Läs senare

Skolan är en spegel av världens orättvisor

Utbildning för alla – är det en utopi? Eller bara politisk retorik? Det är i alla fall ingen ekonomisk omöjlighet. Att ge alla barn tillgång till skola skulle inte kosta mer än vad världens militärer spenderar på fyra dagar. Frågan är snarare om den politiska viljan finns.

27 nov 2005

Egentligen skulle målet att ge alla barn i världen en grundläggande skolutbildning redan ha varit uppnått. Vid FN:s stora utbildningskonferens i thailändska Jomtien 1990 beslöts att det år 2000 skulle finnas skola för alla barn. Dessutom skulle analfabetismen bland vuxna åtminstone halveras under samma period. Kritiska röster höjdes omedelbart som menade att beslutet var orealistiskt och att det inte skulle gå att få fram de resurser som krävdes. Och målet nåddes inte heller – mer än ett hundra miljoner barn går fortfarande inte i skolan och mer än åttahundra miljoner vuxna kan ännu inte läsa och skriva.

– Men om alla länder hade gjort rejäla kraftansträngningar och omdisponeringar och om den rika världen hade varit beredd att satsa ordentligt så hade det kanske gått, säger Ulf Fredriksson som skrivit rapporten Utbildning för alla – för alla? som handlar om det globala FN-initiativet ”Education for All”.

I grunden handlar det om vilken politisk vilja som finns i såväl den fattiga som den rika världen, menar han. De fattiga länderna behöver se över hur man fördelar och använder de resurser som faktiskt finns – och de rika länderna måste på allvar satsa de pengar som är nödvändiga.

– Det är där skon klämmer – vill man så kan man naturligtvis få fram de pengar som behövs.

Ulf Fredriksson har tidigare arbetat med internationella frågor inom både Lärarförbundet och lärarinternationalen EI (Education International). För närvarande är han tjänstledig från sin lektorstjänst på Mittuniversitetet för att arbeta med utbildningsforskning inom EU.

Han tar emot i den nystartade enheten CRELL:s – Centre for Research on Lifelong Learning – lokaler i den lilla staden Ispra i norra Italien. Här ligger EU-kommissionens Joint Research Centre inom ett stort och välbevakat område. Bakom höga stängsel och beväpnade vakter samsas utbildningsforskarna med forskarlag som bland annat studerar kärnkraftssäkerhet, jordbävningsskydd och genmodifierad mat.

Det är inga omöjliga summor som måste fram för att nå målet med utbildning åt alla, menar Ulf Fredriksson. Enligt vissa beräkningar skulle behövas en satsning på cirka sju miljarder amerikanska dollar per år. Och visst är det mycket pengar, medger han, men det beror också på vad man jämför med: det är mindre än världens samlade militärutgifter på fyra dagar eller vad som omsätts på den globala valutamarkanden under sex dagar. Det är mindre än vad som spenderas på dataspel i Europa under ett år och inte ens hälften av vad amerikanska föräldrar köper leksaker för under ett år. 

Jomtien satte press på världens regeringar
Även om Jomtienkonferens mål inte förverkligades så var konferensens ”vidgade vision” det första ordentliga initiativet på hög politisk nivå för få igång en internationell process på utbildningsområdet. Det innebar dessutom att Världsbanken och Unicef involverades i arbetet tillsammans med Unesco som är det FN-organ som ansvarar för utbildningsfrågorna.

Den så kallade Delorskommissionen var ett initiativ tagit av Unesco för att se hur utbildningen i världen kunde förbättras inför det tjugoförsta århundradet. Under ledning av den förre ordföranden för EU-kommissionen Jacques Delors peka-de gruppen på ett antal satsningar som behövde göras inom det internationella utbildningsområdet (se Jacques Delors egen presentation av kommissionens arbete i Pedagogiska magasinet nr 1/1998).

Inför uppföljningskonferensen i Dakar i april 2000 samlade sig också olika frivilligorganisationer för gemensamma aktioner. Lärarinternationalen EI bildade en allians med bland annat organisationerna Oxfam International och Action Aid i kampanjen Global Campaign for Education.

– Det var en viktig påtryckargrupp som fick stor betydelse, säger Ulf Fredriksson. Oxfam och Action Aid finns inte i Sverige men är väldigt stora i exempelvis Storbritannien, USA och Frankrike.

På Dakarmötet fanns statschefer och utbildningsministrar från hela världen men även representanter för ett hundratal frivilligorganisationer. Så trots allt ogjort arbete och alla ouppfyllda löften så satte Jomtienkonferensen tio år tidigare press på världens regeringar att försöka komma vidare.

Dakarkonferensen – där 1 100 delegater från 181 länder deltog – antog återigen världssamfundet målet att ge all världens barn fri och obligatorisk grundutbildning av hög kvalitet. Nu ska målet vara uppnått år 2015.

