Läs senare

Skola saknar bildning!

DebattDet räcker inte med ”trendiga föreläsningar” för att skapa kompetensutveckling och pedagogiska samtal. Skribenten saknar tid för lärare att bilda sig på riktigt och tar in Aristoteles för att förklara begreppen.

20 nov 2019
Skola saknar bildning!
Illustration: Ulf Frödin

Sebastian Johansson, frustrerad och nyligen examinerad lärare.

Nu har jag varit lärare i några år och har ännu aldrig deltagit i vare sig kompetensutveckling eller pedagogiska samtal som kan bidra till den egna bildningen. Det finns inte tid. Vi diskuterar enskilda elever, schematekniska svårigheter eller det systematiska kvalitetsarbetet. Har vi tur tilldelas vi fortbildningsmaterial i form av en tunnare populärvetenskaplig bok i det utbildningsvetenskapliga ämnet. Eventuellt får vi dessutom tid att väldigt snabbt och överskådligt diskutera litteraturen.

Få personer verksamma inom ­skolan undkommer den plötsliga hetsen kring rörelsesatsningar i skolan. Det ska öka studiero och måluppfyllelse. De behöver röra på sig! skriker någon överentusiastisk idrottslärare. Helt plötsligt sitter jag där, i publiken, skolan har köpt in ny fortbildning. Förväntansfull sätter jag mig ner på stolen bredvid de närmaste kollegorna. Nu, tänker jag, nu händer det. Framför oss står personen, fortbildaren. Han öppnar munnen och säger med ett stort leende: barnen måste röra på sig, det höjer serotoninnivåerna, vilket är bra för deras skolgång!

Bildningen är en pågående process.

Detta följs av ytterligare kompetensutvecklingsdagar då vi ska implementera mer rörelse i våra scheman, på rasterna, under lektionerna och gärna i form av utepedagogik. Jag slås av känslan att min bildning, den blev aldrig riktigt av. Jag fick höra den trendiga föreläsningen och fick påtryckningar från ledningen att detta är den nya hörnstenen i vår framtida undervisning, det nya Skolsverige!

Hur kan vi lärare förväntas bilda eleverna när vi själva inte har tid att bilda oss? Ännu värre blir det när vår egen framförhandlade kompetensutveckling säljs vidare åt de senaste pedagogiska trenderna – som dessutom saknar entydigt empiriskt stöd.

Upphör lärarens bildning vid examensdagen? Det är oundvikligt att nämna Aristoteles vid diskussioner om bildningen. Hans praktiska kunskap, fronesis, där mina erfarenheter som lärare och människa kulminerar i mitt sätt att hantera situationer i skolan. Detta är oskiljaktigt från hans begrepp om episteme, den teoretiska kunskapsdelen. Tillsammans kan de sägas utgöra ett tredje begrepp, sofia, där kombinationen av de båda påverkar hur jag som lärare gör i olika situationer. Vi behöver alltså vidareutbildas, ta del av ny kunskap som är vetenskapligt förankrad. Läraren måste få lov att ta del av en bredd av såväl det populärvetenskapliga materialet som vetenskapliga publikationer och artiklar.

När ska vi få möjligheten att göra detta? Som ett kollegium? Ett fåtal har turen att premieras till detta genom förstelärartjänster eller uppdrag inom verksamheten. Men vi andra då? Bildningen är en pågående process men utan professionella förutsättningar hämmas utrymmet för denna process att ta plats.

För elevernas del är det problematiska med den senmoderna skolan frånvaron av tid för reflektion och bildning. Delvis för att de ofta tycks sakna en inre motivation, en drivkraft till att faktiskt vilja göra väl ifrån sig i skolan, men också delvis för att allt ska mätas. När jag gör mina planeringar så funderar jag inte över vad eleverna kan förväntas få ut av detta individuellt, för deras egna bildning, utan jag tittar på det centrala innehållet och kunskapskraven.

Därefter tittar jag på hur jag ska mäta deras kunskap, vad de har uppnått. Min pedagogiska output måste generera något konkret – något mätbart. Så att jag och alla andra vet att undervisningen är kvalitativ. Skulle en elev eller kollega få dåliga resultat tittar man inte på huruvida eleverna lärt sig något utöver det mätbara eller den egna progressionen hos eleven som kan ha ökat mångfaldigt. Det som analyseras är i stället det didaktiska rummet, hur lär­aren förmedlar kunskap och strukturerna för elevens förutsättningar. Denna analys kulminerar sedan i en anpassning eller i särskilt stöd. Så att vi kan återgå till att försöka mäta kunskapen, men denna gång med hjälp av pedagogisk skicklighet.

Givetvis måste det ibland mätas i skolan. Men vi gör det alldeles för mycket, hela vår pedagogiska verklighet är centrerad och fullständigt fokuserad på att vi ska kunna mäta framstegen. Vi styr kunskapen med våra mål och mätningar – samtidigt som skolan förväntas vara den plats där morgondagens ledare ska kunna bilda sig.

En klok läsare kommer att hävda att bildningen är driven av den egna viljan. Den kan inte komma utifrån. Detta är så klart alldeles riktigt. Men hur ska vi lärare förväntas motivera eleven när vi själva inte får ta del av processer som kan anses bidra till vår egen bildning?

Ta bort dessa ständiga mätningar och översiktliga perspektiv, det bildar inte. Ge lärare tid att reflektera och kontemplera undervisningen på ett seriöst och riktigt sätt i det kollegiala. Ge eleverna tid att finna sin egen motivation och börja diskutera undervisningens möjligheter till att bidra till bildning i stället för utbildningens mätbara produkt.

Ge skolan bildning!

ur Lärarförbundets Magasin