Läs senare

Särskolans kunskaps­krav en katastrof

DebattSärskolans styrdokument saknar mål som går att tillämpa. Eleverna blir utlämnade åt enskilda pedagogers lust att erbjuda dem stimulerande utbildning.

01 feb 2019

Jag har arbetat i över 39 år med specialpedagogik, bland annat i särskolan. Mycket finns att säga om denna skolform. Till exempel att det enligt legitimationsreglerna är bestämt att grundutbildningen i gymnasiesärskolan ska vara förskollärare. Det är svårt att förstå hur Skolverket tänkte där, mig ger det tankar om att Skolverket inte har kunskap om vad det betyder att ha en utvecklingsstörning. Det är inte barn i vuxna kroppar, det är ungdomar med olika grader av funktionsvariationer.

Debattören:

Monica Månsson, speciallärare på Vipans gymnasiesärskola i Lund.

Enligt min erfarenhet är pedagoger i särskolan inte skeptiska till kunskapsuppdraget, vilket påstås i Pedagogiska magasinet nr 3/18. Problemet är att vi har ett kunskapsuppdrag som för en grupp elever i särskolan är en katastrof. Styrdokumenten är skapade utifrån en normalitetssyn som inte går att tillämpa för den elevgrupp jag möter i gymnasiesärskolan. Och vad värre är, viktig kunskap om funktionsvariationer och dess konsekvenser, är inte beaktade. Framåtsyftande nydanande synsätt på särskolans undervisning saknas. Målen, eller rättare sagt bristen på mål, gör att eleverna är helt utlämnade åt enskilda pedagogers förmåga och lust att erbjuda en stimulerande undervisning.

Inte ens en grundläggande målformulering kring allas rätt att erbjudas en kommunikativ miljö finns med i styrdokumenten. Kravnivån för grundläggande kunskaper inom de olika ämnesområdena är ”Deltar och reagerar igenkännande”. Vilken utmaning erbjuds eleverna med den skrivningen? Synsättet är att eleven är en oföränderlig, funktionsnedsatt person. Eleven kan då sitta i gymnasiesärskolan i fyra år och delta genom exempelvis blickkontakt och leende, som inte ens behöver vara aktiva leende utan spänningar i kroppen. Undervisningen kan handla om till exempel källsortering och hur det låter när en glasflaska åker ner i återvinningskärlet för ofärgat glas. Så kryssar pedagogen i matrisen av att nu har klassen behandlat området källsortering inom ämnesområdet Hem- och konsumentkunskap.

Jag kan känna en nonchalans och brist på respekt för all min kunskap och erfarenhet inom specialpedagogik när jag måste delta i ovanstående. Vi har så mycket intressant att utveckla i särskolan. Det finns så mycket kunskap att ta del av som inte får plats när vi försöker tolka styrdokumenten som känns som ett skämt och ett hån mot vår elevgrupp.

Till sist: Det fanns en utbildning till speciallärare med inriktning utvecklingsstörning även före 2008, tvärtemot vad som påstås i Pedagogiska magasinets ledare nr 3/18.  Jag gick den själv 1988. Dessutom vidareutbildade vi oss på heltid med full betalning! En rejäl satsning på den tiden. Något år senare lades utbildningen ner och ersattes med specialpedagogutbildningen och vi ”gamla speciallärare” förlorade helt vår status.

ur Lärarförbundets Magasin