Läs senare

Tänkare i tiden – Frantz Fanon

"Den vita människan är instängd i sin vithet. Den svarta människan i sin svarthet" konstaterar Frantz Fanon i Svart hud, vita masker. Boken kom ut i början av 1950-talet, men Fanons analys av rasismens natur har mycket att säga oss även i dag, i en tid då de koloniala strukturerna ännu lever kvar i stora delar av världen.

18 sep 2013

Bild: Pia Koskela

Avslöjandet att polisen stoppar människor i Stockholms tunnelbana och kontrollerar deras identitet enbart på grund av deras utseende utlöste en häftig debatt om rasism i Sverige. Det är en viktig diskussion, inte bara för vårt land utan för hela Europa. Det inlägg som gjordes av författaren Jonas Hassen Khemiri, i artikeln Bästa Beatrice Ask i Dagens Nyheter i våras, är något av det tyngst vägande som har skrivits på länge.
En tänkare som utifrån egna erfarenheter tog sig an uppgiften att försöka förstå och beskriva rasismens natur är Frantz Fanon (1925–1961). Han blev världsberömd i början av 1960-talet genom boken Jordens fördömda, som skildrar de förtryckta folkens kamp för frigörelse från kolonialmakterna. Fanon brukar tillskrivas begreppet ”tredje världen”, men egentligen använde han uttrycket ”Tiers monde”, alltså ”en tredjedel av världen”. Genom översättningar av Jordens fördömda spred sig begreppet ”tredje världen” och Fanon gjorde sig till en talesman för människorna där.

Längre fram på 1960-talet – då Vietnamkriget dominerade den världspolitiska debatten, och en kraftig vänstervåg med marxistiska förtecken sköljde över västvärlden – kom Fanon att betraktas som en framstående revolutionsteoretiker vid sidan av ledargestalter som Che Guevara i Latinamerika och Ho Chi Minh i Vietnam. I dag har Fanons analys av rasismen en större aktualitet än hans teorier kring avkolonialisering och postkolonialism. Faktum är att de kan appliceras direkt på den aktuella svenska debatten.

Frantz Fanon växte upp i en svart medelklassfamilj i den franska kolonin Martinique i Västindien, men flyttade redan som tonåring till Frankrike. Han såg sig själv som en fransk patriot, anslöt sig till general de Gaulles befrielsearmé mot den tyska ockupationen, deltog i de allierades landstigning i Normandie och Frankrikes befrielse.

Efter kriget utbildade han sig till psykiater med psykoanalytisk inriktning, samtidigt som han skaffade sig djupgående kunskaper i filosofi och tog aktiv del i kulturdebatten. Bland annat medarbetade han i Jean-Paul Sartres tidskrift Les Temps Modernes (Moderna tider). Han var en fransk intellektuell – något som normalt ger en hög status i detta land – men tvingades konstatera att omgivningen främst såg honom som en svart invandrare, en ”neger”.

Rasismen var en levande realitet i Frankrike, trots att de stolta parollerna från franska revolutionen om ”frihet, jämlikhet och broderskap” fortfarande ansågs gälla ochomfatta alla oavsett ras eller etnisk bakgrund. Denna, för Fanon smärtsamma, insikt ledde till att han skrev boken Svart hud, vita masker (1952).

Fanon kombinerar ett psykoanalytiskt synsätt med existentialismens (i Sartres tappning) frihetsbegrepp och ett efter hand allt större inslag av marxism. Med utgångspunkt i sina erfarenheter från Martinique lägger Fanon hela det svarta kollektivet på psykoanalysens divan. Han konstaterar att de svarta lider av ett mindervärdeskomplex i förhållande till de vita. Det har sin grund i förtrycket under kolonialismen, som kuvat de svarta och skapat bilden av dem som underlägsna de vita. Men också i uppfattningen om färgen svart som symbol för allt farligt, fult och ont – mörkrets makter, djävulen, bödeln, svarta kannibaler och så vidare. Sådana föreställ-ningar sköljer över de svarta från barnsben – inte minst genom populärkulturen – och skapar en negativ självbild. De svarta har, skriver Fanon, ”tagit till sig européns samtliga arketyper”.

Jonas Hassen Khemiri vittnar i sin uppmärksammade artikel Bästa Beatrice Ask om liknande upplevelser från dagens Sverige: ”Att vara åtta och kolla på actionfilmer där mörka män våldtar, svär gutturalt, slår sina kvinnor, kidnappar sina barn, manipulerar och ljuger och rånar och misshandlar.”

Stereotyperna snärjer, begränsar och låser inne både de svarta och de vita, konstaterar Fanon: ”Den vita människan är instängd i sin vithet. Den svarta människan i sin svarthet.” Hans mål är inget mindre än befrielse, både av svarta och vita.

Michael Azar, professor i idé- och lärdomshistoria, summerar i sin djupgående studie Frihet, jämlikhet, brodermord – revolution och kolonialism hos Albert Camus och Frantz Fanon: ”Läsaren konfronteras med ett starkt befrielsepatos: målet är att ’hjälpa den svarta människan att befria sig själv från den uppsättning komplex som utvecklats i den koloniala situationen’. Men inte bara den svarta människan: i slutändan utgör verket en meditation över frågan om hur en ny mänsklighet skall skapas, hur nya mänskliga relationer skall etableras och hur ett ömsesidigt erkännande oberoende av hudfärg och ras skall etableras.”

