Läs senare

Pedagog på piedestal

Gabriela Mistral gick i Selma Lagerlöfs fotspår och författade för folkskolan. Men mest hyllad blev hon för sina kärleksdikter där en barnlös kvinna talar om sin sorg. Ingen anade att hon bar på en hemlighet.

17 feb 2009

Det var något av en sensation när det så mansdominerade och machobetonade Sydamerikas första litterära Nobelpris gick till en kvinna. Året var 1945 och hennes namn var Gabriela Mistral (1889–1957). Sina litterära verk skapade hon parallellt med en lysande karriär som pedagog. I bakgrunden fanns svåra livserfarenheter av en omfattning som skulle bli känd först långt efter hennes död.
        I mycket av det som har skrivits om Gabriela Mistral upprepas samma historia som blir till både orubblig
sanning och legend – en helgonlegend för 1900-talets första hälft.
Det är berättelsen om den unga kvinnan som längtar efter barn och förälskar sig djupt i en man. Men han sviker henne och tar senare sitt liv för några mindre ekonomiska oegentligheters skull. Den bedragna kvinnan viger sitt liv åt omsorgen om och utbildningen av andras barn.
        Författaren Sun Axelsson skriver i artikeln Diktardrottningen*:
        ”Gabriela Mistral gråter inte över de barn hon aldrig fick även om hon sörjer över att hon aldrig blev mor – en försakelse som hon ändå tycktes se som en självklarhet. Hon hade inga egna barn men var mor till alla föräldralösa barn, till de svaga och utsatta, de som likt hon själv alltid saknat trygghet, en far eller mor.”
        Helgonlegenden om Gabriela Mistral introducerades i Sverige av diktaren, radioteaterchefen och akademi-ledamoten Hjalmar Gullberg, samtidigt som han 1945 introducerade hennes poesi på svenska. I ett förord till sina tolkningar av Mistrals dikter utnämner han henne till ”Det ställföreträdande moderskapets diktare”.
        Professor Knut Ahnlund återkommer till samma tankegång så sent som 2003 i essän ”Gabriela Mistral och hennes Nobelpris”, som ingår i boken Spansk öppning, Essäer om Spaniens och Latinamerikas litteratur. Han skriver:
        ”… hon skapade en kärlekspoesi som var samhällsbevarande och familjeorienterad, och hon var, också
i sin poesi, kristen … Men lika viktigt i sammanhanget var hennes, jag tror man kan säga nästan enastående egenskaper som vårdare, fostrare, kärleksfull ledare, jungfruligt helgon och modersgestalt.”
        Detta synsätt understöds vid en självbiografisk läsning av hennes dikter (här i Hjalmar Gullbergs översättningar), som den mest berömda, Sången om en son:

        En son! En son! En son! Jag bad i vaka och dröm vid dina famntag om en son, då in i märg och ben du            lät mig skaka av helig eld från hjässan och till tån.
        (vers 1)

Men den älskade mannen dör utan att något barn har avlats.

        O bittra fröjd! Du sover i din kista:
        vår son blir ofödd. Utan samvetsagg
        får också i den sömn som blir min sista,
        jag ligga under ros och törnetagg.
        (vers 13)

I stället för det egna barn som aldrig blev fött tar sig skaldinnan – som en livsuppgift – an andras barn.

        Jag skötte andras barn som
        en herdinna;
        till eget visthus bär jag ej min skatt.
        Och Fader Vår, tag mot en
        tiggarkvinna,
        om jag skall ensam dö i denna natt.
        (vers 21)

I dikter, stiliserade som ikoner, framträder modern som en madonna, en jungfrulig Maria. Här Vaggsång:

        I sädesfälten går vinden
        och vaggar nattliga strån.
        Jag lyssnar till vindarnas kärlek
        och vaggar min son.
        (vers 2)

        Gud vaggar de ändlösa världar
        som tystnaden kommer ifrån.
        Jag känner hans hand i mörkret
        och vaggar min son.
        (vers 3)

Den enda, här närvarande fadern, är Gud Fader.

Bilden av Gabriela Mistral som jungfruligt helgon har sitt ursprung i den strängt katolska värld hon kom från och dess madonnadyrkan. Den byggdes upp i böcker och artiklar av entusiastiska, katolska skribenter som med hull och hår ville göra henne och hennes diktning till sin.
        Så här skrev, som ett av många exempel, en författare vid namn Pedro Prado 1922:
        ”… även hon (likt jungfru Maria, artikelförfattarens anmärkning) fylld av gudomlig bestörtning över att veta sig vara utvald … och utan att någonsin ha besudlats av mans beröring är hon på en gång jungfru och moder …”
        (Citerat efter Julian Vasques-L i essän Ortodoxi och subversion, Om Gabriela Mistrals eklekticism.)*
        Vem var då kvinnan bakom myten Gabriela Mistral?
        Gabriela Mistral hette – med den spanska och spanskamerikanska seden att använda både faderns och moderns släktnamn – egentligen Lucila de Maria del Perpetuo Godoy Alcayaga. Hon växte upp i en liten by i Elquidalen i norra Chile. Hennes far Jerómino
Godoy Villanueva var skollärare i byn, men lämnade byn och familjen  när Lucila var tre år för ett tämligen bohemiskt liv som lärare på olika platser, rektor för en skola i huvudstaden Santiago och kringvandrande poet och trubadur med både gitarr och fiol på ryggen.   
        Faderns frånvaro gjorde att Lucila tillbringade merparten av sin barndom och ungdom i en krets av kvinnor:
hennes mor Peta, hennes syster Emelina och hennes farmor Isabel. Storasyster Emelina gick i faderns fotspår, blev lärare och gav familjen dess
huvudsakliga försörjning, tills även Lucila i 16-årsåldern fick lärarvikariat.
        I 20-årsåldern upplevde hon kärlekshistorien med mannen som tog sitt liv, och hon ”skrev av sig sorgen” i en rad dikter. De renderade henne ett litterärt pris och hon gick vidare som författare. Samtidigt skaffade hon sin lärarbehörighet och undervisade på olika håll i landet.
        Sitt författarnamn tog hon från sina två favoritpoeter, italienaren Gabriele D Ánnunzio och fransmannen Frédéric Mistral, som fått Nobelpriset 1904. I bakgrunden finns också Medelhavsländernas friska nordanvind, mistralen.
        Under 1920-talets första hälft tog både hennes karriär som författare och som pedagog fart. 1922 utkom diktsamlingen Desolation (Förtvivlan) i New York. Samma år kallades hon till Mexiko av landets regering för att reformera dess utbildningsväsende.
        1923 utgav hon boken Lecturas para mujeres, som handlar om utbildning av flickor. I inledningen nämner hon Selma Lagerlöf som en förebild. Boken blev en bestseller, och själv blev hon en celebritet vid kongresser och konferenser runt om i världen.
        Gabriela Mistrals diktning och pedagogiska arbete sammanfaller till stora delar. Hon skrev många av sina dikter, sånger, sagor och prosastycken för att användas direkt i folkskoleundervisningen. Så är det till exempel med diktsamlingen Temura (Ömhet) som utkom i Madrid 1924.
        En av hennes mest kända sånger, skriven för skolan, är Glänsande ring (tolkning av Hjalmar Gullberg), en dansvisa.

