Läs senare

Tänkare i tiden – Julia Kristeva

Det yttre och det inre främlingskapet är två sidor av samma mynt, menar lingvisten och psykoanalytikern Julia Kristeva. "Främlingen är vår identitets skuggsida, den del av vår boning som ödelägger resten" skriver hon. För att kunna leva i harmoni med främlingar omkring oss gäller det att hitta främlingen inom oss själva – och att förlika oss med honom.

27 feb 2014

Bild: Pia Koskela

I den självbiografiska nyckelromanen Samurajerna berättar Julia Kristeva om sin ankomst till Frankrike. Till synes obehindrat glider hon in i en krets av ledande intellektuella som var, eller snart skulle bli, världsnamn: Litteraturforskaren Roland Barthes, filosofen Jacques Derrida, filosofen med mera Michel Foucault, psykoanalytikern Jacques Lacan och antropologen Claude Lévi-Strauss.Julia Kristeva föddes i Bulgarien 1941. Hon doktorerade vid universitetet i Sofia 1966. Tack vare ett stipendium kunde hon lämna kommunistdiktaturen i hemlandet och slå sig ned i Paris.

Snart är det 1968 och flertalet intellektuella ansluter sig till student- och arbetarupproret. Även Julia Kristeva dras med men kan samtidigt – med sin bakgrund i en kommunistdiktatur – förvånas över vissa vänners anslutning till skilda yttervänsterriktningar. Med slagord som ”fantasin till makten” rusar de in i totalitära ideologier där inget utrymme alls gives för fantasin.

När euforin från ­–68 har lagt sig blir den intellektuella vänstern till stor del maoistisk. Hela kretsen kring tidskriften Tel Quel, där Kristeva är en drivande kraft, inbjuds till studieresa i Kina. Landet är fortfarande slutet med få västerländska besökare och hon accepterar inbjudan. Väl där upplever hon deprimerande likheter med det Bulgarien hon har lämnat och ägnar sitt intresse helt åt de kinesiska kvinnorna.

Politiskt surfar kanske medlemmarna i Kristevas grupp på ytan under en tid, men i sitt verkliga arbete går de på djupet. Länken mellan dem är strukturalismen. Den har sitt ursprung i lingvistiken och innebär enkelt uttryckt att man fångar tecknens innebörd genom att se dem som delar i en struktur, inte som betydelsebärande i sig själva.

Strukturalismen kom att tillämpas inom en rad olika ämnen och discipliner. Lévi-Strauss gjorde det inom antropologin, Barthes inom filosofin och litteraturteorin och Lacan inom psykoanalysen. Hans mest kända tes lyder: ”Det omedvetna är strukturerat som ett språk.”

Genom dessa forskares namnkunnighet blev strukturalismen en modefilosofi på 60-, 70- och 80-talen – flitigt förekommande även på svenska kultursidor och seminarier.

Julia Kristevas viktigaste bidrag på detta område är begreppet intertextualitet som hon introducerade 1969. Intertextualitet innebär att ett litterärt verk står i relation till andra texter, till en litterär tradition, och att verket är inbegripet i en dialog med dessa andra texter.

I sitt arbete har Kristeva använt sig av två huvudsakliga kunskapskällor, som hon ofta kombinerar med intressanta resultat som följd. Den ena är litteraturen och konsten, den andra är psykoanalysen som hon själv har utövat som praktiserande analytiker. I sin litteraturanalys utgår hon från författare som Marcel Proust, Colette och Marguerite Duras. Som utgångspunkt i essän Stabat mater (”Den lidande modern”) tar hon konsthistoriens mest avbildade och ikoniserade kvinna Maria, Jesu moder. Med denna kombination av litteratur, konst och psykoanalys har hon förnyat litteraturteorin och i viss mån även psykoanalysen.

En viktig utgångspunkt för Kristeva har – i likhet med Lacan som hon samarbetade med – varit hur språket föds hos det lilla barnet och sedan utvecklas. Barnet tillhör först en ”förspråklig” värld bestående av moderns kropp och barnet självt, en kvardröjande känsla av tillhörighet till moderns kropp även efter förlossningen. Behovet av ett språk – och därmed drivkraften att tillägna sig det – föds i den smärtsamma upplevelsen av att inte längre vara en del av modern, och att moderns kropp inte är lika med världen. De första orden, till exempel ”mamma”, blir en bro mellan den förspråkliga världen i symbios med modern och den värld utanför som öppnar sig för barnet. Sedan följer erövrandet av världen i allt vidare cirklar genom att ”beteckna” den med ord, bilder, symboler.

