Ingår i temat
Kärlek
Läs senare

Temakonstnär: Bror Hjort

Många uppskattar Bror Hjorths patos och glädje. »Jag kan bara måla det jag älskar«, brukade han säga.

20 sep 2010

Foto: Hans Hammarsköld

Man får vara barfota eller ha skoskydd, säger museivakten vid entrén till Bror Hjorths hus i Uppsala. Det är en ritual man får genomgå innan man beträder det heligaste: konstnärens ateljé och hem. Barfota får det bli. Blå plasttofflor känns lustigt hos den konstnär som mer än andra lyfte fram det enkla och rustika, både i material och tanke.Bror Hjorth är en av våra mest kända konstnärer, samtidigt lite av en doldis. Någon förväxlar honom med Döderhultaren, men förvånansvärt många jag talar med när en tydlig beundran för hans konstnärskap. Särskilt en yngre generation konstnärer, som inte längre behöver ha de tidiga modernisterna i giftskåp och som uppskattar hans oförställda patos och glädje. ”Jag kan bara måla det jag älskar”, brukade han säga.

Han är mest känd som skulptör, inte minst genom sina många offentliga konstverk, men med tiden kom också måleriet att få mer plats. Jag läser hans självbiografi, som kom ut ett år innan han dog 1968. Det är rolig läsning. Inte ens föräldrarna uppskattade hans konst från början, och de flesta av hans kolleger avskydde de tidiga målningarna. När han på 1920-talet skulle måla av sin brorsdotter blev broderns familj så förolämpad över den klumpiga stilen att de bad honom ta sin tavla och lämna huset.

Han verkar så sympatisk, Bror Hjorth, med åsikter och hållningar som på många sätt är radikala än i dag. I ett förslag till skulpturen ”Visdomens brunn” för en skola på 1930-talet, har han fört samman några av sina förebilder: Nietzsche, Gandhi, Jesus och Chaplin. En tillBild: Bror Hjorth synes omaka samling, men den speglade hans kritiska och starkt solidariskt mänskliga hållning.

Född 1894 och uppvuxen i Dalboda behöll han kontakten med naturen, folkkonsten och folkmusiken. ”Jag har känt mig som en spelman i trä och sten och lera”, skriver han, och man förstår vad han menar. Men han flyttade där-ifrån långa tider, till metropolerna Köpenhamn och Paris, och huvudstaden Stockholm. Där berättade hans tidiga lärare Eric Hallström och Emil Hellbom om namn han aldrig hört: Hill, Josephson, Munch och Cezanne. Och när han på 1920-talet kom till Paris fick han möta den tidiga modernismen, inte minst genom kubismen, som påverkade hans förhållande till form och volym. Verkligheten som Bror Hjorth såg den var tung och klumpig, den hade tjocklek och djup. Han föredrog det grovhuggna och massiva: Gauguins målade träreliefer, assyrisk och egyptisk skulptur.

I dag skulle man säga att han var modernist och anti-modernist på samma gång; modernismens begrepp om förenklig och renhet kombinerades med folkkonst och en kritik mot all estetisk inskränkthet. I en tid när måleri och skulptur skulle hållas isär bemålade han tvärtom sina träskulpturer. Som han själv uttryckt det: ”Jag har svårt att tänka mig en form utan färg, och det är helt konventionella fördomar, som hindrat mig att helt ge efter. /…/ Kritikerna har, liksom målare och skulptörer, i synnerhet de förra, förföljt varje försök att blanda samman konsterna med en hätskhet, som tyder på brist på fantasi. En gång i tiden i Grekland och Egypten bemålades dock alltid skulpturerna.”

Det är inte svårt att se att en av hans tidiga målningar ”Jesus med korset”, från 1922, är en översättning av en skulptur. Där förvandlas den korsfäste Kristus blodsdroppar till levande röda blommor när de når marken.

Så är det: trots de många storskaliga och grovhuggna formerna finns det ofta något ömsint i hans verk. På Bror Hjorths hus fastnar jag framför ett par mindre skulpturer som föreställer omfamningar, så vackra och känsliga. Det var några av dessa skulpturgrupper som väckte skandal efter en polisanmälan från en ”viss nazistisk grosshandlare” mot en utställning på Färg och Form 1935.

Konsthistorikern Ulf Linde beskriver i boken ”Möte med Bror Hjorth” skulpturerna och händelsen med en sällsynt träffsäkerhet: ”Att Bror Hjorths form är enkel och grov hindrar inte att den uttrycker en intimitet, en mjuk fullständig förbehållslös ömhet”, skriver han. Och vidare: ”De sedliga tog inte bara anstöt i tanken; skulpturerna var anstötligare än så – de väckte till liv minnen av den djupaste ömtåligheten; den skyddslösa öppenheten som älskande visar varandra. De var närgångna. De kom åt en zon som principfasta inte kan vistas i utan att gripas av panik.”

Bror Hjorth

1894—1968, föddes i Dalboda norr om Uppsala. Han utbildade sig i Köpenhamn och Paris och blev både målare och skulptör.

Ett av hans mest kända verk, Näckens polska, står utanför tågstationen i Uppsala. Många av hans verk har religiösa motiv och finns i kyrkor runt om i landet.

I konstmuseet Bror Hjorths hus finns en stor samling av hans konst. För några år sedan gick en av hans målningar för rekordpriset 12,5 miljoner på auktion.

Milou Allerholm är konstkritiker på Dagens Nyheter, frilansskribent och lärare i konsthistoria på Kungliga konsthögskolan i Stockholm.

Alla artiklar i temat Kärlek (8)

ur Lärarförbundets Magasin