Läs senare

Så motverkas relationsinkompetens

03 maj 2019

Lärares relationskompetens – vad är det? Hur kan den utvecklas?

Jonas Aspelin

Liber

Samspelet och relationerna med eleverna är för många den svåraste delen i lärar­uppdraget, ändå har detta område inte en central plats i lärarutbildningen och kompetensutveckling i ämnet för verksamma lärare är ovanlig. Det här konstateras i Lärares relationskompetens, där författaren och forskaren Jonas Aspelin också drar slutsatsen att relations-inkompetensen troligen är utbredd bland lärarstudenter och lärare.

Både internationell och skandinavisk forskning är numera klar över att kvaliteten i relationen mellan lärare och elever är en central faktor för undervisning och lärande. Ändå har forskningen inte kommit långt med att ringa in vad relationskompetens är och hur den kan utvecklas.

Aspelin tar sig an utmaningen att definiera relationskompetens. Han menar att denna kompetens inte främst handlar om lärarens inre egenskaper eller personlighet, utan om själva mötet mellan lärare och elev – det som sker i ”undervisningens mellanrum”, som Aspelin formulerar det.

Relationskompetens kännetecknas vidare av värden som omsorg, förtroende och respekt, samt förutsätter personliga kvaliteter som närvaro, lyhördhet, öppenhet och autenticitet från lärarens sida. På samspelsnivån utmärks den av att läraren är ”mottaglig för elevers beteende, samt kan respondera på sätt som är konstruktiva”.

Aspelin har inte skrivit en handbok för pedagogisk praktik, utan boken har främst ett teoretiskt syfte. I boken sägs ändå en hel del om hur relationsbyggande i praktiken sker i ett pedagogiskt sammanhang. Den som letar efter inspiration från modern hjärnforskning letar dock förgäves. Hos Aspelin är det Martin ­Bubers klassiska relationsperspektiv som är utgångspunkten.

Det leder även till resonemang om den oförutsägbara natur som mötet mellan lärare och elev har. Och visst är det sant att varje försök att skapa en manual för detta möte är meningslöst, men ändå finns mycket att hämta från den forskning som belyser metoder för att stärka vår individuella inre förmåga att hantera relationer, såsom forskningen kring hjärnans relations­skapande funktioner, mindset och mindfulness.

Om vi ska ta oss framåt på detta område i den pedagogiska praktiken vore mycket vunnet om Aspelins perspektiv giftes ihop med dessa nyare perspektiv.

Avslutningsvis skriver Aspelin att det inte skulle förvåna honom om det för både lärarstudenter och verksamma lärare finns program för relationskompetens om tjugo år. Men varför så försiktig? Mot bakgrund av relationers betydelse vore det skandal om det dröjer så länge. Aspelins bok vore ett självklart inslag på varje sådant program. Och inte om tjugo år, utan nu!

ur Lärarförbundets Magasin