Läs senare

Skamvråns återkomst

Timeout är vår tids begrepp för skamvrån. Barn som inte lyder skiljs med tvång från de andra barnen och sätts på en timeout-stol – i värsta fall instängd i ett kalt rum.
På vanlig svenska kallas det utfrysning, isolering och skambeläggning.

12 feb 2007

Jag har arbetat med barn i snart fyrtio år. Ingenting har smärtat mig mer än alla möten med barn som saknat känslan av värdighet och värde. Jag möter dem varje dag i skolan. Det är inte säkert man förstår det när man först ser dem – barn och ungdomar lägger ner en otrolig energi på att inför andra bekämpa sin känsla av skam för att i stället framstå som coola, tuffa, leende och aktiva. Men när jag möter dem på tu man hand rämnar förlåten, och det jag då ser in i gör mig ofta sömnlös av sorg och ilska. Så borde ingen behöva känna det! Vem har gjort dem så illa?
Min övertygelse har därför djupnat med åren: Det är skamligt och ett övergrepp i sig att skambelägga barn! Det räcker så bra med den existentiella skam de redan är bärare av. Det är därför en himmelsvid skillnad mellan uttrycken ”Nu tycker jag du gjorde fel!” och ”Du borde skämmas!”
Det är skillnad mellan skuld och skam. Att inse sin skuld innebär att acceptera och förstå att jag begått ett fel, att jag brutit mot en underförstådd eller överenskommen regel och att jag själv bär ansvar för det. I all fostran och pedagogik, liksom i all mänsklig samvaro, är det viktigt att göra tillvaron begriplig, klarlägga händelseförlopp och fördela ansvar. Det finns ingenting värre än missförstånd, lögner, oklarheter och känslor av diffus skuld. Elie Wiesel sa en gång: ”Det är viktigt att lära barn älska sanningen. Men det är lika viktigt att lära dem avslöja en lögn!”
Att känna skuld innebär en insikt om att jag gjort fel. Skammen går djupare än så och innebär att jag känner mig fel och ovärdig som människa. Skuldkänslor är naturliga företeelser – de drabbar oss alla ibland, i varje fall så länge vår samvetskompass fungerar. Det finns också en naturlig skamkänsla, som kan vara till hjälp. Om jag kränkt eller svikit en annan människa känner jag skuld, men också ett visst mått av skam. Jag skäms över att jag kunde bära mig åt som jag gjorde. Och eftersom skamkänslan sänker mig och hotar att påverka min självkänsla också på sikt vill jag undvika den – och försöker, i bästa fall, skärpa mig till nästa gång.
Men skamkänslan kan också inympas utifrån. Barn står här vidöppna inför vuxen påverkan. När de blir utsatta för kritik, ignorans eller hån och inte förstår sammanhangen känner de sig ofta ”fel” och ”dåliga” och ”ingenting värda”.
Det finns en lång tradition av våld och skambeläggning inom svensk fostran. Aga var förr vanlig både i hemmen och i skolan. Skamvrån användes flitigt, och rumsarrest hörde till vardagen. Joakim Landahl har i sin nyligen utgivna Auktoritet och ansvar beskrivit den rättskipning som länge tillämpats i skolan, där läraren var både åklagare, domare och exekutor. Och Alice Miller har i sin berömda bok I begynnelsen var uppfostran skildrat vilka förödande effekter sådan fostran kunde få för barn. I den ”svarta pedagogik” hon beskrivit var aga och hot om aga, liksom skambeläggning och utfrysning, viktiga grundstenar.
Först efter andra världskriget började denna fostran ifrågasättas på allvar. I Sverige kom Mirjam Israel och Gustav Jonsson att bli pionjärer för en annan syn på barn, och barnbyn Skå blev något av ett ideologiskt centrum för det somsedan felaktigt kom att kallas ”fri fostran”. Det fanns tidiga förebilder att anknyta till. Ellen Key hade redan år 1900 i sin då starkt kontroversiella bok Bar- nets århundrade pekat på nackdelarna med aga. Och på 1920-talet lät den polske barnläkaren Janusz Korczak tala om sig. I sin bok Barnets rätt till respekt från 1929 går Korczak till angrepp mot den tidens syn på barnuppfostran:
”Barn är förnuftiga varelser. De känner själva till vilka behov, svårigheter och hinder de har. Det behövs inga despotiska order, stränga regler eller någon misstänksam kontroll. Det som behövs i barnuppfostran är taktfulla överenskommelser, en tro på erfarenheten, samarbete och samexistens.
Barn är inga dumbommar: det finns inte fler dumbommar bland barn än bland vuxna. Utstyrda i vår vuxenvärdighet underkastar vi dem ogenomtänkta, okritiska och ogenomförbara regler. Det kloka barnet stannar upp i stum förvåning över denna aggressiva, arroganta och senila stupiditet.”

