Läs senare

Svartvit och svagt underbyggd plädering mot läxor

09 maj 2018

Förlora läxan, vinn eleven

Anders Enström

Gothia

Enström visar ingen falsk blygsamhet. I förlora läxan, vinn eleven stakas vägen mot en bättre skola ut. Den ska vara läxfri, provfri och digital. Tonen är självsäker och läsaren riskerar inte att missförstå budskapet.

Grovt sett sorterar bokens innehåll under två teman: tips på hur digitala verktyg kan användas i undervisningen och diskussion kring varför läxor och prov är skadliga och bör ersättas med digitala verktyg.

Undervisningstipsen är många och konkreta. Lektionsserierna beskrivs översiktligt i stil med: Jag gjorde så här, jag ställde de här frågorna och använde appen x och appen y. Reflektioner kring upplägget kopplar till elevernas positiva reaktioner snarare än till vilket lärande det bidragit till. Författaren är en certifierad Apple Educator och en stor del av boken ägnas åt att torgföra olika appar och webbresurser. Lärare som söker efter användningsområden för digitala verktyg har här god möjlighet att botanisera.

Elevens nyfikenhet och kreativitet är centrala för bokens tes och förordandet av en formativ bedömningspraktik harmoniserar väl med föreskrivna undervisningsmetoder. Enströms engagemang för eleverna känns äkta och löper som en röd tråd genom boken. Pläderingen för att all undervisning ska vara digital och läxfri är däremot disparat till sin karaktär.

Angående katederundervisning skriver Enström att skoldebatten i Sverige tenderar att vara svart eller vit. Antingen är man för eller så är man emot. Vidare konstaterar han att ”goda pedagoger förstår att det inte behöver vara antingen eller”. Insikten kontrasterar starkt mot resterande delar av boken. I Förlora läxan, vinn eleven är världen enkel. Läxor är kolsvarta, digitaliseringen är kritvit. Författarens rekommendation lyder: ”Jag förordar tydlighet […] Hoppa över ’det beror på vilka läxor det är’, det skapar bara förvirring”.

Referenserna till läxforskningen är få, bygger på andrahandskällor och är minst sagt summariska. Skepticism mot digitaliseringen jämställs med svunna tiders farhågor mot att ”färdas snabbare än sju kilometer i timmen”. Ibland kolliderar digitaliseringsvurmen med aversionen mot läxor. Enström menar å ena sidan att läxor är en styggelse då allt lärande ska ske i skolan. Samtidigt sägs den digitala metoden att flippa klassrummet vara ett utmärkt sätt att förbereda sig till lektionen. Men, frågar sig Enström självkritiskt, är inte filmen som ska ses hemma en läxa? ”Nej, det är en entrébiljett till lektionen”!?

Boken utstrålar en stark tilltro till eleven men en genuin misstro till lärarkåren, vilket märks i kapitel som Hur blir det för elever som slutar hos mig? och i uppmaningen att ”lärare ska granskas ännu närmare, det är det enda sättet att få till en skolutveckling”.

Det är uppfriskande med lärare som tar plats i den pedagogiska debatten men den svartvita skildringen riskerar att blända läsare som är intresserade av nyanser.

ur Lärarförbundets Magasin