Denna tankegång för Kristeva vidare i sin litteraturteori. På samma sätt som det lilla barnet överbryggar gapet mellan modern och världen med hjälp av språket, talar, skriver och skapar vi som vuxna för att fylla ut grundläggande brister. Litteraturforskaren Carin Franzén konkretiserar problemställningen i frågor som: ”Hur kan vi ge namn år det onämnbara?”, ”Hur överför vi våra känslor och driftsmässiga erfarenheter till ett språk?” och ”Hur finner vi den förmedlande länken mellan känsla och intellekt?”

På samma sätt som hos Hannah Arendt och Martha Nussbaum, som vi presenterat tidigare i denna artikelserie, förskjuts fokus i Julia Kristevas tänkande och skrivande efterhand från språkvetenskap och litteraturteori till samhällsfrågor. Men i motsats till hos Arendt och Nussbaum spelar psykoanalysen en viktig roll hos Kristeva även i det sammanhanget.

I filosofiska översiktsverk brukar Julia Kristeva beskrivas som en feministisk tänkare, och det är inte fel. Men man ska vara medveten om att hon skiljer sig åtskilligt från den feministiska huvudfåran, och hon kom tidigt på kant med de franska feminister som var en del av samma vänsterrörelse som hon själv.

Julia Kristeva hävdar att det finns fundamentala skillnader mellan kvinnor och män som bottnar i kvinnans roll i fortplantningsprocessen: havandeskapet, födandet och moderskapet. Hennes utgångspunkt för tankarna till tidigare generationer av ”särartsfeminister” som Ellen Key, men hennes tänkande skiljer sig också från dessa i viktiga avseenden.

Julia Kristevas särartsfeminism handlar inte om skilda uppgifter och roller utan om olika sätt att tänka. Eftersom mannen är normen, Kristeva använder också termen ”lagen”, blir kvinnan den oliktänkande, dissidenten. Ebba Witt-Brattström beskriver det på ett intressant sätt utifrån Kristevas essä Dissidenten – en ny sorts intellektuell:

Den ”… mynnar ut i en beskrivning av det speciella motstånd som ligger latent i kvinnlighetens villkor i vår kultur. Kvinnorna, skriver Kristeva, förvaltar den politiska lagens skugga, det vill säga vad som trängs bort ur det offentliga livet; fortplantningens (oskrivna) lag. Kvinnorna för ju släktet och därför även samhället vidare. Men samtidigt befinner de sig i exil, menar hon, i förhållande till de sociala strukturerna. De tvingas representera särarten, det individuella i det allmänna.”

En fråga som sysselsatt Kristeva mycket är främlingskapet, och då både det yttre främlingskap som har sin grund i flyttning, emigration, och ett inre. Det markeras redan i titeln till en av hennes böcker – Främlingar för oss själva. Men det yttre och det inre främlingskapet är inte skilda åt, det är två sidor av samma mynt. I Främlingar för oss själva skriver hon:

”Underligt nog bebor främlingen oss; han är vår identitets skuggsida, den del av vår boning som ödelägger resten, tiden i vilken sämja och sympati går under. Genom att erkänna honom inom oss besparas vi avskyn inför honom.”

Det gäller att hitta främlingen inom oss själva och förlika oss med honom för att kunna leva i harmoni med främlingarna omkring oss:

”Varför uppväcker den andre i mig en lika stark motvilja som fascination? Vad är det för personlig vålnad jag omöjligen kan härbärgera inom mig och därför projicerar utåt (och som gör den andre, främlingen, till syndabock). Allt detta kan lösas upp i psykoanalys.”

Nu kan man ju svårligen tänka sig att de som bäst skulle behöva det – främlingshatarna – går och lägger sig på psykoanalytikerns divan för att komma tillrätta med sitt problem. De inser väl knappast ens att de har ett problem. Det förstår naturligtvis Julia Kristeva också och hon säger därför att hon har skrivit boken Främlingar för oss själva just för den skull.

Den främlingsfientlighet som tar sig politiska uttryck bygger ju, liksom all annan populism, på en så långtgående förenkling av verkligheten att den blir förvanskad. Men den invändningen kan resas mot det mesta av intellektuell verksamhet för lösande av svåra problem. Verkligheten är ofta komplicerad och analyserna blir därför, som i Julia Kristevas fall, också komplexa. Resultaten får användas och spridas vidare i samhället av dem som har energi och intellektuell hederlighet att ta till sig dem.

Verk av Julia Kristeva

Stabat Mater, Julia Kristeva i urval av Ebba Witt-Brattström, Natur & Kultur, 1990.

Samurajerna (roman), Natur & Kultur, 1991.

Främlingar för oss själva, Natur & Kultur, 1991.

 

Litteratur om Julia Kristeva

Carin Franzén (1995): Att översätta känslan, Symposion.

ur Lärarförbundets Magasin