys var en hyllning till förlagan, till inspirationen. Jag tror det gäller alla konstnärer. Man måste ta näring ur andra bilder.

Hon letar i arkiv, från Dramatens bildarkiv till kriminalvärldens fotodokument. I Dog days från 2012 finns en hänvisning till en form av arkeologisk utgrävning eller utredning.

– Det handlar om ett intresse för avtrycken vi lämnar efter oss. Ser man på kriminalbilder är miljöerna så osminkade. Det finns ju ingen som fotograferar sina obäddade sängar eller sin disk, men här finns de motiven. De bilderna blir så starka i sig själva. Man ser inget, men kan ana brottet.

Karin Mamma Andersson är född 1962 i Luleå. Hon bor och arbetar i Stockholm, och är utbildad på Kungliga konsthögskolan och Konstfack. Hon har ställt ut regelbundet på konsthallar och gallerier sedan tidigt 1990-tal. 2003 deltog hon i Nordiska paviljongen på Venedigbiennalen och är i dag en av Sveriges mest uppmärksammade konstnärer internationellt.

Alla artiklar i temat Nyttan med de sköna konsterna (9)

ur Lärarförbundets Magasin