Det krävdes ett långt och engagerat arbete för att göra upp med inhumana och kränkande uppfostringsmetoder. I Sverige spelade alltså Mirjam Israel och Gustav Jonsson en viktig roll i den kampen, Astrid Lindgren en annan. Det är ingen tillfällighet att böckerna om Pippi Långstrump kom ut åren efter kriget. Pippi blev symbolen för det självständiga och i frisk mening olydiga barnet, som inte lät sig kuvas av vuxnas hot eller maktmedel. Hennes uppgörelse med fröken Rosenblom i Pippi Långstrump i Söderhavet har blivit smått klassisk. Fröken Rosenblom förhör barnen och placerar dem som inte kan svara i skamvrån. Pippi vänder upp och ner på hela situationen och lyckas med kraftfulla och raffinerade medel återupprätta de skambelagda barnen på ett sätt som manar till efterföljd! Pippi, Emil, Madicken och Ronja … de självständiga och modiga barnen har säkert betytt minst lika mycket för generationer av svenska barn som vad vi läkare, psykologer och pedagoger någonsin har lyckats åstadkomma.
1958 avskaffades skolagan, trots högljudda protester från flera håll. Och 1979 kom den så kallade anti-agalagen. Det gjordes en förändring av föräldrabalken 6:1, som nu kom att lyda:
”Barn har rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. Barn skall behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling.”
När regeringen i propositionstexten skulle klargöra vad som menades med ”annan kränkande behandling” tog man rumsarresten som exempel:
”Rumsarrest o.d. används ibland, främst i bestraffningssyfte. Åtgärden kan skapa ångest hos barnet och kan vara att beteckna som en otillåten kränkning av barnet, när den inte med hänsyn till omständigheterna rentav är att räknas som en kroppslig bestraffning eller annars faller under brottsbalkens bestämmelser.”
Regeringen menade att misshandel och olaga frihetsberövande skulle bedömas på samma sätt, oberoende av om det var en vuxen eller ett barn som var offret. Det var den tanken som sedan kom att bli en av de bärande principerna också i FN:s barnkonvention från 1989. I konventionens artikel 40 sägs att barn som misstänks för brott ska behandlas ”på ett sätt som främjar barnets känsla för värdighet och värde”. Vi ska alltså alltid möta barnet just så som vi vill att det ska möta sina medmänniskor.
Barnkonventionen kan ses som den slutliga uppgörelsen med synen på vuxna som oinskränkta makthavare och barnen som motsträviga undersåtar, vars beteende ska regleras och modifieras enligt de vuxnas önskemål. Principerna om barnets bästa, barnets rätt till värdighet och värde och barnets rätt att alltid få komma till tals innebär, då de ska gestaltas i vardagen, att relationen med barnet måste sättas i centrum mer än själva beteendet. Barnet blir en medmänniska att samspela med, inte en ägodel att förvalta eller en lärjunge att disciplinera.
Mot den här bakgrunden är det svårbegripligt, för att inte säga chockerande, att metoder som sedan länge dömts ut av ledande barnpsykologer, och som knappast heller har rättsligt stöd, på nytt har kommit i bruk.
I flera av de föräldrautbildningsprogram som nu lanseras finns inslag av skambeläggning. Ett exempel är programmet Föräldrakraft. Det grundar sig på det amerikanska programmet Strengthening Families Program.
Med ekonomiskt stöd från socialdepartementet har det översatts och utvecklats av forskare vid Örebro universitet, som också erbjuder en fempoängskurs för gruppledare. Syftet med programmet sägs vara ”att stärka skyddande faktorer på familjenivå … främja positiva uppfostringsstrategier och … stärka familjesammanhållningen”. Programmet vänder sig till alla familjer med barn i åldrarna 3–6 år och 11–14 år. Det presenteras på Folkhälsoinstitutets hemsida som ett av de program som har ”evidens”, det vill säga har visat sig vara effektiva vid utvärderingar som gjorts i USA.
Som i alla beteendeinriktade program är grundidén att belöna positivt beteende och ignorera negativt. Men om inte det hjälper och barnet visar ett beteende som inte anses acceptabelt ska den vuxne, enligt programmets manual, rådas att inte bara ignorera beteendet utan också barnet självt!
Det ska ske genom att inte se på barnet, eftersom barnet kan uppfatta redan det som en belöning. Den vuxne får inte heller prata med barnet eller ta i det: ”Barnet kan försöka att ta på föräldern efter att man ignorerat det. Barnet kanske drar en i kläderna eller försöker kliva upp i knäet. Det är därför bra att stå upp när du ignorerar, eftersom barnet då förstår att du ignorerar honom/henne och det blir också svårare för barnet att få nära kontakt.” På vanlig svenska kallas sådant utfrysning.