        Denna ring av flickor,
        ring av tusen flickor
        kring min fot i dans:
        Gud, jag styr ju stjärnor
        mitt i deras glans!
        (första versen)

        Fåfängt ni försöker
        tysta ner min visa:
        tusen barn i kjol
        sjunger den i ringdans
        inför hav och sol!
        (femte versen)

I prosadikten Om leran uttrycker Mistral ett närmast symbiotiskt förhållande till de barn hon undervisat:
        ”Om man gör tegel av mig till ett fängelse kommer jag att rodna av skam när jag hör en människa snyfta, om jag blivit tegel i en skola kommer jag också att lida – av att inte kunna sjunga tillsammans med er på morgnarna … Läs en vacker dikt när ni håller mig i era händer och jag skall njutningsfullt frasa mellan era fingrar. Jag skall sträcka mig upp för att kunna se er,
för att betrakta ögonen, hårsvallen på er som jag undervisade.”
        (Översättning Kjell A Johansson)
        1938 utgav Gabriela Mistral i Buenos Aires diktsamlingen Tala (Kalhygge). Om den skriver Hjalmar Gullberg: ”Med en egendomlig blandning av hymn och barnvisa blir här det mänskliga livets grundämnen besjungna i dikter om bröd och vin, salt, majs, vatten.” Inkomsterna från boken gick till nödlidande barn i inbördeskrigets Spanien.
        Till både helgonlegenden och berättelsen om den verkliga Gabriela Mistral hör historien om ”adoptivsonen” Juan Miguel. Pojken uppgavs vara son till Gabrielas halvbror och hon skulle ha tagit sig an honom då modern gått bort tidigt.
        Pojken avled 1943, 17 år gammal, då han bodde med Gabriela i Brasilien. Hon hävdade att han hade blivit mördad av en fanatisk grupp, men polisen konstaterade självmord. Det stöds av vittnesmål från bekanta till Gabriela och pojken, som berättat att han varit psykiskt instabil. Bland annat sades han tagit mycket illa vid sig av att hon hade kritiserat ett brådmoget romanförsök.
        Juan Miguels död tog hårt på Gabriela, både fysiskt och psykiskt. Den konspiratoriska historien om mordet tycks ha varit ett förtvivlat försök att förtränga djupa skuldkänslor. När hon två år senare kom till Sverige för att ta emot Nobelpriset stannade hon i flera månader. Personer som hon umgicks med här – till exempel författaren Elin Wägner – har berättat att vistelsen i den annorlunda svenska miljön var ett sätt för henne att bearbeta sorgen.  
        Först 42 år efter hennes död blev tragedins hela vidd känd. Då berättade Doris Dana, en Nordamerikansk författare som varit Gabrielas sekreterare och vårdare under hennes sista år i livet, att Juan Miguel var hennes biologiske son.
        På svenska har uppgiften om Gabriela Mistrals eget moderskap lämnats av författaren Cecilia Valdés i artikeln Gabriela Mistral – kvinna och poet på internetsajten Diaspora.
        ”Hennes beslut att hemlighålla sitt moderskap var en tragedi för henne, men hon hade inget alternativ”, skriver Cecilia Valdés. ”Hon var rädd för konsekvenserna: att förlora möjligheterna att försörja sig själv och sonen och utveckla sitt författarskap.”
        Att Gabriela Mistral hemlighöll den sanning som skulle ha krossat helgon-legenden minskar inte hennes betydelse som diktare eller hennes gärning som pedagog. Det vittnar i stället om hur mycket av lidande och självuppoffring en kvinna kan tvingas till för att få möjlighet att göra en insats som är värdig hennes begåvning och arbetsförmåga.
        Elin Wägner har fångat henne i en vacker och gåtfull bild, värd att begrundas:
        ”Sensationen med henne liknade den man skulle erfarit om man stått inför Naturhistoriska museets monter med inskriften: ’Spår av utdöd fågel i sanden’, och fågeln själv plötsligt slagit sig ner i montern och prövat sina spår, för att så lika plötsligt lyfta igen innan man riktigt hunnit utröna hur annorlunda, hur sällsam och tjusande den var.

ur Lärarförbundets Magasin