Ingår i temat
Kultur
Läs senare

Tänk om det är tvärtom

KulturOm vikten av att förstå blommornas estetiska värden och att kultur och bildning är människans räddning. Och om en del mer skriver dramatikern Stina Oscarson exklusivt för Pedagogiska Magasinet.

18 sep 2019
Barnet vid vattenytan, 170 x 240 cm, 2006 ©Linn Fernström.
Foto Per-Erik Adamsson

Det är en torsdag kväll i slutet av maj. Regnet som öst ner hela dagen har just upphört och solen tittar försiktigt fram i det tidigare kompakta molntäcket. Framför entrén till Kungliga biblioteket i Humlegården i Stockholm står en grupp människor. De flesta betydligt äldre än jag. Snittåldern är nog kring sjuttio, men nyfikenheten är som hos en grupp förskolebarn fast förankrad i äldre människors kunskap om livet och världen. Jag ansluter.

Hur skyddar vi den mångfald av artrikedom vars nytta är alltför komplex för oss människor att begripa.

Vi ska på trädvandring. I denna park från 1600-talet finns nämligen åttiotre olika sorters lövträd och åtta slags barrträd. Hur ofta har jag inte sneddat härigenom, men aldrig betraktat parken som något annat än en lummig oas mitt i staden. Tre timmar ska vi vandra. Få reda på trädens namn, både på svenska och latin. Och få lite mera kunskap om vart och ett av dem. Dess alldeles speciella kännetecken och livsbetingelser.

Efter år i den samtida debatten som författare och skribent var det länge sedan jag upplevde en sådan känsla av mening. För varje träd vi stannar till inför är det som att världen blir lite mera tydlig. Parken är inte längre bara grön. Där står en platan och en gingko som tydligen är ett av jordens äldsta träd. Över 200 miljoner år och honträdet får silverplommon som blir mycket halkiga när de faller till marken. Vår guide berättar om en okunnig stadsarkitekt som planterat ginkgo längs en gågata och ovetandes om detta tog honträd och fick göra om allt för att folk ramlade omkull.

Stina Oscarson

Stina Oscarson är teaterregissör, dramatiker, författare och debattör. Hennes egen bildningsresa startade under lärarstrejken i slutet av 1980-talet när hon gick på högstadiet och bosatte sig i biblioteket.

Så mycket kunskap det finns i världen. Jag förstår att de träd jag slentrianmässigt kallat kastanj egentligen är hästkastanjer och det därför att kastanjerna, som är giftiga, i Ottomanska riket krossades för att bli medicin till hästar som fått kolik.

Vi går förbi en ask med klumpfot. Ser ut som tagen ur barndomens trollsagor. Naturen, tänker jag, är bättre än vi människor på att acceptera olikheter. Ett träd vet att det aldrig är bättre än den omgivande skogen och träd hjälper därför varandra på ett sätt som får våra välfärdssystem att blekna. De kan varna varandra för faror och har någon ett överflöd av näring delar det med sig till dem som saknar.

Plötsligt stannar vår guide mitt på gräset och berättar att vid hennes första vandring i parken stod här en jättealm. Den var då Stockholms högsta träd och mätte trettioåtta meter. Nästa gång hon kom var den borta. Hon hade hört ryktet att den skulle fällas och hoppats att man i alla fall skulle spara stubben, men inte ens den blev kvar. Jag reflekterar över att jag själv aldrig lagt märke till almen och sålunda inte heller noterat att den försvunnit.

Kommer att tänka på FN:s rapport om artutrotning som lagts fram ett par dagar tidigare. Rapporten är framtagen av deras vetenskapliga panel för biologisk mångfald, IPBES, och visar att närmare en miljon arter idag hotas av utrotning. En miljon. Det är en ohygglig siffra och visst blev det några rubriker men inte många. Rapporten passerade rätt obemärkt förbi i det strida nyhetsflödet. Konstigt men ändå inte. Ty en miljon arter blir mycket abstrakt om vi inte vet vilka arter. Om vi inte känner deras namn och livsbetingelser.

1962 skrev Rachel Carson den uppmärksammande boken Tyst vår som då blev en väckarklocka för många. På ett ställe berättar hon om en rättegång där en åklagare gör sig lustig över folks protester mot att blommorna dör på grund av de enorma mängder bekämpningsmedel som jordbruket använder för att maximera skördarna. Men så helt plötsligt rycker domaren ut till den anförande kvinnans försvar och säger: ”Men är inte denna kvinnas rätt att njuta av tigerliljan lika oinskränkt som bondens att öka sin skörd? Blommornas rent estetiska värden är vår arvedel i precis lika hög grad som koppar och guldådrorna i våra klippor och skogar på våra berg.”

Vid sidan av all poesi som skrivits i världen är nog detta ändå det vackraste: Rätten till blommornas rent estetiska värden. Men hur skyddar vi den? Hur skyddar vi den mångfald av artrikedom vars nytta är alltför komplex för oss människor att begripa. Betänk att det finns arter av kvalster som bara kan existera i nedfallna granbarr och som är helt ovärderliga för nedbrytningen.