Om inte heller den hjälper rekommenderas nästa steg: timeout. Det innebär att barnet med tvång skiljs från gemenskapen och sin vanliga aktivitet. I ett första steg kan barnet placeras på en stol strax intill de andra, där det får sitta några minuter tills det lugnat ner sig. Om barnet inte sitter still där förs det till ”ett tyst hörn i rummet”, där proceduren upprepas. Och om inte heller det hjälper förs barnet till ett annat rum, där ingenting får finnas som kan uppfattas som minsta belöning. Kravet för att få komma tillbaka till gemenskapen är sedan att barnet varit tyst utan att protestera under en viss given tid, som gärna kontrolleras med äggklocka: en minut för de mindre barnen och tre minuter för de större. På vanlig svenska kallas sådant isolering. Eller möjligen olaga frihetsberövande.
Boken Helping the Noncompliant Child av Robert J Mc- Mahon och Rex L Forehand är något av en bibel för dem som arbetar med metoder av det här slaget. Här beskrivs hur det hela är tänkt att gå till. Stolen som barnet ska tvingas sitta på ska vändas mot en steril vägg men placeras så långt från väggen att barnet inte når den om det försöker sparka. Dörren till timeout-rummet ska hållas stängd, också med våld om barnet försöker komma ut. Något samtal med barnet får inte ske när det sitter på stolen eller befinner sig i isoleringsrummet, hur ledset eller argt barnet än är. I populärversion ser vi dessa metoder tillämpade i tv:s Supernannyprogram.
Sådana stegvis upptrappade och mekaniskt tillämpade sanktionsprogram är ingenting nytt. Joakim Landahl ger ett exempel från 1901:
”I lärarhandledningen Uppfostran under skolåldern beskriver seminarieadjunkt och folkskoleinspektören Sven Lundqvist … tre grader av straff. Den mildaste formen är den bestraffande blicken. Efter detta kommer det bestraffande ordet. Slutligen kommer den bestraffande handlingen, vilken i sin tur kan delas in i tre grader. Den lindrigaste är att ”den felande” får stå vid bänken eller gå fram till katedern och stå vänd mot kamraterna. Den andra graden är förlust av friheten, till exempel att sitta inne under rast, sitta kvar efter skoldagens slut, eller förbud mot att delta i barnens lek. Den tredje graden är aga.”
Det är 100 år mellan Lundqvist och McMahon, men idéerna är desamma. I en tidigare upplaga av McMahons och Forehands bok rekommenderades aga. Om barnet inte ville sitta still på timeout-stolen skulle det få ett par rejäla daskar i ändan.
Liknande metodik med ignorering och timeout, om än i något mildare former, finns även i flera andra program, bland annat i det kanadensiska Cope och i det svenska Komet. Jag har under senare tid haft flera samtal med olika företrädare för dessa program. De menar att metoderna, så som de används i Sverige, inte innebär någon kränkning av barnet. Det är en aningslös hållning som påminner mig om dem som långt in på 1980-talet hävdade att en örfil inte heller skulle uppfattas som kränkande.
Det finns en intressant paradox i skambeläggningens historia. Joakim Landahl beskriver i sin avhandling hur det var elevvården och dess företrädare som först ifrågasatte lärarens rätt att egenmäktigt både slå och skambelägga sina elever. Man började sätta fokus på orsaken till barnets beteende, inte bara på beteendet i sig. Det var viktigt att förstå barnet och anpassa åtgärderna efter varje barns behov och förutsättningar. Det var ingen tillfällighet att Mirjam Israel var psykolog och Gustav Jonsson läkare.
Men när nu utfrysning, isolering och skambeläggning återinförs sker det på rekommendation av – psykologer, socionomer och läkare! Beteendet i sig sätts åter i centrum. Med modern kognitiv teknik ska det modifieras, oberoende av vad det beror på. Metoderna har först använts inom barnpsykiatri och socialt behandlingsarbete för att där komma till rätta med svårt utagerande beteenden hos barn och familjer med allvarliga störningar. Nu introduceras de som recept för mellanmänskligt samspel i hem och klassrum. Orsakerna till barnets beteende tonas ner, och barnets rättigheter får ge vika för vuxensamhällets behov av kontroll.
Så läkare jag är ser jag denna utveckling som djupt problematisk. Den speglar en instrumentell människosyn som jag står alldeles främmande inför. Experter utformar metoder för hur vi ska ”bemöta” varandra. Andra experter utvärderar metoderna och godkänner dem som ”evidensbaserade”. Åter andra praktiserar dem.
Men hemmet är inget behandlingshem och skolan ingen klinik! Vart tog det lärande och läkande Mötet vägen? Vad hände med barnperspektivet? Och vad gör vi med Ronja om hon fortsätter att hoppa över Helvetesgapet?

Artikelförfattare

Lars H Gustafsson är barnläkare och författare till en rad böcker om barn och ungdomar. Hans senaste bok heter En läkares samvete (Norstedts).

Litteratur

Key, E (1996): Barnets århundrade. Informationsförlaget.
Korczak, J (2002): Barnets rätt till respekt. Natur och Kultur.
Landahl, J (2006): Auktoritet och ansvar. Lärares fostrans- och omsorgsarbete i historisk belysning. Arbetslivsinstitutet.
Lindgren, A (1948): Pippi Långstrump i Söderhavet. Rabén & Sjögren.
McMahon, R J & Forehand R L (2005): Helping the Noncompliant Child. The Guilford Press.
Miller, A (1982): I begynnelsen var uppfostran.Wahlström & Widstrand.

Lars H Gustafsson

ur Lärarförbundets Magasin