Ingår i temat
Kroppen
Läs senare

Sin egen lyckas smed

KroppenI läroböckerna blir hälsa en moralfråga. Stress och övervikt är individens ansvar, lösningarna heter motion och mindfulness. Politiska perspektiv existerar inte.

Jag går in genom ena örat och ut genom andra, Assemblage av trä och pappersklipp, 2016.
©Lisa Jonasson

På väg till ett möte med en myndighet får vi på hissdörren syn på texten ”Skippa hissen! Kom i form med hjälp av trappan”. Med siffrors exakthet får vi veta att vi för varje trappavsats förbränner 3,43 kalorier. På det viset ombeds vi ta ”ett litet steg närmre ett hälsosammare och mer energirikt liv genom att förbränna kalorier och älska livet”. Att utnyttja varje möjlighet att förbränna kalorier och älska livet är en bra illustration av dagens fokus på individens ansvar för hälsa och välbefinnande.

I ljuset av att psykisk ohälsa och övervikt är två växande folkhälsoproblem, träffar myndighetens uppmaning mitt i den svenska folksjälen. Hälften av befolkningen över 16 år har övervikt eller fetma. Nedsatt psykiskt välbefinnande ökar framför allt bland unga medborgare.

Långvarig stress och övervikt påverkar hjärtsystemet, utsatthet för infektioner, diabetes, högt blodtryck, hjärtinfarkt, stroke, depression och aggression. Det som i dag kallas för fetmaepidemin riskerar att påverka människors livslängd till den grad att de brittiska epidemiologerna Kate Pickett och Richard Wilkinson slår fast att barnfetma i dag är så omfattande att det leder till generellt kortare förväntad livslängd för dagens barn.

Claes Malmberg, Anders Urbas och Tomas Nilson 

Claes Malmberg är professor i naturvetenskapernas didaktik vid Högskolan i Halmstad. Han forskar kring skolans undervisning om naturvetenskap i relation till demokrati. Anders Urbas är doktor i statsvetenskap och universitetslektor vid Högskolan i Halmstad, med inriktning på politik, demokrati och offentlig förvaltning, samt ansvar, insyn och sekretess i skolans värld. Tomas Nilson är doktor i historia och universitetslektor vid Högskolan i Halmstad. Hans forskning fokuserar på historieämnets förändring i läromedel samt den tekniska utvecklingen och dess konsekvenser för lärare och lärande.

För många i-länder är det den första tillbakagången i förväntad livslängd sedan det började göras mätningar på 1800-talet. Detta sker samtidigt som det läggs stora resurser på information om hur människor bör äta och leva. I en nyligen presenterad larmrapport om vuxna svenskars drastiskt minskande allmänkondition propageras för mer fysisk aktivitet och för en bättre kosthållning. Som vi ska se gäller de råden i hög grad också i skolans värld.

Även råden om hur individen kan få en lugn själ i en vältränad kropp ökar. När vi söker på kombinationer som stress + yoga i Mediearkivet, ett digitalt nyhetsarkiv, kan vi konstatera att antalet träffar tiodubblas från 2000-talets början tills i dag. Bakom träffarna döljer sig råd om hur vi kan minska bukfetma genom stenålderskost eller genom förbättrad sömn. En artikel ger upplysningen att ju mer av stresshormonet kortisol vi har i kroppen desto svårare är det att gå ner i vikt. Men säg det problem som inte kan åtgärdas. Yogans positiva påverkan på stressystemet framförs som lösningen. Ibland möter vi konkreta listor: Ät många mindre måltider varje dag. Ät en ordentlig frukost, så att du sätter fart på förbränningen direkt. Handla inte mat när du är vrålhungrig.

Vi konstaterar att dessa råd är blinda vad gäller socioekonomiska faktorers inverkan på det individuella handlingsutrymmet.

