Läs senare

Svepande kritik mot Reggio Emilia

DebattVi välkomnar en nyanserad debatt om Reggio Emiliapedagogiken men avfärdar grunda generaliseringar.

Debattören:

Reggio Emilia institutets styrelse genom Sonja Lundmark, Luleå.

Sara Folkmans bok Distans, ­disci­plin och dogmer – om lyssnande i Reggio Emilia inspireradpedagogik (Liber), recenserad i Pedagogiska magasinet nr 1/19, kräver diskussion. Boken väcker många frågor inte minst för oss som står för denna inspiration.

Först vill vi lyfta fram att vi uppskattar kritik som utmanar oss att reflektera över det vi vill verka för och hur vi gör det. Det finns också, som Folkman påpekar, risk att fastna i den normalitet och det grupptänkande man befinner sig i. Det gäller förstås inte enbart ideologier, filosofier och pedagogiska praktiker utan även forskare. För som professor Dan Kahans forskning vid Yaleuniversitetet visar skyddar inte ens hög utbildning, intelligens och god förståelse av vetenskap mot faktaresistens eller dogmer.

Sara Folkman riktar sin skarpa kritik mot hela den svenska Reggio Emilia-inspirationen – med ord som ”Reggiodoxa”, utifrån intervjuer med 19 pedagoger och 18 barn på sex förskolor som beskrivs som Reggio Emilia-inspirerade. Folkmans ”Reggiodoxa” stämmer inte med vår bild av verkligheten. Det är inte utan att vi tycker att Folkman verkar sitta fast i sin egen box, eller doxa.

Hennes forskning väcker frågor om hur ”generella sanningar” skapas, eftersom där finns så mycket vi inte känner igen, varken i Sverige eller i Reggio Emilia. Som hur hon beskriver att Reggio Emilia-filosofins viktiga begrepp – följa barnens intresse, pedagogisk dokumentation, miljön som den tredje pedagogen och det kompetenta barnet – får till följd att pedagoger leder in barns kunskapande i givna ramar och att vissa av deras frågor därmed omdirigeras och manövreras efter vuxnas behov. Samtidigt finns det andra begrepp som är viktiga i denna filosofi – tillit, delaktighet, grupplärande, estetiska lärprocesser, barns rätt till en demokratisk förskola – som hon inte tar upp. Och omsorg – mellan pedagogerna och barnen, mellan barnen, och om material och miljö. Just den omsorg som Folkman kritiserar de Reggio Emilia-inspirerade förskolorna för att sakna.

Visst finns brister i såväl Reggio Emilia-inspirerade som andra förskolor. Det bör ändå påpekas att det inte finns någon certifiering för att få kalla en förskola Reggio Emilia-inspirerad, vilket gäller en del andra inriktningar, något som Folkman som forskare borde känna till. Alla förskolor som säger att de är inspirerade av Reggio Emilia gör det utifrån sina premisser och tolkningar, variationer finns, vilket gör svepande generaliseringar än mer tvivelaktiga. Dock vill vi påstå att en majoritet av de förskolor vi har erfarenhet av har varma, omsorgsfulla och närvarande pedagoger som tar sitt uppdrag på största allvar.

Vi vänder oss inte mot kritiken i sig, utan hur Folkman använder sig av den för att nedvärdera och generalisera, vilket får oss att ifrågasätta den vetenskapliga kvaliteten i hennes forskning.

Avslutningsvis vill vi citera vad vår tidnings redaktör Maria Herngren skrev i Modern Barndom nr 4/17 apropå Folkmans avhandling: ”Helt ovetenskapligt men med nio år av grävande journalist är jag övertygad om att är det något barn i Reggio Emilia-inspirerad verksamhet får utveckla så är det vetenskaplig nyfikenhet, det som Kahan visar är det enda som skyddar mot faktaresistens.”

Det är naturligtvis något som även ska gälla oss och alla tusentals pedagoger som säger sig vara Reggio Emilia-inspirerade. En mer nyanserad debatt om Reggio Emilia-inspirerat arbete med vetenskaplig nyfikenhet som grund vore på sin plats.

ur Lärarförbundets Magasin