Läs senare

Presterar glada sämre?

BokrecensionMed författarnas bristande förståelse för komplexiteten kring utbildningsfrågor är det svårt att frigöra sig från intrycket att boken inte är mer än en ideologiskt grundad åsikt från deras tanke­smedja, skriver Stefan Lundström.

21 nov 2019

Glädje­paradoxen

Gabriel Heller- Sahlgren & Nima Sanandaji

Dialogos förlag

Det kan ibland verka som att alla vet hur den svenska skolan ska se ut – utom just de som arbetar där. I Glädjeparadoxen är det Gabriel Heller-Sahlgren och Nima Sanandaji, båda knutna till en internationell tanke­smedja, som har räknat fram orsaken till en svensk skola i kris. Orsaken stavas progressivismen, det vill säga den utbildningsfilosofiska inriktning som sätter eleven i centrum och där lärarens roll är att stimulera och vägleda.

Dess genomslag under efterkrigstiden har enligt författarnas analyser av policy- och styrdokument samt olika internationella kunskapsjämförelser, som Pisa och Timss, haft en tydligt negativ inverkan på resultaten. Hårt arbete under lärares ledning har i dag konkurrerats ut av glädje och lust i lärandet genom ”elevledda metoder”. Om elever trivs och har inflytande i skolan presterar de helt enkelt sämre.

När författarna talar om undervisning är det nästan uteslutande som metod. De vänder sig mot en konstruktivistisk kunskapssyn, i vilken också didaktikens vad- och varför-frågor är nöd­­vändiga. Undervisning handlar för dem om att hitta rätt metod för att producera ett kunskapskapital som ger avkastning på en konkurrensutsatt internationell marknad. Paradoxalt nog handlar inte de fåtaliga lösningar som de ger om undervisningsmetod. Trevande letar de i stället i återinförande av centralstyrda slutskrivningar och ett relativt betygssystem, som konkreta sätt att påbörja en utrensning av progressivismens inflytande.

Även den pedagogiska forskningen underkänns av författarna. I detta visar de tyvärr en påfallande okunskap om svårigheten att isolera vissa faktorer för att visa generaliserbara orsakssamband inom utbildning.

Författarna till Glädjeparadoxen säger sig förespråka en balans mellan nytt och gammalt i undervisningen.

I boken syns tyvärr väldigt lite av det. I stället sitter de själva på sanningen, medan lärare, skolforskare och politiker inte vet bättre än att låta sig indoktrineras av den förödande progressivismen. Med författarnas bristande förståelse för komplexiteten kring utbildningsfrågor är det svårt att frigöra sig från intrycket att boken inte är mer än en ideologiskt grundad åsikt från deras tanke­smedja, om än uppklädd i vetenskaplig skrud. Som sådan lär dess resultat knappast bli det välbehövliga bidrag till den fortsatta diskussionen om skolans resultat  den hade kunnat vara.

ur Lärarförbundets Magasin