Läs senare

Tänkare i tiden – Jürgen Habermas

Det är pengarna, systemet, som styr och tar herraväldet över den sfär där normer och värderingar tidigare varit viktigast. Den tyske filosofen Jürgen Habermas tecknar en dyster bild av vår tid. Men han erbjuder också en väg framåt: det goda samtalet som syftar till konsensus.

Bild: Pia Koskela
Det är pengarna, systemet, som styr och tar herraväldet över den sfär där normer och värderingar tidigare varit viktigast. Den tyske losofen Jürgen Habermas tecknar en dyster bild av vår tid. Men han erbjuder också en väg framåt: det goda samtalet som syftar till konsensus.

På kvällen den 19 januari 2004 drabbade två äldre herrar samman i en debatt som väckte uppmärksamhet i europeiska medier. Redan kontrahenternas personer bäddade för intresset: den vänsterinriktade och religionskritiske filosofen och sociologen Jürgen Habermas och den konservative teologen Joseph Ratzinger, vid denna tid mera känd som påven Benedictus XVi. Diskussionen handlade om religionens roll i dagens samhälle och skedde i en konservativ högborg, den bayerska katolska akademin i München.

Att på detta sätt ge sig in i ”lejonets kula” och ta en diskussion med en förväntad meningsmotståndare är typiskt för Jürgen Habermas. Trots att han i grunden är en "kammarlärd" och forskare tar han ställning i tidens stora frågor, och hans uppfattningar i stort som smått efterfrågas ständigt av medierna – inte bara i hemlandet Tyskland utan också i till exempel Frankrike, England och USA. Det har gjort honom till en av de mest inflytelserika nu levande tänkarna. Åtskilliga av hans böcker finns också översatta till svenska.

Bland de stora frågor som Habermas har engagerat sig i på 2000-talet finns terrorismen efter 11 september, den aggressiva kapitalismen och ekonomismen, konsekvenserna av den nya genetiken för vår syn på människan och religionens växande roll i samhällsdebatten.

Även om Habermas är, som han själv har uttryckt det ”religiöst tondöv”, fanns en tillräcklig gemensam grund för en meningsfull diskussion mellan honom och påven. Den grundvalen är människans okränkbarhet eller – översatt till politiska termer – mänskliga fri- och rättigheter.

Habermas gick påven till mötes med erkännandet att synen på de grundläggande mänskliga rättigheterna i det västerländska samhället har sina rötter i den judisk-kristna religionen. Men han ansåg samtidigt att det i den kristna etiken inte finns några värden som inte också har utvecklats i den sekulära filosofin. Ändå kunde religionen spela en viktig roll, menade han, genom att stimulera människor som annars inte skulle engagera sig att ta del i kampen för de mänskliga rättigheterna.

Den nu 85-årige Habermas inflytande och roll går hela sextio år tillbaka i tiden, till 1950-talet. Då hade två av de ledande tyska filosoferna, Theodor W Adorno och Max Horkheimer, återvänt till Tyskland från landsflykten under nazitiden och återupprättat både den forskningsinstitution, Institut für Sozialforschung i Frankfurt am Main, och den kritiska teori som de hade utvecklat redan i början av 1930-talet – Frankfurtskolan. Jürgen Habermas blev en av deras viktigaste medarbetare och vetenskaplige arvtagare i den yngre generationen.

År 1964 efterträdde Jürgen Habermas Max Horkheimer som professor vid institutet i Frankfurt. Där utvecklade han en teori som han kallar universalpragmatik. Förledet i ordet, universal, markerar att teorin kan användas inom en lång rad vetenskapliga områden och – inte minst – i samhällsdebatten.

Habermas diskussion med påven fyrtio år senare kan ses som ett exempel på hur han själv använder sin teori. Målsättningen med tänkandet ska, menar Habermas, vara att nå kunskap och komma fram till rationella och förnuftiga beslut. Medlet för att uppnå detta är ett fritt och öppet samtal mellan människor som Habermas kallar en kommunikativ handling.

Men en kommunikativ handling, eller talhandling som han också säger, kan inte vara vilket prat som helst. Det måste ske under bestämda betingelser, som Habermas kallar för en herraväldesfri diskurs. Det betyder att alla deltagare ska ha lika chanser att både hävda och kritisera påståenden, och att alla ståndpunkter ska kunna utsättas för kritik. Målet – kunskapen – har uppnåtts när deltagarna blivit eniga, har nått konsensus.

