Ingår i temat
Gud i skolan
Läs senare

Religionen har återuppstått

Forskare förutspådde att moderniteten skulle konkurrera ut religionen. Dagens samhälle visar att de hade fel. I stället har mångfalden ökat och därmed religionens synlighet. Ola Sigurdson reder ut vad det postsekulära tillståndet egentligen innebär.

20 Nov 2014


Vilken roll spelar religion socialt och politiskt i samtidens Sverige och Europa? Är religion en drivkraft eller en hämsko? Är religion något förlegat eller något framtida? Och hur bör skolan förhålla sig till religion? Det är frågor av det här slaget som tesen om ett postsekulärt tillstånd försöker besvara. Det ”postsekulära” är ett begrepp som blivit populärt bland annat genom den tyske världsledande sociologen Jürgen Habermas, och som används just för att försöka förstå vår samtid. Men vad innebär det postsekulära tillståndet? För att kunna besvara den frågan måste jag först berätta en historia som handlar om hur vi kom dit.
Det fanns en tid när religionens snara försvinnande för många framstod som självklar. I takt med samhällets modernisering skulle religion, både som övertygelse och som socialt fenomen, tyna bort mer eller mindre av sig självt. Moderniseringsprocessen, menade forskare, innebar en ökande betoning på människans egen myndighet. När samhället blev allt mer rationellt och traditionsbefriat skulle också den religiösa trons funktion marginaliseras för att till sist försvinna helt.

Nu är man inte längre lika säker. Det fenomen som ibland kallas ”religionens återkomst” – och som omfattar en mängd olika företeelser, såsom religionens till synes ökande globala politiska betydelse, dess större synlighet i medias rapportering och i kultursidornas samtal, liksom det ökade filosofiska intresset för teologiska frågor – verkar tala ett annat språk. Tesen om religionens försvinnande framstår långt ifrån som en självklarhet. En av de framstående sociologer, Peter L Berger, som på 1970- och 80-talen företrädde den så kallade sekulariseringsteorin hävdar nu (storsint nog!) i en bok om världens ”avsekularisering” att han hade fel: ”världen i dag … är lika rasande religiös som den någonsin har varit, och på vissa platser mer så än någonsin”.

Vad har hänt? Har religionen kommit tillbaka? Och betyder det att moderniseringsprocessen har nått vägs ände? Ett sätt att klargöra den förändrade uppfattning som jag skiss­erat ovan är att tydligt skilja mellan teoretiska föreställningar och sociala processer. I Europa har under ett antal hundra år kristna statskyrkors position som statsbärande ifrågasatts av religiösa och antireligiösa kritiker. Man kan tämligen oproblematiskt konstatera att statskyrkornas samhälleliga position försvagats och förändrats på olika sätt. Att tillhöra ett annat samfund, en annan religion eller ingen religion alls har blivit en reell möjlighet under 1900-talet. Statskyrkornas politiska, sociala och utbildningsmässiga påverkan har minskat kraftigt. Ett sådant förlopp är givetvis lätt att tolka som religionens försvinnande, särskilt om man utgår från en statskyrkomodell som norm för religionens plats i samhället. Om man tar ytterligare ett steg kan processen generaliseras och förstås som en obönhörlig riktning hos själva historien: ju mer moderna vi blir, desto mindre religiösa. Detta är sekulariseringsteorins kärna, och den kom att få inflytande även på andra områden än sociologin som ett slags icke ifrågasatt grundantagande; det togs för en självklarhet att modernitet och religion stod mot varandra, att religionen var något som i framtiden skulle bli förflutet. Det är denna mer omfattande tes som nu kraftigt ifrågasätts.

Just i Europa verkar alltså moderniseringsprocessen ha gått hand i hand med statskyrkornas försvagade och förändrade betydelse, liksom med möjligheten att välja andra sätt att leva. Men frågan är om modernisering behöver betyda samma sak eller följa samma utveckling i olika delar av världen. Den israeliske sociologen Shmuel Eisenstadt talar om ”multipla moderniteter” och menar helt enkelt att det finns många olika sätt att vara modern på. Konsekvensen av ett sådant resonemang är att relationen mellan religion och modernisering kan se väldigt olika ut. Detta har den brittiska sociologen Grace Davie tagit fasta på när hon talar om ”undantaget Europa” och påpekar att ”européer är benägna att tro att vad de gör i dag kommer alla andra att göra i morgon”. Men i andra delar av världen som också genomgår en moderniseringsprocess går denna sällan hand i hand med religionens försvinnande. Tvärtom är det så att övriga världsdelar snarare kännetecknas av en framgångsrik kristen och muslimsk mission. Davies budskap är alltså att det inte är resten av världen som är undantaget, utan vi själva.

Vidare har Davie och många andra påpekat att det är tveksamt om européer i dag är mindre religiösa än förut. Kanske är det snarare så att de är religiösa på ett annat sätt? Vad som tydligt avtagit är den regelbundna religionsutövningen inom ramen för de traditionella religiösa institutionerna. Det finns en allmän institutionströtthet i många europeiska länder som inte bara visar sig på kyrkornas eller de religiösa församlingarnas område, utan också inom fackföreningar, politiska partier och andra folkrörelser. Den är en del av den ”subjektiva vändningen” i de europeiska samhällena. Det liv en människa eftersträvar att leva går allt mindre att beskriva med hjälp av ”objektiva” roller och institutioner som politisk och religiös tillhörighet eller yrkesroll, och allt mer i ”subjektiva” erfarenheter som relationer, intressen, längtan och fruktan. Vändningen från traditionell, institutionell religion har därför inneburit att den europeiska människans religiositet hör till det privata snarare än det institutionella. Min religion eller andlighet blir vad jag själv gör den till, inte något som jag föds in i eller ett ansvar jag har att axla.

