Läs senare

Så fostras en medborgare

I dag är utbildning ett fostransprojekt, där den önskvärda medborgaren är en konsument som gör rationella val. Magnus Dahlstedt hoppas att utbildning också ska kunna bli en strävan efter förändring.

26 feb 2014

 

Utbildning handlar inte bara om kunskaper och färdigheter. Utbildning handlar även om att fostra morgondagens medborgare. Men vad innebär det att vara medborgare i samhället? Vad är det för slags medborgare som ska fostras? Och vad är det för samhälle hon ska fostras för? När vi närmar oss frågan om medborgarfostran kan vi snart sluta oss till att medborgaren inte är en och densamma, utan förekommer i en mängd olika skepnader i tid och rum. Var och en av dessa skepnader återspeglar en bestämd tid och dess bestämda ideal, om samhället och medborgaren, var och en med sin egen tillkomsthistoria.
I spåren av den akuta krissituation som Sverige stod i efter det andra världskriget fanns en stark och uttalad strävan efter förändring, att förändra samhället och skapa en modern välfärdsstat, något som med tiden kommer att kallas för den svenska modellen. Det fanns här en uttalad strävan efter att skapa en utbildning på demokratins och jämlikhetens grund, skriver Bo Lindensjö och Ulf P Lundgren i Utbildningsreformer och politisk styrning. Utbildning blev en viktig del av denna strävan efter förändring. Medborgarfostran blev därmed del av ett kollektivt gemenskapande projekt. Utbildningens främsta uppgift blev att bidra till en fördjupad demokrati och att fostra demokratiska medborgare. Självständighet och neutralitet var ledstjärnor för detta fostransuppdrag. Den demokratiska medborgare som skulle fostras borde ifrågasätta precis allt, alla former av auktoritet, så även lärarens.

Om vi går längre fram i historien kan vi konstatera att denna fostransroll har genomgått stora förändringar. 1990-talet var något av en brytningstid för den svenska modellen, en tid som kom att gå i marknadsorienteringens tecken. Utbildning kom, liksom välfärd generellt, allt mer att omvandlas från en grundläggande social rättighet till en individuell rätt att välja. Tomas Englund beskriver hur välfärden från att ha varit ett kollektivt gemenskapande projekt allt mer kom att bli ett individuellt projekt, en angelägenhet inte för kollektivet, utan för den enskilde individen. Balansen mellan rättigheter och skyldigheter försköts i riktning mot en allt skarpare betoning av medborgares skyldigheter och ansvar när det gäller att ordna sin egen välfärd.

Liksom 1940-talet gick början av 1990-talet i krisens tecken där strävan återigen var att förändra samhället. Den bärande visionen var nämligen att bygga en ny svensk modell. Utbildningens roll var att bidra till detta bygge, inte minst genom att fostra medborgare i enlighet med en uppgraderad version av den svenska modellen. Utbildningens roll var samtidigt att fostra medborgare som var väl anpassade till samtidens krav och behov, där riktningen för framtiden först och främst stakas ut av arbetslivet. I denna fostran för anpassning var det inte längre kollektivet, utan den företagsamma, initiativtagande och flexibla individen som stod i centrum. 1990-talets utbildningspolitiska fostransideal framhöll att vi alla är i behov av att ständigt lära och lära på nytt. Alla formas vi nämligen genom ett evigt projekt av ”livslångt lärande”, för att anknyta till ett tidstypiskt politiskt begrepp som fick stor spridning mot slutet av 1990-talet. Medborgaren kan med andra ord aldrig luta sig tillbaka, utan behöver ständigt hålla sig anställningsbar, vara i takt med tiden, skriver statsvetaren Sara Carlbaum.

Även 2000-talet går i krisens tecken – terrorism, vikande medborgerligt engagemang, ekonomisk kris och ett utbredande utanförskap. Om 1940-talets kris banade väg för en strävan efter att bygga ett nytt samhälle och 1990-talets kris i hög grad var ekonomisk och banade väg för en omdaning av det svenska utbildningssystemet, så är 2000-talets kris annorlunda. Kristanken knyts nu snarare till idén om att det finns ett behov av att bevara den rådande ordningen. Bevarandet tar form i en närmast dystopisk tidsanda, bortom konflikter och polemik. Framtiden tycks om än inte slut så åtminstone i dvala.

I det tidiga 2000-talet skärps utbildningens anpassning till arbetslivet ytterligare. Utbildningens roll är nu att förmedla de kunskaper som är efterfrågade och användbara i arbetslivet. Som ett tidens tecken skrivs entreprenörskap för första gången in i läroplanen 2011. Just entreprenören är något av sinnebilden för 2000-talets ideala medborgarfigur. Företagsamhet ses nämligen som en dygd, värdefull inte bara i arbetslivet, utan också i samhället i stort. Svensk utbildningspolitik har under hela efterkrigstiden mejslats fram i ett spänningsfält mellan demokrati och marknad, där det hela tiden har förts en diskussion om på vilket sätt de olika polerna kan och bör balanseras mot varandra. På 2000-talet tycks denna spänning upplöst genom att företagsamhet anses rymma också demokratins kärnvärden. Entreprenören, den företagsamma individen, ses inte bara som nyttig i ekonomiskt utan även i demokratiskt hänseende.