Habermas menar inte att alla ståndpunkter som man i samtal nått enighet kring är sanna. De grundläggande förutsättningar man utgår ifrån får inte vara falska eller normativt oacceptabla. Om ett gäng rasister i en diskussion kommer fram till att en viss ras är underlägsen en annan har de inte nått fram till en sanning.

Det antiauktoritära draget – herraväldesfri diskurs – gjorde Habermas till en inspirationskälla för den omfattande studentvänster som växte fram under andra hälften av 1960-talet. Men när studentrörelsen efter 1968 blev allt mer extrem, vilket var fallet inte minst i Frankfurt, tog Habermas avstånd från det sätt som den använde hans teorier och metoder på.

Själv bekände sig Habermas – i likhet med de ledande tyska författarna Heinrich Böll och Günter Grass – till den reformistiska ”författningstrogna” vänster som slöt upp bakom den västtyska demokratin och avvisade alla våldsmetoder. Det ledde i sin tur till att han angreps häftigt av extremvänstern.

För att få lugn för sin forskning lämnade Habermas Frankfurt i början av 1970-talet. Han återvände till socialforskningsinstitutet 1983 som dess chef och verkade där till sin pensionering på 1990-talet.

I flera av sina senare verk beskriver Habermas en allt större klyfta mellan det han kallar ”systemet” (näringslivet, byråkratin, arbetslivet) och ”livsvärlden” (kulturlivet, det demokratiska samhällslivet och den privata sfären). Systemet bygger på pengar och makt, medan livsvärlden struktureras främst genom språklig kommunikation och styrs av människornas normer och värderingar.

I den tid vi nu lever i ”koloniseras” livsvärlden av systemet, menar Habermas. Pengarna och den makt som ligger utanför, eller snarare står över, de berörda människornas inflytande och kontroll tar herraväldet över den sfär där normer och värderingar tidigare har styrt. Vilket bland annat får till följd att den medborgerliga solidariteten undergrävs i jakten på ekonomisk framgång.

Det är en utveckling som kan leda till djupa och svåra konflikter, varnar Habermas. Allvaret i detta bekräftas till exempel när vi ser på förhållandena i Europas ekonomiska krisländer. Samma dag som detta skrivs berättar nyhets-sändningarna om våldsamma demonstrationer i Spanien mot sociala nedskärningar. Den ekonomiska makten har framtvingat åtgärder som strider mot människornas normer och värderingar. Över hundratusen personer har deltagit, och demonstrationerna har slagit över i våld mellan demonstranter och polis.

Den enda acceptabla metoden att lösa de konflikter som klyvningen i det moderna samhället leder till är, menar Habermas, att livsvärldens styrmekanismer – det goda samtalet som syftar till konsensus – återupprättas. Habermas, som är en varm anhängare av europeiskt samarbete, har själv skrivit förslag till en mer demokratisk grundlag för Europeiska unionen än den nuvarande.

Även i vårt svenska samhälle kan vi se hur systemet koloniserar livsvärlden. Pengarna tillåts styra alltmer på områden som utbildningsväsendet och välfärdssektorn, där demokratin – det ”herraväldesfria” samtalet – i stället borde få råda. Och vi ser hur det leder till samhällskonflikter som i framtiden kan bli mycket allvarliga.

Även om Habermas har utarbetat sina teorier främst med tanke på den politiska sfären utgör de också ett starkt stöd för en icke auktoritär pedagogik: Ett kunskapssökande grundat på kritiskt tänkande, samtal och samarbete – ”kommunikativt handlande”, för att använda ett av de nyckelbegrepp vi har mött hos Habermas.

Han menar också att kunskap – förutom grundläggande faktakunskaper – inte är något objektivt och värderingsfritt utan knutet till människors ”handlingsintressen”. Till exempel anpassar vi både vårt kunskapssökande och kunskapernas innehåll till de mål vi vill uppnå med dem. Och det be-höver inte nödvändigtvis vara ekonomiskt eller arbetsmarknadsmässigt ”nyttig” kunskap – det kan lika väl handla om personlig utveckling genom orientering i samhälle och kultur.

VERK AV JÜRGEN HABERMAS I SVENSK ÖVERSÄTTNING

Den mänskliga naturens framtid: På väg mot en liberal eugenik? Daidalos, 2003.

Mellan naturalism och religion: Filosofiska uppsatser, Daidalos, 2007.
 

LITTERATUR OM JÜRGEN HABERMAS

Reese-Schäfer, W (1995): Habermas: En introduktion, Daidalos.

Eriksen, E O & Weigård, J (2000): Habermas politiska teori, Studentlitteratur.

ur Lärarförbundets Magasin