En sådan utveckling får både mer positiva och mer problematiska konsekvenser. Ur demokratiseringssynpunkt innebär det en större frihet för den enskilde att ta ansvar för eller rent utav experimentera med sitt eget slag av religiositet. Samtidigt innebär det ett slags kollektiv minnesförlust i förhållande till traditionella berättelser, riter och religiöst språk, vilket både är tydligt i enskilda troendes artikulation av sin egen tro och medias valhänta och ibland okunniga behandling av religion. Ett annat exempel är att många samtida konservativa former av religion inte är så historiskt autentiska som de tror; snarare är de ett sätt att ”uppfinna” vad som tas för den ”klassiska” traditionen genom ett individuellt viljebeslut. Genom den subjektiva vändningen förändras religiositeten som sådan, eftersom själva trosakten moderniseras och individualiseras: det är så att säga inte längre de religiösa institutionerna eller traditionerna som frambringar en religiös tro utan den enskildes beslut att tro som skapar institutionerna och traditionerna.

Summerar vi dessa inblickar i europeisk religion – att Europa är ett undantag, att vi är på väg bort från ett samhälle där en enskild religion är herre på täppan och att religionen har individualiserats – närmar vi oss poängen med att tala om ett postsekulärt tillstånd. Talet om det postsekulära handlar egentligen inte om att vi nu befinner oss ”efter” det sekulära, alltså åter i en religiös samtid. Snarare handlar det om att klarlägga en mer pluralistisk situation som varken är entydigt sekulär eller entydigt religiös, utan där en mängd olika sekulariseringsprocesser och avsekulariserings­processer pågår på en och samma gång. Det postsekulära tillståndet innebär i relation till sekulariseringstesen framför allt en förändrad självförståelse: modernisering går inte nödvändigtvis hand i hand med religionens försvinnande utan med pluralisering, alltså att många olika sätt att leva på – religiösa eller icke – står till buds. På ett sätt handlar det mer om just förändrad självförståelse än att själva samhället förändrats: den religiösa mångfald som också funnits tidigare i Sverige döljs inte längre på samma sätt av antingen en majoritetsreligion som statskyrkan eller en sekulariseringsteori som självsäkert vet vartåt historien är på väg. Givetvis är den religiösa mångfalden i vår tid mer påtaglig än förr – både genom media och migration – men det är intressant att tänka sig att också svunna tider kunde vara mer pluralistiska än vad som kom upp till ytan.

Också för skolan får detta konsekvenser. Dess uppgift torde vara just att spegla mångfalden. Alternativen är inte längre två – religion eller inte – utan många. Själva religionsbegreppet kan här bli problematiskt, fött som det är ur just en europeisk moderniseringshistoria med dess förkärlek för binära alternativ; det är inte längre så säkert att alla olika religioner går att föra tillbaka på en minsta gemensamma nämnare, nämligen ”det religiösa”. Viktigare blir då att rikta blicken mot de konkreta religioner som faktiskt finns i samhället. Kan en sådan skola eventuellt fortsätta att ha sina avslutningar i kyrkan? Sannolikt ja, men i samma andetag bör man tillägga att också andra religioners lokaler ska besökas i allsidighetens namn. Skolans uppgift är inte att bibringa sina elever en viss religion eller ta ifrån dem deras religion – utan att lära eleverna att relatera, inte bara kunskapsmässigt utan också socialt, till den religiösa pluralismen. Ett viktigt inslag här skulle nog vara att det faktiskt går bra att besöka mänskliga gemenskaper vars övertygelser man inte till fullo delar. I den svenska skolan behöver också kunskapen om olika religioner stärkas samtidigt som olikheten i övertygelse avdramatiseras.

Det postsekulära tillståndet handlar alltså inte om att ”religion” kommit tillbaka på något enkelt sätt (var skulle den ha varit under tiden?). Det handlar om att religion blivit mera synligt i vårt samhälle, förmodligen tack vare just själva mångfalden, vilket leder till en förändrad självförståelse. Religion är inte ett entydigt fenomen och har aldrig varit det. Utan tvekan kan religion vara på både gott och ont, och vi behöver därför både en kritisk vaksamhet och en mer nyanserad diskussion. Religion är inte en motsats till moderniseringsprocessen utan i själva verket en del av den.

Ola Sigurdson är professor i tros- och livsåskådningsvetenskap och föreståndare för Centrum för kultur och hälsa vid Göteborgs universitet. Han har varit gästforskare i Uppsala, Cambridge och Princeton, och publicerat ett drygt femtontal böcker och antologier, bland annat Det postsekulära tillståndet: Religion, modernitet, politik (2009).

Litteratur

Berger, P L (red) (1999): The Desecularization of the World: Resurgent Religion and World Politics. Grand Rapids: Eerdmans.

Davie, G (2002): Europe: The Exceptional Case: Parameters of Faith in the Modern World. Darton, Longmann and Todd.

Eisenstadt, S N (2000): Die Vielfalt der Moderne. Velbrück Wissenschaft.

Habermas, J (2007): Mellan naturalism och religion: Filosofiska uppsatser. Daidalos.

Alla artiklar i temat Gud i skolan (10)

ur Lärarförbundets Magasin