Läs senare

Skäll är inte farligt

20 Nov 2003

Jag läste Gunnel Colneruds recension av boken Skældud av Erik Sigsgaard (Pedagogiska magasinet nr 1/2003). Jag anser inte att skäll är en kränkning. Det är inte ett maktspråk, men ibland en nödvändighet. Om det är befogat.
  I första hand använder man naturligtvis andra metoder. Det behöver inte vara offentligt. På dig, Gunnel, låter det som om man använder det demonstrativt inför publik.
  Klart att skäll gör ont men om läraren inte skäller kanske ”synden” straffar sig på ett annat och mer ödesdigert sätt. Klart att man mår illa av att ha varit tvungen att skälla på någon. Det vore naturligtvis idealet om det aldrig behövdes.
  Är det fel att, som de äldre pedagogerna, känna stort ansvar för andan och kulturen på skolan och förskolan? Innan de nya pedagogerna kom var det inte så stora problem i skolan som i dag. Detta beror till stor del på att lärarna förr vågade sätta gränser.
  Tre slags skäll:
Över regelbrott. Befogat om det inte räcker med en tillsägelse.
  Förskräckelseskäll. Enligt min erfarenhet att någon gjort något farligt. Då blir man rädd och har rätt att visa det.
  Irritationsskäll. Det är naturligtvis inte rätt.
  Om skället är befogat förstår barnet det och jag tror inte att det tar skada. Jag tror inte på självreglering. Barn är inte födda med de sociala regler som finns i samhället och som behövs för att vi ska fungera bra tillsammans.
  Det ligger naturligtvis inte i tiden att tycka att utskällningar är ändamålsenliga. De skulle inte behövas så ofta im barnen fick rätt fostran hemma. Det blir fel när föräldrarna får signaler att det är farligt att sätta gränser.

”GLAD ATT EJ LÄNGRE VARA LÄRARE”

ur Lärarförbundets Magasin