Läs senare

Temakonstnär: Julia Peirone

Temakonstnär: I sitt senaste verk använder Julia Peirone bilder hon vanligtvis rensar bort, de misslyckade som berättar en annan historia än den man brukar vilja framhålla.

10 nov 2011
Temakonstnär: Julia Peirone

Julia Peirones bilder handlar om att iscensätta och att bli iscensatt. Om att klippa ut och klistra in i nya sammanhang. Om att vilja tillhöra, tränga sig på och bli avvisad. Om att fånga det okontrollerade i svansen, det som vi inte vill ska synas. En allvarsam lek där själva uppbrottet – att ryckas upp med rötterna och sedan planteras om i en ny miljö – är utgångspunkten för hennes konst, med humorn som förlösande kraft.

Hon var tre år när hon kom till Sverige som barn till politiska flyktingar från Argentina. Hon fick tidigt känna på vad det innebar att inte vara som alla andra. Det gav henne utrymme att iaktta och undersöka och imitera. I närmiljön med andra sydamerikanska flyktingar, vänsterradikaler och antroposofer var hon trygg. Det var en tillåtande miljö där hon kunde testa sina gränser.

– De flesta av mina verk har sin utgångspunkt i de känslor och minnen av utanförskap jag har från förskolan och skolan där jag inte riktigt förstod vem jag var eller var jag hörde hemma. Men när jag som trettonåring kunde se de bilder jag gjort mig av världen födas på nytt i mörkrummet, visste jag att det var fotograf jag ville bli. Det var magiskt. Något jag kan sakna i den digitala bildvärld jag nu arbetar i.

Hon samlar sitt svarta tjocka hår i en vit snodd som hon burit runt armleden, tar ur den ur håret och sätter i den igen flera gånger under samtalet. Ett sätt att samla tankarna, tänker jag.

Under en mellanperiod när hon tröttnat på sitt fotografiska uttryck började hon plåta av detaljer i vykort som hon sedan använde
som bakgrundsbilder till sitt alter ego, en vit silhuettflicka kallad The girl, inte olik den figur man hittar i polisens brottsplatsbeskrivningar där man ringat in offret med vit krita. Men The girl känns inte som ett offer, tvärtom. Hon lägger sig i och tar plats där hon inte ska. Ibland tar hon över helt och hållet, som i fotbollsmatchen mellan Argentina och England, en machovärld där hennes tacklingar, finter, fula gester och mål är avgörande för Argentinas seger. Eller som i sin överdrivna nitiskhet när hon hushållsstädar i naturen. Eller som när hon vill gå hand i hand med ett kärlekspar. Då visar hon också sin sårbarhet. Allra sårbarast är hon kanske när hon stiger ur sitt tecknade inkognito och leker blindbock, nu i Julias flickkropp, med silhuettkamrater som gaddar ihop sig eller fullständigt struntar i henne där hon famlar efter kontakt – en lek med könsstereotyper liksom i fotbollsmatchen.

I sitt senaste verk More than violet använder hon sig av bilder hon vanligtvis rensar bort, de misslyckade som berättar en annan historia än den man brukar vilja framhålla. Hon har annonserat efter fjortonåriga flickor och frågat om de vill delta i ett konstprojekt med knasiga porträtt. Hon har fångat dem i ögonblick som varken hon som fotograf eller de själva rått över. ”Stackars flicka! Inte ska hon behöva visa upp sig på det där sättet”, sa en dam vid en visning för Moderna museets vänner, berättar hon. Det som väckte kvinnans upprördhet var en bild på en blond flicka som visar ögonvitorna med öppen tuggummituggande mun. Med sina spretande fingrar med blåmålade naglar insnurrade i långa hårslingor provocerar hon på ett nästan otillbörligt sätt. Som vore hon besatt av djävulen i en skräckfilm. Vansinnig eller i trans.

– Jag ville undersöka vad som händer i en ung flicka när hon går från barn till vuxen, när hon klättrar ned för trädet och blir medveten om sig själv som könsvarelse, förklarar Julia Peirone.

Flickorna sminkades och stylades inför porträtten, ett slags fotografiska renässansmålningar. Hon ville få fram den omedvetna processen bakom att lära sig behaga, förförelsegesterna, osäkerheten, självbejakandet. Deras önskan att vara till lags men också kaxigheten.­

– Håret är viktigt. Unga flickor plockar mycket med sitt hår, säger Julia Peirone och befriar på nytt sitt eget ur snodden.

Hur reagerade flickorna själva när de fick se porträtten? undrar jag.

– Med V-tecken. De ställde sig framför bilderna och tog egna dubbelporträtt med mobilerna. Kanske har de ett mindre fördomsfullt sätt att se på sig själva eftersom de är så bildvana, eller också handlar det om Andy Warhols fifteen minutes of fame.

Eller att de inte förstår hur andra uppfattar dem, tänker jag. Ligger det inte en risk i det? Att de helt enkelt blir utnyttjade av dig som fotograf? Den frågan ställde jag aldrig men inser när jag studerar bilderna närmare att jag själv blir väldigt berörd av dem. Att de både känns obehagliga och lockar till skratt, men att det inte är ett skratt på den avbildades bekostnad utan ett igenkänningsskratt. Det syns att bilden är iscensatt men inte manipulerad, att ingen styrt över ögonblicket. Jag känner utlämnandet och utsattheten under mitt eget skinn och samtidigt komiken i hur vi anstränger oss och håller på. Hur skör denna rit de passage är som egentligen aldrig upphör. Hur vi ständigt letar bland skönhetsmedel med märkliga namn som Violet Vertigo, som ska göra oss vackrare, yngre, mer tilldragande. More than violet.

Julia Peirone

är född 1973 och arbetar och bor i Stockholm. Hon utbildades på Konstfack i Stockholm och på University of Film and Photography i Göteborg. Hon hör till våra mest kända fotokonstnärer. Under de senaste tio åren har hon haft separatutställningar i Stockholm och på flera andra orter i Sverige, och dessutom i bland annat Köpenhamn, München och New York. 2002 gav hon ut boken Blind Smek Min Kind som bygger på hennes verk The Girl.

Alla artiklar i temat En skola för (nästan) alla (11)

ur Lärarförbundets Magasin