Ingår i temat
Lärares yrkesetik
Läs senare

Rutiner och leda går hand i hand

22 maj 2003

Rutinerna i förskolan avgör vad barnen gör där. Samling, vila, måltider, utevistelse och så vidare bestämmer hur dagen ser ut.

Elisabeth Nordin-Hultman, som är förskollärare och universitetsadjunkt i psykologi och pedagogik på Institutionen för individ, omvärld och lärande (IOL) vid Lärarhögskolan i Stockholm, arbetar med en doktorsavhandling om tid och rum i förskolan. Hon kallar det "rutinisering", ett ord med negativ klang som innebär att man gör något av vana.

  – Rutiner och leda går hand i hand, ju mer rutiner desto tråkigare blir det, säger hon. Rutiniseringen leder till ett oreflekterat arbete. Så även om det är bra med en trygg och igenkännlig dag för barnen kan man fråga sig varför det över huvud taget infördes och följs så strikt på många håll.

  – För tänk om det är barnens egna aktiviteter som skapar trygghet! Ligger det mindre trygghet i om en femåring säger "Jag vill vara inne och måla med Eva och Johan" och får göra det, än att en vuxen säger "Klockan halv tio går vi alltid ut" och alla gör det?

Den stora diskussionen om att rutiner ger trygghet tog fart under den kraftiga utbyggnaden av förskolan under 1980 och 1990-talen, när många små barn skulle tas in.

  – Då spred sig rutiner och annat även till de äldre barnen, formerna blev mer och mer inrutade. Det skapade en stark rutinisering som kunde leda till vägs ände. Ibland tycks det handla om "antingen de rutiner vi har eller inga alls".

Frågan har diskuterats länge. Elisabeth har studerat debatten i tidningen Barnträdgården från 1918 och fram till vår tid i tidningen Förskolan.

  – Det har i perioder varit inlägg om att det är för mycket rutiner. Men det grundmönster som hela tiden tas för givet är rutinisering, även om ingen vill ha mer rutiner.

Risken finns att det skapas en kul tur där barnen måste anpassa sig och pedagogerna kämpar för att hinna allt de planerat, menar Elisabeth som också observerat dagsprogrammet i olika förskolor.

  – Det såg likadant ut från Skanör till Haparanda!

Barnstugeutredningen (BU, 1972) betonade att barnen måste få vara ute eller inne när de vill och ägna sig åt sina aktiviteter. Och i ett tidigare betänkande, Daghem och lekskolor (1952), står det ungefär samma sak. Tanken var att barnen inte skulle bli avbrutna av omvårdnadsrutiner.

Men med pedagogiskt program för förskolan (1987) följer mer vuxenstyrning och planering.

  – Fyra barn per dag skulle baka eller snickra och så vidare. Det gav inget utrymme för spontanitet och var ett frö till leda över att allt blir uppbundet. Och åtminstone i början på nittiotalet var det dessutom så att de barn som inte fick baka eller måla med grundfärger ansågs gå miste om något viktigt.

Utevistelsen är ett annat exempel på vuxenstyrning.

  – Om en svensk förskola har mellanmål ute får ingen gå in. Och på vintern är det samma sak när alla är ute. Det kan skapa leda …

Elisabeth jämför med vissa engelska förskolor. Där är alla inne första halvtimmen, sedan är dörren öppen och en vuxen finns alltid ute för att barnen ska kunna välja att vara inne eller ute.

Efter pedagogiska programmet har det kommit många påbud om planering: grov och finplanering, temaplanering med mera.

  – I många förskolor blev det först ritar vi, sedan bygger vi, sjunger, "gör" ekorre och så vidare.

Att idéerna från förskolorna i Reggio Emilia fick fäste hos oss i mitten av 1990-talet kan ha skapat en reaktion mot för mycket rutiner. Pedagogerna började lyssna på barnen. Och då stod rutiniseringen i vägen.

  – Idén om att arbeta i projekt har brutit temaplaneringen på många håll. Det ska vara utforskande, men det kan det inte vara om det är planerat. För då finns det ingen vilja att ta reda på något och ingen beredskap för nya frågor som dyker upp.

  – Så jag tror att det håller på att luckras upp. Alla behöver ju inte snickra samma sak, göra julkort, alla hjärtans dagskort eller vad det är.

Många pedagoger som börjat med ett nytt arbetssätt säger att det är spännande.

  – Det markerar ett skifte; man tar spjärn mot något, mot det gamla givna "Så har vi alltid gjort". Så jag tror det tappar mark i takt med att fler och fler pedagoger lyssnar på barnen och börjar arbeta utforskande.

Men det gäller tyvärr inte överallt. Elisabeth arbetar med den verksamhetsförlagda utbildningen på Lärarhögskolan i Stockholm och hör från studenterna att det inte hänt mycket sedan de själva gick i grundskolan: "Det är skrämmande vilka tråkiga uppgifter barnen får", "De räknar i sina böcker som jag gjorde när jag var liten."

Många uppgifter som eleverna ska lösa på egen hand är själsdödande:

  – Det är till exempel väldigt lite arbete med datorer, något som skulle kunna sätta igång barnen. Inte undra på att en del börjar sparka med benen. Den utforskande pedagogiken måste in i skolan. Men så länge barnen måste lära sig vissa saker i respektive årskurs, slås många ut tidigt. Det verkar som om ingen ser den leda som kan grundläggas redan i lågstadiet.

Många barn från studieovana hem behöver något annat än den traditionella undervisningen i skolan – och i förskolan.

  – Det handlar om att ta reda på vad som utmanar barnen eller fångar deras uppmärksamhet. De behöver inkluderas i meningsfulla aktiviteter och exkluderas från rutinaktiviteter.

  – Samlingarna kan vara oerhört exkluderande med sin genomgång av dagsprogrammet, vad det är för dag och så vidare.

Elisabeth är också orolig för vad som sker i förskoleklasserna.

  – De har "skolifierat" barnens liv. Samma risk finns när det gäller femåringarna, eftersom uppgifterna de får ofta inte är meningsfulla för alla barn. Det bäddar för tidig utslagning och leda.

Alla artiklar i temat Lärares yrkesetik (15)

ur Lärarförbundets Magasin