Läs senare

Tänk inkluderande!

Elever i behov av särskilt stöd är alla lärares angelägenhet, skriver Maria Sikström. Lärare måste tänka långsiktigt – och arbeta för en skola för alla.

20 feb 2013

”Johan är här, Mohammed är här och tack och lov för att Sanna är här i dag!”. Den lilla trudelutten känns kanske igen som en glad liten sång oftast förekommande på barnsången eller i den trevliga förskolan. Men jag undrar – när slutar elever vara önskade i klassrummen? Vad händer i vår skola när så många elever faller utanför de vanliga ramarna, att introduktionsprogrammet många gånger är det största programmet på hela gymnasieskolan? Hur kan programmet som ska fånga upp dem som faller utanför vara störst? Borde inte elever som faller utanför vara undantag i stället för regler i den vanliga undervisningen?
Så ser det inte ut i dag. Säg de klasser som inte har elever som går i ”specialundervisning” av något slag. Där man har satt in ”extra stöd” i ”särskilda undervisningsgrupper”. Trots att Skolverket i flertalet publikationer avråder från särskilda undervisningsgrupper! Men det förekommer i allra högsta grad och jag tror att det är ett alldeles utmärkt sätt att skapa elever som faller utanför.

Grupptryck är en stark sak. Dilemmat med grupptryck är att det förstås kan verka i både positiva och negativa riktningar. Att lyfta ut elever med svårigheter och placera dem ihop med andra elever med liknande svårigheter är inte att ge dessa elever extra stöd, extra hjälp eller att skapa förutsättningar för framtiden. Det är att sätta dem i en situation där de kommer att påverka varandra negativt och där utanförskapet kommer som ett brev på posten.

Det är ingen slump att dessa grupper genom åren fått öknamn som ”obs-grupper” och att det går ”särbarn” i dem. Hur känner man sig av att bli utpekad och placerad i en sådan grupp? Upplyft? Extra hjälpt? Tveksamt. De kommer att påverka varandra negativt och det är inte gynnsamt för någon. Eller jo, kanske för de elever som kvarlämnas i klassrummet där miljön blir så väldigt lugn och trevlig. Men är det en sådan skola vi vill ha, där vi offrar elever för andras välmående, är det tveksamt om jag vill vara med och leka.

Elever i behov av särskilt stöd är alla lärares angelägenhet och i detta tror jag också att vi finner kärnfrågan. Det räcker inte att identifiera elever i svårigheter och lämna över dem till någon annan. Det är inte lätt att hjälpa alla elever i en grupp av 30, men det handlar om att tänka annorlunda, att tänka inkluderande. Den undervisande läraren är inte själv – det handlar om att fördela de specialpedagogiska resurserna rätt. Av någon anledning plockade man bort många elevassistenter i spartider för några år sedan. A big mistake. De fyller en av de viktigaste rollerna i hela skolan. Att finnas där tillsammans med eleverna i svårigheter. Att stötta, vägleda, skapa relation till och peppa på ett annat sätt än vad läraren har möjlighet till. Elevassistenten ska finnas i klassrummet. Och kanske viktigast av allt – elevassistenten och läraren måste samverka.

Samarbete är A och O när det kommer till elever i behov av särskilt stöd. Dessa elever behöver samverka med andra elever och vuxna runt omkring måste samverka med varandra. Hitta lösningar, tänka flexibilitet och hjälpas åt. Skolan innehåller även elever i svårigheter där inte allt går som en dans och där planeringen som passar för de flesta, inte alltid fungerar för alla, och det måste bli alla lärares angelägenhet!

I dag är specialpedagogernas största uppgift att ta hand om elever utplockade från den ordinarie undervisningen. Helt galet. Enligt mig ska inte deras största uppgift vara att ersätta ordinarie lärare, utan arbeta för att hitta vägar att möta dessa elever i samråd med den ordinarie läraren! I min värld ska den ordinarie läraren fortfarande vara kapten för skeppet och vara den som undervisar eleven, med specialpedagogen som stöttning och hjälp. Specialpedagogerna sitter på specialkunskaper och dessa bör användas som stöd för lärare, inte elever. Primärt i alla fall. Då tänker vi långsiktigt. Då tänker vi inkluderande. Och först då tänker vi en skola där alla får vara med. Ibland kan elever i svårigheter behöva komma ifrån för ett ögonblick, till en extra lugn miljö där det inte händer så mycket runt omkring. Men i min värld ska det vara undantag eller tillfällen då och då. Då är det extra stöd det handlar om, och inte isolering.

Min dröm är att alla elever en dag ska vara välkomna även i grundskolans senare år och gymnasieskolan. Där alla elever är viktiga och där alla får vara med. Det är ingen utopi. De behöver bara bli allas angelägenhet och vårt tankemönster måste styras av inkludering.

Se eleverna i svårigheter som utvecklande! Det är inga onda människor; de har det bara lite jobbigare än många andra. Tänk utanför ramarna. Hitta nya uppgifter, nya tankesätt och framför allt – ta hjälp av specialpedagogerna som brinner för dessa elever. Men kanske viktigast av allt – önska dem åter i klassrummet …

ur Lärarförbundets Magasin