Men det handlingsprogram – The Dakar Framework for Action – som antogs innehöll också löften om förbättrad förskola, lika tillgång av utbildning för flickor och pojkar, förbättrad kvalitet i den utbildning som erbjuds och en femtioprocentig förbättring av vuxnas läskunnighet till år 2015.

Ett par år senare tog Världsbanken initiativ till vad som kallas The Fast Track Initiative, alltså snabbspårsinitiativet. Det innebär en specialsatsning på ett antal länder som beslutat sig för att försöka uppnå målet med utbildning för alla inom den utsatta tiden.

Men vad talar för att 2015 verkligen blir det år då alla barn går i skolan?

– Inte mycket, säger Ulf Fredriksson. Ett realistiskt scenario – om den politiska pressen fortsätter – är att ett antal länder kommer att uppnå målet. En del ligger ganska nära. Sen finns det ett fyrtiotal länder som inte kommer att kunna ge alla sina barn skolgång. 

Gigantiska skillnader mellan fattiga och rika
De fattigaste nationerna i världen finns i Asien och Latinamerika men framför allt i Afrika söder om Sahara. Problemen på utbildningsområdet är för flertalet av dessa bara ett i raden av jättelika problem. Alla inser att det måste tas ett helhetsgrepp, hävdar Ulf Fredriksson:

– I Dakardeklarationen talar man ju också om att man måste samordna ländernas utbildningsstrategier med en generell fattigdomsbekämpning.

I dag finns det drygt etthundra miljoner barn i världen som inte går i skolan. Värst är det i södra Afrika där bara lite mer än vartannat barn går i skolan i en del länder.

Det har trots allt skett en långsam förbättring under senare år. Men det räcker inte, hävdar Unesco, i nuvarande takt så kommer likafullt mer än var tionde barn att inte gå i skola år 2015.

Än värre är att många av de barn som går i skolan inte fullföljer den. I många länder avslutar inte vart fjärde skolbarn ens sitt femte skolår – i södra Afrika gäller det fyra av tio skolbarn. Orsakerna är många men en handlar om kvaliteten i den undervisning som ges.

En undersökning i ett antal afrikanska länder visade att bara hälften av eleverna nådde upp till grundläggande läskunskaper. En liknande undersökning i Bangladesh visade att inte ens trettio procent av eleverna hade elementära läsfärdigheter. I ett utvärderingsprojekt i Ghana klarade bara ett par procent av eleverna de kunskaper i engelska och matematik som den nationella läroplanen angav. Och en indisk undersökning visade att sextio procent av eleverna i femte årskursen inte ens nådde upp till de mål som var satta för årskurs två.

Ett grundproblem är naturligtvis att det satsas alldeles för lite resurser på utbildning. Skillnaderna är också stora inom de olika länderna – privata skolor i välbeställda områden har hög kvalitet, offentliga skolor i fattiga områden har ofta en dålig kvalitet. Men om skillnaderna är stora inom länderna så är skillnaderna gigantiska mellan den rika och den fattiga världen. En genomsnittselev i den rika världen kostade i slutet av 90-talet 5 360 amerikanska dollar per år – en elev i de fattigaste länderna kostade bara 39 dollar. De 26 rikaste länderna i världen slukade nästan 80 procent av jordens utbildningsresurser – de 53 fattigaste länderna bara ynka 0,5 procent. 

”Korruption lönar sig för några men inte för andra”
Det behövs stora internationella insatser för att skapa de resurser som är nödvändiga för att ge barn i de fattiga länderna utbildning. Men det är lika viktigt, anser Ulf Fredriksson, att länderna själva ser över hur de egna resurserna används. Byråkrati, vanskötsel och korruption är vanligt i många av länderna. Starkt centraliserade skolsystem skapar krångel och byråkrati, med bristande lokalt inflytande och outbildade lärare följer ofta vanskött verksamhet – och korruptionen är på många håll enorm. En undersökning i Uganda visade till exempel att bara tretton procent av utbildningsanslagen nådde skolorna.

– De pengar regeringarna anslår försvinner helt enkelt på vägen, säger Ulf Fredriksson. De når inte skolverksamheten – och frågan är hur?

Metoderna är många; de kan försvinna in på konton för ”skolutveckling” som saknar täckning, läromedel ”kidnappas” och når inte skolorna men dyker sedan upp på lokala marknader där föräldrarna får köpa dem, pengar satsas på datorer eller teveutrustning i områden där skolorna saknar el och så vidare.

– Uppfinningsrikedomen är stor – med ett modernt ord kanske man kan kalla det entreprenörskap.

Ett annat problem är så kallade ”spöklärare”, berättar Ulf Fredriksson. Tjänster som inte finns men som har ett konto som ofta någon centralt placerad person disponerar. Det finns lärare som har tjänster men arbetar med annat på den tid de ska vara i skolan, sedan tar extra betalt av föräldrar för det jobb de gör efter arbetstid. Det finns till och med lärare som säljer platser i klassrummen – ju längre fram i salen desto dyrare.

