Ingår i temat
Framtidens lärare
Läs senare

Tanken på att bli lärare växte långsamt fram

”När man jobbar med barn så jobbar man här och nu. Det är intensivt och man vet inte hur dagen kommer att bli.”

16 feb 2005

Det var en torsdag som vanligt. Tio små parvlar i åldrarna tre till fem år gick den vanliga stigen in i den lilla skogsdungen, som blev Det Stora Äventyret. Sofie böjde sig ofta ner och samlade barnen omkring sig. Kunde peka på buskarna och säga:

– Titta nu, har ni sett att det har kommit knoppar? Nästa vecka kanske de har slagit ut! 

När Sofie Palmqvist berättar om hur hon som ledare för Friluftsfrämjandets Knyttegrupp pratade om det hon såg tillsammans med barnen, så får hon en alldeles speciell röst som gör att det börjar pirra i kroppen av förväntan. Och det gjorde det hos småbarnen i gruppen också. Sofie märkte att hon fick barnen med sig. Hon trivdes – och tankarna på att bli lärare började växa fram. 

Då var hon mammaledig från sitt arbete som undersköterska på Universitetssjukhuset i Linköping. Hon hade börjat där direkt efter studenten och nu efter femton år kände hon att det var dags att göra något annat.

– Och så var det mycket neddragningar inom vården så jag kände att jag verkligen måste fundera på vad jag ville göra. 

Maken stödde planerna och barnen Karl och Martin, i dag 7 och 5 år, hejade på efter bästa förmåga. Hon började den nya lärarutbildningen 2001 och blev färdig i januari i år. Inriktningen är grundläggande färdigheter i svenska och matematik mot de tidiga åldrarna. 

Vi träffas i det vackra Key-huset på Linköpings universitet och har hittat en fönstersmyg där vi kan sitta i lugn och ro. Sofie berättar att läraryrket från början inte var ett självklart val, men med tiden blev allt mer lockande. Vad var det som lockade?

– När man jobbar med barn så jobbar man här och nu, säger hon. Det är intensivt och man vet inte hur dagen kommer att bli. Visst har man en grovplanering, men sen händer det saker hela tiden. 

Det saknade hon när hon arbetade på sjukhus. Där var tillvaron strukturerad på ett annat sätt och hon kände att hon ville komma till något där hon kunde styra mer själv. Det var också ett av skälen till att hon valde att arbeta med de yngre barnen.

– Men jag är inte mycket för gullande. Jag vill nog ha ganska mycket ordning och reda. Gärna strukturerat – men jag är spontan och vill ta tillfället i akt. Är det snö så måste vi ut nu och ha bild och form till exempel – vi kan inte vänta tills i morgon. 

Ut i naturen vill hon gärna med barnen och hon har läst utomhuspedagogik. I skogen kan man räkna och sortera, i klassrummet kan man skriva om sin upplevelse. På så sätt hoppas hon få in både svenska och matematik på ett lustfyllt sätt. 

Men hur blir det att komma som en ny sorts lärare till en skola där traditionerna sitter i väggarna? Hon berättar hur hon på praktiken i en trea kände igen det mesta från sin egen skoltid. Man läste om Östergötland och istiden. Man åkte till och med på samma skolresa som Sofie hade gjort – och hennes föräldrar en gång i tiden. 

– Har det inte hänt någonting? Arbetar man efter de läroplaner som kom för tio år sedan eller är det ännu äldre läroplaner som genomsyrar skolan? 

Men som nyutexaminerad lärare börjar man inte med att ändra och styra om för mycket. ”Jag kan tänka mig att jag får fullt upp att klara vardagen den första tiden.” 

Något som hon tycker är oerhört jobbigt och som hon vet att hon kommer att få arbeta mycket med är konflikthantering. På de båda praktikplatserna har det varit många konflikter bland barnen i klassen och ute på rasterna. Det kan räcka med att en elev råkar stöta till någon ”och pang, så händer det”. Konflikthantering har funnits med på utbildningen, men det är stor skillnad mellan teori och praktik.

– Att det skulle vara så mycket trodde jag inte, säger hon. Och att det tar sån tid! Det går raster när man aldrig kommer upp igen till lärarrummet på grund av att det är konflikter. Och sen när jag är ensam med en klass och det blir en konflikt, hur blir det då? 

Sofie vill helst inte arbeta ensam i klassen, med ansvar för allting, utan hon vill ha kollegor som hon kan samarbeta med. Drömmen är att komma till en skola där arbetsledningen lyssnar och är öppen för nya idéer, där lärarna jobbar tematiskt tillsammans i arbetslag med det var och en är bra på. Det är hon van vid från sitt förra yrke, där olika kategorier av människor arbetade tillsammans för ett gemensamt mål. 

Sofie konstaterar att hon är glad att hon har egna barn och några år i yrkeslivet bakom sig.

– Jag vet ju vad jag förväntar mig som förälder av mina barns lärare. Det är ett plus för mig, känner jag, liksom att jag har arbetat med människor innan. Den som inte har den erfarenheten kan nog få det ganska tufft. 

Lärarjobbet handlar mycket om prioritering. Men det finns en prioritering som bekymrar henne: att det i skolans värld pratas ekonomi hela tiden, in i minsta vrå. Man ser sin egen lilla budget som måste klaras, men det blir ingen helhet. Skolan måste få kosta, barn måste få kosta, tycker hon. 

– Det spelar ingen roll hur bra och duktiga och entusiastiska vi lärare är om vi känner att vi inte har råd och hela tiden måste dra ner. Var finns glädjen då? Det är inte undra på att många tappar hoppet. 

Men än så länge pirrar det av förväntan inför första lärarjobbet. Hon ser fram emot att få mer erfarenhet, men har svårt att tänka sig att hon någonsin kommer att driva sin undervisning på ren rutin.

– Det viktiga är att se vad det är för barn och vilka förutsättningar var och en har.

Alla artiklar i temat Framtidens lärare (10)

ur Lärarförbundets Magasin