Men det är inte bara föreställningar och fobier av det slag som Fanon beskriver som lever kvar i dag utan också sociala förhållanden som i sig är uttryck för eller skapar rasism. Det öppna koloniala förtryck som Fanon utgår ifrån är historia nu. Men de koloniala strukturerna lever kvar i stora delar av världen inom ramen för dagens globalisering. Och de svarta utgör i stor utsträckning fortfarande en underklass i de västerländska samhällena, oavsett om de har funnits där i många generationer (som i usa) eller är första eller andra generationens invandrare (som i många europeiska länder).

Däremot känns Fanons resonemang förlegat då han kommer in på frågor om oidipuskomplex, om kvinnlig och manlig sexualitet, om sexuella drömmar och fantasier knutna till rasistiska föreställningar. De representerar en form av psykoanalytisk ortodoxi som var vanlig när Fanon skrev sin bok men som i dag känns otidsenlig.

Det utesluter inte att det finns sexuella element i rasismen. Ett exempel finner vi i Fanons intressanta jämförelse mellan de rädslor och fobier som skapar rasism gentemot svarta, och dem som leder till antisemitism. De svarta uppfattas som kroppsliga, fysiska hot – antingen på grund av myter om deras starkare sexualitet eller på föreställningar om att de är mer primitivt våldsinriktade än vita. Judarna däremot uppfattas som ekonomiska och politiska hot. De påstås nästla sig in överallt, berika sig på andras bekostnad och skaffa sig oberättigade maktpositioner.

Trots den avslöjande analysen av rasismen, och Fanons avsky inför den, har Svart hud, Vita masker en försonlig grundton. ”Jag tror”, skriver han, ”att de som känner igen sig har tagit ett steg framåt” och fortsätter: ”Jag vill verkligen övertyga min medmänniska, svart som vit, att hon med all sin kraft måste slita av sig den skändliga tvångströja som vävts under århundraden av bristande förståelse.”

Fanons bok Jordens fördömda har en annan, hårdare och mer oförsonlig, ton. I den framställer han våldet som en nödvändighet i de koloniserade folkens kamp för frihet. Han föreställer sig också att våldet ska bli den renande kraft som återger de förtryckta deras värdighet och stolthet. Det ska förändra samhället i grunden och ”göra dem som gått längst bak i ledet till ledare, att låta dem klättra upp för de trappsteg som kännetecknar ett organiserat samhälle”.

Förändringen i ton och tyngdpunkt mellan Fanons båda böcker kan förklaras av den dramatiska utvecklingen – både i Fanons eget liv och i det franska samhället – som ligger mellan deras utgivning.

1953 kom Fanon till det av Frankrike styrda Algeriet som överläkare vid ett sjukhus. Året därpå reste den nationella befrielsefronten, Front de Libération Nationale, FLN, upprorsfanan mot det franska kolonialstyret. Frankrike svarade med att sätta in stora truppstyrkor och omfattande repression för att slå ned upproret.

Kriget blev det grymmaste och blodigaste av alla de krig och konflikter som ingick i avkolonialiseringen efter andra världskriget. Närmare en miljon människor dödades, tre miljoner spärrades in i läger eller deporterades, 400 000 fängslades och 300 000 flydde till grannländerna.

I Frankrikes krigföring ingick grymma tortyrmetoder, och läkaren Frantz Fanon tvingades behandla psykiska skador både hos torterarna och hos deras offer. Som den engagerade människa han var kunde Fanon inte avstå från att ta ställning – han valde upproret mot kolonialmakten och anslöt sig till fln.

Fanons engagemang för befrielsefronten gjorde att hans ställning vid sjukhuset blev ohållbar. 1957 tvingades han fly till grannlandet Tunisien där han blev utgivare av befrielsefrontens tidning El Moudjahid, arbetade som psykiater i organisationens läger och företrädde den i internationella sammanhang.

Vid den tiden upptäcktes att Fanon led av leukemi, blodcancer. Han visste att han var döende och skrev Jordens fördömda under stor tidspress våren och sommaren 1961.

Fanon fick aldrig uppleva Algeriets självständighet som kom 1962. Han avled den 6 december 1961 på ett sjukhus i New York. Samma dag som hans bok skulle komma ut i Frankrike, men stoppades av censuren.

I den ekonomiska krisens Europa är rasismen en ödesfråga. Människor med en annan hudfärg görs till synda-bockar för problemen. Inte bara främlingsfientliga utan också rent fascistiska partier och organisationer håller på att växa sig starka. Demokratins, humanitetens och välfärdens framtid är beroende av om vi framgångsrikt kan bekämpa rasismen. I det arbetet är Frantz Fanons analys en av flera viktiga kunskapskällor.

Verk av Frantz Fanon:

Jordens fördömda, svenska upplagor 1962, 1969 och 2007

Svart hud, Vita masker, Daidalos, 1995

 

Litteratur om Frantz Fanon:

Azar, M (2001): Frihet, jämlikhet, brodermord ­­— revolution och kolonialism hos Albert Camus och Frantz Fanon. Symposion.

 

ur Lärarförbundets Magasin