Individualiseringen av hälsofrågor har sedan lång tid tillbaka oroat forskare inom folkhälsovetenskap. Begreppet ”Healthism”, som användes första gången på 1980-talet av Robert Crawford, forskare i politisk ekonomi, understryker att hälsoproblem avpolitiseras och individualiseras. Lösningar knyts till den enskilda individen snarare än till politiken. Det innebär att vi anpassar oss till rådande samhällsförhållanden istället för att lösa problem. Hållbara lösningar kräver ofta politiska insatser.

Eftersom ohälsa påverkas av samhällsstrukturer måste arbetet med hälsa och kost inbegripa såväl den enskilda individen som politiskt arbete.

Den Londonbaserade epidemiologen Michael Marmot och kollegor slår fast att det finns ett tydligt samband mellan hög socioekonomisk position och god hälsa. I Sverige har sambandet mellan hälsa och social status vuxit under de senaste tio åren, vilket Folkhälsomyndigheten konstaterar. Eftersom ohälsa påverkas av samhällsstrukturer måste arbetet med hälsa och kost inbegripa såväl den enskilda individen som politiskt arbete.

Vi har här att göra med en ansvarsparadox. Ansvarsparadoxen innebär att den enskilda individen uppfattas vara – och dessutom görs till – ansvarig för den egna hälsan samtidigt som de sociala, ekonomiska och politiska faktorer som i hög grad påverkar individens hälsa inte fokuseras.

På vilket sätt hanterar skolan denna paradox? Det är en fråga vi ställer i vår forskning om skola, unga medborgare och hälsa. Vi har analyserat innehållet i läroböcker för högstadiet och gymnasiet som behandlar hälsa i ämnena biologi, naturkunskap och idrott och hälsa. Vi har också analyserat innehållet i fackböcker, internetsajter och tidningsartiklar som ämneslärare på gymnasieskolor i Halland uppgett att de använder sig av i sin undervisning. Det tredje steget genomförs våren 2019 och syftar till att med bland annat fokusgrupper analysera lärares egna beskrivningar av sin undervisning om hälsa.

Samhällskroppen, Collage av pappersklipp, 2013.
©Lisa Jonasson

Vårt intresse bottnar i att unga människor tillbringar en stor del av sin tid i en skola vars uppgift är att främja elevers utveckling till ansvarskännande medborgare. Mot bakgrund av det blir skolan samhällets viktigaste socialisationsagent: det är inom dess väggar som medborgare skapas.

Frågor om demokrati och politik har alltid ett innehåll. Det kan handla om konflikter som ska synliggöras eller problem som ska lösas. Vi sätter hälsa i rampljuset eftersom det inbegriper samhällsproblem med naturvetenskapligt innehåll.

I vår analys av hur läromedel behandlar stress framträder tre tydliga teman. För det första beskrivs stress som ett biologiskt fenomen, ett nedärvt biologiskt svar på hot. Reaktionen att slåss eller fly ses som en anpassning vi ärvt från våra föregångares liv på savannen. Böckerna ger beskrivningar av hur lågintensiv och malande stress leder till varaktig produktion av kortisol, om hur energiomsättningen störs vilket leder till orkeslöshet, hur immunförsvaret påverkas så att vi oftare får infektioner och sömnbesvär.

För det andra beskrivs orsakerna till stress. Kroppslig balans för allmänt välbefinnande är utgångspunkten. Balansen störs av sömnbrist eller för lite motion. Stress sägs bero på att vi inte trivs i civilisationen och här nämns digital teknik och det informationsbrus som vi dagligen måste behandla. De ofta ouppnåeliga kropps- och skönhetsideal som möter ungdomar via reklam och populärkultur är andra orsaker som behandlas liksom monotona jobb, arbetslöshet, betygshets, att ständigt lyckas, att ha vänner och att inte mobbas.