– Det är svårt att få pengar till utbildning. Och det är illa nog – än värre är det att de pengar som ska gå till utbildning inte används till det.

Dels handlar det om att bygga upp strukturer och kontrollmekanismer i systemen som minskar korruptionen, dels att bygga upp en medvetenhet om att det är en viktig fråga. För att komma åt problemen har lärarinternationalen EI sedan ett antal år samarbete med Transparacy International som arbetar med frågor om korruption. – Men det måste också finnas människor i de olika länderna som vågar driva frågan. Kanske inte avslöja korruptionen – det kan ju faktiskt vara farligt. Men att arbeta för att få igenom olika former av kontrollmekanismer.

Ett problem med korrupta system är ofta att de är genomkorrupta, menar Ulf Fredriksson. Problemet finns inte bara centralt eller lokalt utan det genomsyrar hela systemet. – och här har utbildningen en uppgift att få unga människor att inse att korruption inte lönar sig.

Det värsta är väl att det gör det?

– Ja, korruption lönar sig för några – men inte för andra. Det gäller att visa på nyttan för ett land i sin helhet att ta sig ur ett korrupt system. 

Kvinnors skolgång viktig för barnens utbildning
Utbildningssatsningar har dokumenterat positiva effekter på en rad områden, menar Ulf Fredriksson. Det finns undersökningar som visar tydliga samband mellan utbildningsnivå och förbättrade ekonomiska villkor, exempelvis att bönder som gått i skolan är mer produktiva. Människors hälsa har också ett tydligt samband med utbildning – det finns exempelvis afrikanska undersökningar som visar att kvinnor som får utbildning i mindre utsträckning drabbas av HIV/AIDS än kvinnor som inte fått det. Kvinnors utbildning har också betydelse för barnens skolgång, barn i familjer där mödrarna gått i skola får utbildning i högre grad än i familjer där bara fäderna fått skolgång.

Världsbanken har studerat sambandet mellan utbildning och ekonomisk tillväxt som bland annat visat att investeringar i utbildning och så kallat ”humankapital” ger betydligt större avkastning än investeringar i byggnader och maskiner. Ju fattigare ett land är desto lönsammare är investeringen i just utbildning och är därför, menar Världsbanken, nyckeln till hållbar ekonomisk tillväxt och ökade inkomster.

– Världsbanken har ett specifikt uppdrag när det gäller utbildning, säger Ulf Fredriksson. Tar man bort ländernas egna anslag till utbildning så är Världsbanken den största bidragsgivaren – eller rättare sagt långivaren – för det är ju lån de ger.

Men även om Världsbanken har fått en allt viktigare roll när det gäller internationella satsningar på utbildning så har man – tillsammans med Internationella valutafonden IMF – haft ansvar för återbetalningarna av de gigantiska lån som många fattiga länder dragit på sig. Kraven på strukturförändringar och nedskärningar i offentlig verksamhet har slagit hårt mot redan fattiga stater. I en del länder går mer än en femtedel av statsbudgeten till räntor och återbetalning av lån. I södra Afrika var enbart skuldavbetalningarna i början av 90-talet dubbelt så stora som investeringarna i utbildning.

Så Världsbanken har en dubbelroll, anser Ulf Fredriksson:

– Och det blev ju inte bättre av att en del länder styrts av militärer som hellre skar i sjukvård och utbildning än militärutgifter.

För en del av de fattigaste länderna kan de så kallade G8-ländernas beslut om skuldavskrivning i somras åtminstone lätta bördan.

Men ländernas satsning på utbildning måste också vara anpassad efter de förutsättningar som finns lokalt. Behoven i Rio de Janeiro och Amazonas är inte desamma, säger Ulf Fredriksson. De handlar om minoriteters och ursprungsbefolkningars rättigheter – och att ett lands utbildningspolitik inte får slå sönder människor kulturarv.

– Utbildning får inte bara vara ett moderniseringsprojekt – utan måste också kombinera ny och gammal kunskap och skapa en utbildning som tar hänsyn till lokala villkor och kulturer.

Fotnot:
Ulf Fredrikssons skrift Utbildning för alla – för alla? Bakgrund problem och utmaningar (2005) är utgiven i serien Globala studier nr 24 av nätverket för utbildning för alla som består av Lärarförbundet, Afrikagrupperna, Plan Sverige, Rädda barnen, Svalorna Latinamerika, UBV (Utbildning för biståndsverksamhet) och PMU In-terLife. 

Mer information om ”Education for All” finns även på www.unesco.org/education/efa och www.campaignforeducation.org

Alla artiklar i temat Kan utbildning förändra världen? (8)

ur Lärarförbundets Magasin