Läs senare

Skulden för problem läggs på förskolan 

Författare
Tid för barn?
Titel
Per Kågeson
Förlag
SNS Förlag 2005

25 aug 2005

 Per Kågesons bok Tid för barn? handlar om familjepolitik. Inom detta område har han noga lyft fram olika partiers ståndpunkter under hela efterkrigstiden. Han visar på både vad som skiljer och vad som är lika i olika politiska partier och säger att alla delar en familjepolitisk ambition att ge småbarnsföräldrar stöd. Han lyfter också fram att Sverige i ett internationellt perspektiv anses vara progressivt och i flera avseenden en förebild för andra länder. 
  Andra frågor som behandlas förtjänstfullt är jämställdhetsfrågor och pappors delaktighet i sina barns liv. Kågeson driver tesen att jämställdhetsarbetet i Sverige sker på männens villkor. Klassfrågan är ytterligare ett tema som diskuteras i relation till familjepolitiken. Det genomgående budskapet är valfrihet! 
  Jag uppfattar Per Kågesons diskussion om familjepolitik som intressant, även om det ibland känns tröttsamt med alla procentsatser som radas upp sida efter sida. Det som dock blir problematiskt, och där jag uppfattar det som om han drar slutsatser som det inte finns belägg för, är den ständigt återkommande slutsatsen om att det inte är bra för barn under tre år att vistas i förskolan (som i boken kallas för dagis). I slutet svajar dock åldern för detta och författaren säger ”åtminstone 2 år”. Han slår fast att det inte finns några belägg för att tidig förskolestart är bra för barn. Jag skulle säga att det inte heller finns några belägg för det motsatta. 
Som belägg för det skadliga i att låta barn börja förskolan vid 13 månaders ålder pekar Kågeson på ”anknytningsteorierna” och framför allt experimentet med en ”främmande situation”, något som litteraturen är full av kritiska diskussioner om. Det refereras också till att små barn får mycket infektionssjukdomar på förskolan. Det vore ju underligt om de inte smittade varandra, men för de allra flesta barn leder detta till att de tidigt utvecklar en immunitet som gör dem mindre infektionskänsliga, vilket borde ses som gynnsamt i längden. 
  Vidare säger Kågeson att det inte finns någon statistik över småbarnen i förskolan och använder sig i stället av statistik över alla barn i hela förskolan som om denna gällde småbarnen. Enkäter till föräldrar med barn i åldrarna noll till tre år behandlas som om det gällde barn över ett år. Jag har sällan sett någon bok som så systematiskt letar efter bevis för att små barn inte ska vara på förskolan. När jag till exempel ser hans referenser till min egen forskning är det häpnadsväckande hur mitt exempel på Piagets egocentricitetsbegrepp här har använts som ett belägg för att små barn är ledsna och vill vara hos sina mammor. På något sätt läggs skulden för alla problem gällande barn i dagens samhälle på förskolan, samtidigt som föräldrarnas vilja att vara tillsammans med sina barn ifrågasätts. Tid för barn? är en politisk argumentation för att små barn (under två-tre år) mår bättre av att få vistas i hemmet, vilket författaren tror att en större valfrihet skulle ge möjligheter till och också resultera i. Orsakssambanden framstår i som enkla och oproblematiska, på ett område som just utmärks av att det är mångfacetterat och mångdimensionellt. 

INGRID PRAMLING SAMUELSSON 
professor 

ur Lärarförbundets Magasin