Ge sökande, oljepastellkritor, 66 x 50 cm, 2011 ©Linn Fernström

Hur ska vi kunna värna det när vi inte ens förmår se en människas värde om hon inte till fullo passar in i den nuvarande normen för produktivitet? Och framför allt. Om man inte någonsin hört insekterna, sett blommorna och träden, lärt sig deras namn och förmår urskilja dem ur mängden då kommer man inte att lägga märke till om de en dag försvinner. Och inte heller sakna dem. Om vi inte i hjärtat förstår vad det är vi är på väg att förlora då kommer aldrig en rapport som FN:s att få oss att agera.

Här är en av miljö- och klimatfrågans stora utmaningar framöver. Att de flesta av oss så kallade moderna människor lever så långt från de ekosystem vi är en del av och att det inte heller är den typ av kunskap som värderas i dagens skolsystem.

Min egen bildningsresa började ironiskt nog under den lärarstrejk som föregick kommunaliseringen av skolan i slutet av 1980-talet. Jag gick då på högstadiet och för att uthärda dessa lektionslösa veckor bosatte jag mig i biblioteket. Jag läste alla de stora arbetarförfattarna. Jag läste dramatik och poesi. Och för varje bok jag läste, för varje liv jag på detta sätt smyglevde fick jag nya ögon att betrakta världen med. Fler perspektiv blev möjliga på vad den än må vara. Och med detta växte min ödmjukhet, både inför människor och den utmaning det innebär att vi tillsammans, med alla våra olikheter, måste försöka hitta ett sätt att förvalta den jord vi fått att dela. Det jag då erfor var samma känsla av att världen vidgades som jag denna kväll upplever i parken.

Många engagerade i klimatfrågan anser att det nu är så bråttom att vi inte har tid med folkbildning och demokrati. Folk är för dumma och egoistiska för att kunna ta de beslut som krävs säger man och en känd svensk filosofiprofessor skrev under året på DN debatt i princip rakt ut att klimatet kräver en diktatur. Jag förstår känslan, men att man inte tänker längre skrämmer mig. För vad blir då nästa steg. Nästa sak som i det godas namn får står över demokratin.

Samtidigt kan vi inte bortse från demokratins paradox. Demokrati tar tid och demokratin kräver att vi är bildade och tar ansvar men kan samtidigt inte kräva av oss att vi ska göra det. Ty den liberala demokratins själva fundament utgörs av vår frihet att själva göra dessa val. Och det är därför demokratin alltid är hotad när ett samhälle hamnar i kris. Ty då rädslan ökar minskar tilliten och den liberala demokratin kräver att vi tror på människan.

I dag skolstrejkar barn och unga runt om i världen för klimatet. Jag kan känna mig kluven inför detta. Givetvis inte för aktionen i sig, deras oro och ilska är välgrundad. Men frågan är vad vårt vuxna svar ska vara?

När väljare tillfrågades om de viktigaste frågorna inför EU-valet fanns kultur och bildning över huvud taget inte med. Först måste vi lösa klimatet, migrationen, tryggheten och välfärden var den gängse inställningen. Men tänk om det är tvärtom. Att vi faktiskt inte kommer att kunna lösa dessa frågor på demokratisk väg utan kultur och bildning. Jag tror inte det. Inte utan förmågan att på allvar byta perspektiv. Ty den omställning vi står inför är något annat än ett logiskt hållbarhetsarbete och i det arbetet kan, som påve Franciskus skriver i sin encyklika ”ingen kunskap eller visdom lämnas utanför”. Och det som skrämmer mig mest är därför att bildning åter blivit en klassfråga och klimatet därmed ytterligare en vattendelare i det redan polariserade Sverige. Ty därmed minskar våra möjligheter att lösa de problem vi står inför på demokratisk väg. Ty i detta arbete är en likvärdig skola central.

I parken ligger mängder av sopor. Engångsgrillar, flaskor, pizzakartonger, lådor för hämtad sushi och sallad. Bara detta borde få oss att förstå hur fel vi gått. I ett fungerande ekosystem är allt ett kretslopp. Naturen producerar inga sopor. Något som urfolk i alla kulturer förstått och anpassat sig efter. Paradoxalt att det är ju deras sätt att leva vi i väst gärna kallat omodernt. Trots att de egentligen sitter på all den kunskap vi behöver. Kommer att tänka på ett avsnitt av P1:s miljöprogram Klotet där människor intervjuats om sin inställning till att köpa secondhand och den vanligaste invändning var då att det ”kändes lite ofräscht.”

Men hur ofräscht är det inte att kasta fullt fungerande saker?

Det är ett av de perspektivskiften som måste till.

Vi kommer att behöva inse att det vi kallat utveckling på många sätt varit en nedgång kulturellt, socialt och etiskt.

Vandringen går mot sitt slut.

Mammutträd och slöjgran.

Avenbok.

Atlas ceder

Hemlock och Hängbok

Svart valnöt

Robinia och Oxel.

Jag kommer att gå med varsammare steg och en mer uppmärksam blick nästa gång jag sneddar genom parken. Och om något av dess träd en dag saknas kommer jag att undra vad som hänt och jag kommer att sakna det.

Alla artiklar i temat Kultur (11)

ur Lärarförbundets Magasin