För det tredje behandlas lösningar på problemen. De beskrivs i termer av avslappningsövningar när dagarna är fyllda av krav, exempelvis mindfulness, yoga, tai chi, meditation, massage och träning. Fysisk kontakt och stunder av lugn och ro sägs påverka produktionen av dopamin, serotonin och endorfin som gör oss lugna. Det intressanta, och även problematiska, med rekommendationerna är att alla är riktade till individen. Den enskilde individen ska själv hantera stress och övervikt. Kollektiva och politiska lösningar lyser i stort sett med sin frånvaro. Frågor som hur politiskt arbete och opinionsbildning kan leda till lagstiftning – exempelvis socker- och fettskatt eller åldersbegränsning vid inköp av energidryck – eller hur en osund arbetsmiljö kan förbättras exempelvis i skolor, saknas. I stället har vi att göra med en individualisering av problemens lösningar och därmed en avpolitisering av frågorna.

Den inramning som definitionen av stress har i de undersökta läromedlen är tydligt förankrade i en strikt inomvetenskaplig diskurs, som för det första tar sig uttryck i att allt kan kokas ned till biologiska processer, och för det andra underbyggs med referenser till vetenskapliga studier. Denna senare tankefigur är så kraftfull att det räcker att vagt ange ”… som vetenskapliga studier visar …” utan att precisera dessa som stöd för sitt resonemang.

Att vara delaktig och ha kontroll är ­några av de viktigaste hälsofrämjande faktorerna.

Myndighetens rekommendation att ta ”ett litet steg närmre ett hälsosammare och mer energirikt liv genom att förbränna kalorier och älska livet” är i hög grad närvarande i läromedlen. Budskapet att vara sin egen lyckas smed förstärks i de texter unga möter i skolan. Där ges få exempel på hälsofrågans politiska dimensioner eller på hur unga gemensamt kan påverka förutsättningar i skola och vardag. Att vara delaktig och ha kontroll är enligt de epidemiologer vi hänvisat till, några av de viktigaste hälsofrämjande faktorerna.

Individualiseringen och avpolitiseringen av stress och övervikt är alltså problematisk. Som tidigare beskrivits visar forskning att många hälsoproblem beror på yttre omständigheter, vilket innebär att kollektiva – politiska – insatser i många fall behövs. Det finns dock ytterligare ett relaterat problem med individualiseringen av hälsofrågan, nämligen att den riskerar att flyttas från den politiska och därmed den demokratiska dagordningen.

Enkelt uttryckt innebär demokratisk politik att det är medborgarna som, antingen direkt eller indirekt, genom folkvalda representanter tar sig an och försöker lösa samhällsproblem. Detta kan exempelvis ske genom politisk reglering i form av lagstiftning som exempelvis förbud mot att sälja vissa produkter till unga människor.

Förutsättningarna för demokratisk politik på hälsoområdet minskar dock om hälsoproblem framställs som den enskilda individens ansvar som individen själv ska hantera genom mindfulness och motion, samtidigt som socioekonomiska faktorer är frånvarande. Risken är inte bara att frågorna avpolitiseras utan även att människor – och inte minst unga människor – framställs som, och till slut uppfattar sig själva som, solitära individer som utifrån sitt egenintresse ska ta ansvar för sig själva.

Kontrasten till detta är unga, aktiva, kunniga och deltagande medborgare som tillsammans med andra försöker ta sig an och lösa samhällsproblem genom att agera politiskt. Vi menar att hälsoproblem som stress och övervikt måste beskrivas och hanteras både utifrån ett individuellt och ett politiskt – demokratisk – perspektiv.

Litteratur

Ekblom-Bak, Elin, Ekblom, Örjan, Andersson, Gunnar, Wallin, Peter, Söderling, Jonas, Hemmingsson, Erik & Ekblom, Björn (2018). Decline in cardiorespiratory fitness in the Swedish working force between 1995 and 2017, Scandinavian Journal of Medicine & Science in Sports.

Malmberg, Claes & Urbas, Anders (2018). Health in school – Stress, individual responsibility and democratic politics. Cultural Studies of Science Education.

Marmot, M. (2016). The health gap: the challenge of an unequal world. London: Bloomsbury.

Wilkinson, R.G. & Pickett, K. (2011). Jämlikhetsanden: därför är mer jämlika samhällen nästan alltid bättre samhällen. Stockholm: Karneval.

Alla artiklar i temat Kroppen (16)

ur Lärarförbundets Magasin