Läs senare

Skolan – slagfält för okunniga tyckare

De åtgärder som nu har vidtagits mot det som onyanserat benämnts "flumskolan" innebär stramare tyglar - mot både elever och lärare. Det är viktigt att se upp så att tyglarna inte blir en tvångströja, skriver Margareta Sandström och Jonas Stier.

08 nov 2011
Skolan – slagfält för okunniga tyckare

Skolan har varit föremål för både onyanserad och oprecis kritik under lång tid. För att möta denna kritik har regeringen genomdrivit en ny läroplan, Lgr11, med ambitionen att ”vara långsiktigt hållbar”. Den innebär i korthet mer grundkunskaper åt eleverna och bättre ordning i klassrummet. Vi menar dock att det är en ogenomtänkt, ohållbar och kortsiktig reform. I själva verket hade den tidigare läroplanen (Lpo 94), som ofta varit utsatt för enögd kritik, bättre pedagogiska intentioner. Den (och Lpf 94, läroplanen för gymnasieskolan) gav utrymme för 

  • att ge det uppväxande släktet verktyg för att kunna delta i hållbar samhällsutveckling, ett mål på internationell nivå 
  • att prioritera språkutveckling på en högre nivå, för alla barn och ungdomar
  • att motverka social snedrekrytering till högre studier/social orättvisa.

Men det fanns ett problem när Lpo 94 skulle införas: varken lärarna eller kommunerna var förberedda inför förändringen. Före införandet av Lpo 94 hade skolan styrts av staten – nu skulle plötsligt kommunerna och skolorna själva sköta detta. Det tog därför lång tid innan skolan upptäckte den nya läroplanens möjligheter. Förklarar detta delvis den nu pågående häxjaktsliknande debatten?

Så småningom blev läroplanens innehåll och möjligheter kända för lärarkåren och arbetet började – trevande men målmedvetet. Utomlands uppmärksammades detta och många framhöll de möjligheter som läroplanen gav att förverkliga social rättvisa. Men knappt hann detta lovordas förrän det återigen, och för att locka väljare, var dags att ”reformera” skolan.

Självklart ska skolan vara en arena för politisk debatt, men den blir alltför ofta ett slagfält för politisk opportunism. Det är inte svårt att övertyga väljare om att en mer auktoritär styrning är vad skolan behöver. Ty alla människor har inte tagit del av nyanserande pedagogiska rön. Alla har dock gått i skolan och många tilltalas av ”gammal hederlig disciplin” och andra grova förenklingar. De som förespråkar hårdare tag i skolan kan därmed vädra morgonluft. Vi menar att det är dags att nyansera synen på skolan och återupprätta intentionerna bakom den läroplan som nu kritiseras.

För att kunna, och vilja, delta i en diskussion om vårt framtida samhälle måste våra elever mötas av en undervisning där deras kommunikativa färdigheter stimuleras. Av den anledningen var dialogen lärare–elev en politisk och pedagogisk grundbult i Lpo 94 – fastslagen i skolans värdegrund. Värderingar skulle stötas och blötas, så att olika synsätt kunde komma till uttryck. Den svenska modellen, med fokus på jämbördig dialog, lovordades utomlands, men har hemma i Sverige av okunniga tyckare beskrivits som ”flum”. I sammanhanget har Finland framhållits som ett mönsterland både när det gäller verksamheten i skolan och kompetensen hos lärarstudenter.

Jämförelsen haltar emellertid. Att vara lärare i Finland är ett helt annat uppdrag än att vara det i Sverige. Lärare i Finland har ett snävare ämnesundervisande uppdrag än sina svenska kollegor som också (åtminstone hittills) ska värna om en god kommunikation med eleverna. Läraruppdraget i Sverige är på så sätt mer ansvarsfullt: det räcker inte med att vara en A-student i sitt undervisningsämne, utan man måste också ”orka” ta ansvar för att få till en jämbördig kommunikation med de unga. Vi menar att ett sådant uppdrag är värt all respekt och att det är gravt felaktigt att jämföra finländska och svenska lärarstudenter med tanke på detta.

En jämbördig kommunikation är nödvändig – dels för att elever utifrån sin kulturella bakgrund ska få uttrycka sin uppfattning om världen, dels för att få till stånd ett drägligt arbetsklimat i klassrummet. Ett drägligt klassrumsklimat får man inte genom att som lärare domptera med kadaverdisciplin, utan genom att skapa en anda där alla kommer till tals och får inblick i varandras syn på omvärlden. Detta kan inte åstadkommas med mindre än att läraren lyssnar på eleverna. Samtidigt måste läraren styra situationen. Läraren ska alltså inte ”bli kompis” med eleverna, utan få dem att känna att deras verklighet är intressant, och att en viktig del av skolarbetet innebär att de uppmuntras i att uttrycka den.

En jämbördig dialog har därmed också det goda med sig att den kan minska social snedrekrytering. I flera årtionden har man arbetat med att motverka social snedrekrytering till högre studier. Denna trend bryts nu, menar vi. I den nya skolan har man inte längre ambitionen att alla elever ska ges möjligheter att bedriva högre studier. De förändringar som genomförs i gymnasieskolan kommer att medföra att avståndet mellan teoretiska och praktiska program återigen ökar.

Vidare har den skolreform som nu har genomförts tagit fasta på att Sverige inte nådde så höga resultat i de stora internationella mätningarna av elevers skolprestationer (Pisa-studier och liknande). Skolforskare är emellertid överens om att sådana studier endast mäter det som går att mäta kvantitativt – och inte nödvändigtvis reell kvalitativ kunskap. Dessutom undantar olika länder olika stor andel av populationen från mätningarna, vilket gör att resultaten inte är jämförbara. Trots detta – eller i brist på insikt om detta – har man inför skolreformen tagit fasta på hur undervisning organiseras i länder som nådde högt i till exempel Pisa-studierna.

De åtgärder som nu, i och med de nya skolreformerna, har vidtagits mot det som onyanserat benämnts ”flumskolan” innebär stramare tyglar – mot både elever och lärare. Det är viktigt att se upp så att tyglarna inte blir en tvångströja och sker på bekostnad av en livaktig dialog med eleverna om olika värderingar och synsätt. En sådan dialog är viktig för elevernas framtida möjligheter att fungera som självständigt tänkande, demokratiska och globalt engagerade medborgare – något som borde vara hörnstenar för en liberal utbildningspolitik! 
 

ur Lärarförbundets Magasin