2000-talets medborgarfostran iscensätts i ett politiskt landskap utan lyskraftiga visioner och tydliga politiska konfliktlinjer. Demokratin anses i huvudsak fullbordad. Välfärd framstår mer som administration, av en i allt väsentligt given samtid, än som politik. Välfärd är summan av individernas fria val. Allt vi kan göra som medborgare – enligt en rådande politisk konsensus – är att återskapa den existerande ordningen. Strävan efter förändring är riktad inte utåt, utan inåt. Thomas Johansson beskriver hur denna strävan handlar om makeover, om att förändra oss själva – inte samhället. Det är upp till den enskilde individen att skapa sin egen framtid.

Utbildning är i det nya millenniet inte längre ett kollektivt gemenskapande utan i allt väsentligt ett individuellt fostransprojekt, som går ut på att forma önskvärda medborgare, som lever upp till rådande förväntningar och som spelar spelet enligt spelets regler. Mallen för hur denna medborgare ska vara, tänka och agera, är på flera punkter annorlunda än på till exempel 1940-talet. Medborgarfostran går nu ut på att forma medborgare som är förmögna och villiga att skapa sin egen välfärd och staka ut sin egen utbildningsresa genom att göra rationella val. Den enskilde ska fås att se sitt liv som ett resultat av en oändlig serie av val. Och inte minst – att ta ansvar för sina val och inte skylla eventuella snedsteg eller felsatsningar på någon annan.

Ett viktigt led i 2000-talets medborgarfostran är att låta de kommande medborgarna träda in i rollen som konsument – av utbildning. Sara Carlbaum beskriver hur det i en samtid där utbildning är både marknadsarena och handelsvara, och där elever är konsumenter av utbildning, blir allt viktigare att redan tidigt göra ”rätt” val. De val som gjorts har nämligen konsekvenser för möjligheten att göra senare val. Valet är dock aldrig helt fritt, utan formas av bestämda villkor. Enligt sociologen Jenny Kallstenius har vissa de resurser och kunskaper som krävs för att navigera i utbildningsmarknadens snåriga terräng och göra väl avvägda val – medan andra har avsevärt svårare att navigera och göra sådana val.

Medborgarfostran i dag handlar i mångt och mycket om att befästa demokratins och marknadens principer och om att få medborgarna att göra dessa principer till sina egna. Till skillnad från på 1940-talet framstår förändring på 2000-talet närmast som något hotfullt, något som utmanar demokratin. Entreprenören, ett av medborgarens ansikten på 2000-talet, har visserligen potential till förändring. Enligt tankemallen drivs hon av just vilja till förändring. Men för entreprenören finns alltid ett bestämt och överordnat ändamål: att skapa ekonomisk vinning som självändamål. Entreprenören som medborgarfigur är inte bara anpassad till marknaden: hon är ett med marknaden. Den svunna svenska modellen som historisk medelväg mellan socialism och kapitalism tycks på 2000-talet ha efterlämnat ett tillstånd där demokrati och marknad är tätt omslingrade, men där det är marknaden som i mångt och mycket dikterar villkoren för samtiden – och framtiden.

Medborgaren och fostran av medborgaren kan gestaltas på många olika sätt. Från det att fostran först och främst syftat till förändring så har fostran allt mer kommit att syfta till anpassning till det rådande. Från det att framtiden har setts som något som skapas så har framtiden allt mer kommit att framstå som något som redan är här. Tanken om att vi har nått historiens slutstation är inte bara felaktig, utan också utomordentligt farlig. Det finns nämligen ingen slutstation. Varken demokratin eller medborgaren är eller blir någonsin färdiga. De är i ständig tillblivelse. Själva idén om att demokratin och dess medborgare skulle vara fullbordade är i sig ett demokratiskt problem.

En av dagens största utmaningar när det gäller utbildning är att återupprätta tron på framtiden där strävan är att förändra och inte bara återskapa samhället. Det är åtminstone min önskan och min tro att utbildning kan bli en strävan efter förändring som förmår utmana både de hierarkier som ger medborgare olika villkor när det gäller att leva ett liv som fullvärdiga medlemmar i samhällsgemenskapen och de konventioner och tankemönster som bidrar till att dessa hierarkier kan upprätthållas. Framtiden finns inte, men det betyder inte att framtiden är död. Framtiden skapar vi, inte var och en för sig, utan tillsammans – här och nu.
 

Magnus Dahlstedt

är biträdande professor i etnicitet och lektor och avdelningschef vid Remeso, Linköpings universitet. Hans forskning rör frågor om medborgarskap, organisering, in/exkludering och välfärdsstatliga förändringar i det mångetniska samhället. Han har skrivit böckerna The Confessing Society tillsammans med Andreas Fejes och Utbildning, demokrati, medborgarskap tillsammans med Maria Olson.

Litteratur

Carlbaum, S (2012): Blir du anställningsbar lille/a vän? Diskursiva konstruktionerav framtida medborgarei gymnasiereformer 1971—2011. Statsvetenskapliga institutionen, Umeå universitet.

Englund, T (red) (1996): Utbildningspolitiskt systemskifte? HLS Förlag.

Johansson, T (2006): Makeovermani: Om Dr Phil, plastikkirurgi och illusionen om det perfekta jaget. Natur & Kultur.

Kallstenius, J (2010): De mångkulturella innerstadsskolorna: Om skolval, segregation och utbildningsstrategier i Stockholm. Sociologiska institutionen, Stockholms universitet.

Skolverket (2011): Läroplan för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet.

Lindensjö, B & Lundgren, U P(2000): Utbildningsreformer och politisk styrning. Liber.

 

Alla artiklar i temat Vad ska vi med skolan till? (9)

ur Lärarförbundets Magasin