Läs senare

Släpp in modersmålslärarna

DebattUtan modersmålslärare och studiehandledare i samma organisatoriska enhet som övriga lärare blir allt tal om att flerspråkiga elever ska få använda alla sina språkliga resurser bara tomma ord.

01 feb 2019
Illustration: Ulf Frödin

Det räcker inte med att flerspråkiga elever får använda alla sina språkliga resurser i klassrummet. Skolan måste också utforma en policy för att stödja flerspråkigheten i skolans hela verksamhet. Det skriver forskaren i svenska som andraspråk Åsa Wedin i artikeln Transspråkande som röd tråd i Pedagogiska magasinet nr 4/17.

Ett nyligen avslutat skolutvecklings- och forskningsprojekt på en F-5-skola hade just detta syfte; att engagera skolans medarbetare i att utveckla en gemensam språkpolicy som en fortgående arbetsprocess och inte enbart som ­dokument och hyllvärmare.

Debattörerna:

Ulla Damber, lektor i pedagogik, Mittuniversitetet.
Birgit Andersson, lektor i pedagogiskt arbete, Umeå universitet.
Carina Hermansson, lektor i språkdidaktik, Umeå universitet.
Mareike Jendis, lektor vid institutionen för språkstudier, Umeå universitet.

Projektet skulle fästa fokus på sambandet mellan språk-, kunskaps- och identitetsutveckling. Flerstämmiga och språkutvecklande arbetssätt skulle utvecklas. Samverkan mellan skolans olika verksamhetsområden skulle stärkas. I projektplanen kunde man läsa att ett av målen var att utifrån första- och andraspråksperspektiv initiera och stimulera språkutvecklande arbete avseende elevers måluppfyllelse i alla ämnen, i samarbete med nyckelpersoner som modersmålslärare och studiehandledare. Men vad blev det då av det hela?

Ja, det var det här med nyckel­personerna …

Modersmålets viktiga roll för elevers lärande och identitetsutveckling är väl belagd i vetenskapliga studier. Att maximera elevers lärande genom att främja deras flerspråkiga kompetenser förutsätter modersmålslärares och studiehandledares insatser. Om modersmålslärarna och studiehandledarna finns med som självklara medlemmar i kollegiet sänds dessutom viktiga signaler om flerspråkighet som accepterad norm på skolan. En fungerande samverkan dem emellan skulle även främja det pågående språkpolicyarbetet. Projektet utgick därför från att ett sådant nära samarbete mellan modersmålslärare, studiehandledare och skolans övriga lärare och pedagoger skulle kunna etableras för att bidra till alla elevers identitetsutveckling och måluppfyllelse. Så blev det inte.

Det visade sig att modersmålslärare/studiehandledare å ena sidan och skolans övriga personal å andra sidan tillhörde olika administrativa enheter inom kommunen. Det innebar att ­skolans personal hade sin egen rektor och arbetsrum på skolan medan modersmålslärare/studiehandledare hade en annan rektor och sina huvudsakliga arbetsrum och kollegor i en annan del av staden. Varje enhet hade sina egna arbetsplatsträffar och scheman.

De flerspråkiga medarbetarna kom därför bara till sina enstaka lektioner och kunde inte närvara vid skolans gemensamma möten och projektets gemensamma utvecklingsträffar. De hade heller ingen gemensam planeringstid med klassläraren. Någon större samverkan blev det därför inte. Skolan gick därmed miste om möjligheter att involvera alla medarbetare i ett aktivt språkpolicyarbete. Språkpolicyarbetet blev kemiskt befriat från aktivt deltagande av modersmålslärare och studiehandledare och motsättningen mellan svenskspråkighet och flerspråkighet befästes snarare än minskade. I internationella jämförelser förs den svenska modellen, med modersmålslärare och studiehandledare integrerade i skolans verksamhet, fram som en förebild. Vi kan konstatera att denna bild, i detta projekt, krackelerade i mötet med verkligheten.

I ett större sammanhang kan involveringen av modersmålslärare och studiehandledare i skolan ses i relation till begreppet interkulturalitet som på senare år förekommer frekvent i debatten om integration. Språkpolicyprojektet tog avstamp i ett interkulturellt förhållningssätt där det inte enbart handlar om att det finns elever från olika kulturer i skolan. I stället handlar det om att skapa möten, lyssnande och dialog, mellan såväl elever som vuxna i skolan, för att bidra till ökad förståelse, öppenhet och acceptans inför varandras olikheter.

Sådana möten, såväl formella som informella, försvårades av den tudelade organisationen. Då förutsättningarna för dialog och möten var så bristfälliga, hamnade ansvaret att ta kontakt på den enskilda medarbetaren. Istället för systematisk planering av lektioner och aktiviteter blev det endast korta utbyten av några ord i korridoren.

Satsningar, stora såväl som små, mot flerspråkigt lärande mer eller mindre omöjliggörs om det viktiga samarbetet mellan framför allt studiehandledare och lärare inte kan komma till stånd. Talet om interkulturellt förhållningssätt blir tomma ord i en miljö där mötesplatserna ingärdar och utestänger  yrkeskategorier med organisatoriska staket. De flerspråkande vuxna förebilderna stängs sålunda ute från skolans verksamhet, istället för att inkluderas.

För att föra samtal, för att samverka, behöver dock människor mötas. Det är i de mänskliga mötena fröet till utveckling ligger!

Avslutningsvis riktar vi oss till skolhuvudmän och förvaltningschefer i svenska kommuner där visionen lever om att studiehandledare/modersmåls­lärare och lärare möts, samtalar och utvecklas tillsammans för att kunna stödja elevernas utveckling på bästa sätt. Kan man organisatoriskt börja förverkliga en sådan vision genom att till exempel förlägga personalmöten samma tid och veckodag för alla in­blandade parter? Detta skulle öppna upp för samarbete över organisationsgränserna. Sätt problemet på kartan och lös det!

ur Lärarförbundets Magasin