Läs senare

Temakonstnär: Henrik Samuelsson

Henrik Samuelssons måleri lämnar öppet för många tolkningar. Samtidigt ramas det in av en strikthet vad gäller format, antal och användandet av konsthistoriens geometriska grundformer.

27 feb 2014

Konsten är fylld av försök att formulera tillstånd av samtidighet. I en text om den amatörfilm som fångade mordet på president Kennedy 1963 skriver regissören och författaren Pier Paolo Pasolini om möjligheten att göra en film som även spelade upp alla andra tänkbara synvinklar från vilka mordet betraktades. En typ av montage, ett mångfaldigande av händelsen från en rad parallella utsnitt: Jacqueline Kennedys, poliseskortens, de andra åskådarnas.Ett annat exempel är författaren Jorge Luis Borges märkvärdiga berättelse Alefen, om ett fenomen som berättarjaget skådar under källartrappan i huset hos en bekant: en punkt om cirka två eller tre centimeter i diameter som visar sig rymma alla världens existerande platser och händelser på en och samma gång.

Jag tänker på detta när jag betraktar Henrik Samuelssons målningar från det senaste årtiondet: De är både koncentrerade till bildrummet och har en utsträckning långt bortom dess ramar. Dåtid, nutid och kanske framtid samsas inom ett tydligt definierat rum eller svävar fritt mot en odefinierad svart bakgrund. Bilder från olika sammanhang, minnen eller platser vävs samman, lagras och överlagras.

Jag träffar Henrik Samuelsson i hans ateljé i Årstaberg i Stockholm. Han är mitt i arbetet med en pågående serie målningar, Frozen Orbit, som han beskriver som ett slags eko av Stega, elva målningar han visade på Färgfabriken i Stockholm 2005 och som handlade om att mäta upp sin domän, i fysisk och mental mening.

– Utgångspunkten för Stega var ett ödehus i min hemby som jag aldrig hade varit inne i. Så gick jag en dag fram till huset. Jag påbörjade sviten 1999 och arbetade enbart med dessa elva målningar i fyra års tid. Jag utgår ofta från fysiska platser jag har en referens till, men vill göra dem till något som minner om en allmän erfarenhet.

Exakt vad som mäts upp är svårt att säga. Jag frågar om vad som är målningarnas kärna: de mer berättande figurerna eller de affektiva kvaliteter och stämningar som uppkommer i sättet att arbeta med färgen eller formen.

– Inte ens under pistolhot skulle jag skilja dem åt. Jag börjar trots allt lita mer till de enkla retningar som dyker upp under arbetet, och som också kan påminna om andra sinnesförnimmelser, en speciell doft eller en temperatur som man varseblir.

Som ung konstnär var Henrik Samuelsson influerad av en konstruktivistisk och mer formalistisk tradition.

– Jag ville bli konstruktör och satte i gång att studera mönsterböcker från olika kulturer. Det var min professor Marie-Louise Ekman som tog mig bort från den geometriska strängheten. Hon sa: ”Men Henrik, du målar som om du är i slutet av ett konstnärsliv, som om du ska dö snart.” Då tog jag tillbaka min figuration, började berätta om andra saker, ofta med populärkulturella referenser. Men det tidiga bildspråket finns kvar som en erfarenhet.

Målningarnas öppenhet ramas in av en strikthet när det gäller format och antal. Flera av de senare målningarna är gjorda i serier om elva bilder. När jag frågar varför berättar han om en händelse från tidigt 1990-tal när han som nybakad konstnär anlitades av den legendariske Ulf Linde att vara med och göra en ny replik på Marcel Duchamps Det stora glaset. Ett arbete som kom att utgöra grunden för flera samarbeten genom åren, sista gången i den stora Ulf Linde-utställning som Henrik Samuelsson var med och gjorde på Konstakademien 2011.

– Talet elva kommer från en händelse när vi arbetade med Det stora glaset. Vi hade ätit lunch, Ulf Linde bjöd på kinamat. Vi pratatade om hur många som faktiskt ser en som människa under ett liv, ja kanske också som konstnär. Lärljungarna var tolv, det är ett omöjligt tal. Då kom vi överens om elva. Det är många utan att vara dussinet fullt. Fast vi kände att det kanske var ett önsketänkande, det är nog färre.

På samma sätt genljuder konsthistoriens geometriska grundformer på olika sätt i verken. Systemets kåda bygger till exempel på en upprepning grundad på Fibonaccis talserie som skapar en stegvis ökande rörelse från vänster åt höger och som implicit fortsätter utanför målningen. Det intressanta blir egentligen fortsättningen, det som händer i utkanten. Detta återkommer i valet av svart bakgrund i många av verken. I en av målningarna i Frozen orbit framkallar till exempel det benhårda månljuset figurer ur ett kompakt mörker.

– På konstskolor sa man tidigare att man inte fick använda svart. Men det är fint med svart. Om man tänker sig en manege som metafor för livet, då vill alla stå i centrum, få ljuset på sig. Men periferin är intressantare på flera sätt; centrum är en given punkt – en låsning – medan periferin är allomfattande och tillåtande. Det finns ofta en större suggestion i det som lösgör sig ur mörket än det som syns i ljuset.

Henrik Samuelsson är född 1960 i Ramsele och bor och arbetar i Stockholm. Han gick ut Kungliga konsthögskolan 1990 och har sedan dess ställt ut kontinuerligt på gallerier och museer i Sverige och utomlands. Han är målare, men teckningen är också en ständigt närvarande teknik och följeslagare i hans arbete.

Alla artiklar i temat Vad ska vi med skolan till? (9)

ur Lärarförbundets Magasin