Läs senare

Pedagog på piedestal

Ellen Key – en radikal »särartsfeminist«. Hon skrev om sexualitet, kvinnofrågan och politik. Hon gick också till storms mot den auktoritära fostran som dominerade i skolan. Ellen Key är först ut i vår serie om tongivande pedagoger.

25 sep 2014
Bild: Pia Koskela

Ellen Key har blivit något av en symbol för kampen mot kadaverdisciplin och torftig utantillkunskap i skolan. Hennes bok Barnets århundradesom utkom första gången år 1900 – var en mäktig uppgörelse inte bara med den skola som tog lusten och glädjen ur alla de barn som tvingades gå där utan också med den barn- och kunskapssyn som Ellen Key med ett sedermera bevingat uttryck benämnde som ”själamorden i skolorna”.

Men hennes egen barndom, åtminstone under tidiga år, var långt ifrån idyllisk. Uppväxten på godset Sundsholm i Småland – som familjen senare tvingades sälja – präglades av en barsk och ibland skoningslös behandling av barnen.

Föräldrarna Emil och Sophie Key – som hade tillåtits gifta sig av kärlek – hade mest ögon för varandra. Ellen Key föddes som första barn i äktenskapet 1849. Hon kallades ”Nisse” under sin uppväxt eftersom föräldrarna varit övertygade om att deras förstfödda skulle vara en son. Sedan kom fem syskon i tät följd, två systrar och tre bröder.

Barnens vardag överläts till tjänstefolk och guvernanter. Mesta tiden fick de bo i en flygel för att inte störa föräldrarna. Den enda måltid som åts tillsammans var middagen. Allt skulle ätas, även det ”som förorsakade illamående”, minns Ellen Key. Den som kom för sent fick stå upp vid ett sidobord och äta och att ”vid bordet öppna sin mun utan att vara tilltalad hände oss ej förrän ett bra stycke in i tonåren”. Till söndagsmiddagens efterrätt skulle Fader vår och Herrens välsignelse läsas, den som stakade sig blev utan efterrätt. Bestraffningar och aga användes flitigt, framför allt mot pojkarna.

Det var en uppfostran som i många avseenden låg i tiden. Men den var till och med efter dåtidens mått mätt ovanligt sträng, menar idéhistorikern Ronny Ambjörnsson.

I föräldrarnas frånvaro blev Ellen Key, som pedagogikforskaren Catharina Hällström uttrycker det, något av en lillmamma till sina småsyskon. Det var till henne syskonen vände sig när de behövde tröst och råd – och det var en roll som hon behöll även i vuxen ålder.

Men det fanns också andra, närmast paradoxala, drag i föräldrarnas uppfostran. Fadern Emil Key ansågs som en modern och liberalt färgad person. Modern Sophie närmade sig med åren sin mans ståndpunkter. Det gjordes ingen skillnad på bröder och systrar, skolning och bildning ansågs lika viktigt för båda könen. De hårda fostringskraven mildrades ju högre upp i tonåren syskonen kom och barnen, inte minst döttrarna, fick en för sin tid stor rörelsefrihet.

Ellen Key sägs ha varit ”en omättlig bokslukare” redan i fyra- till femårsåldern. Det berättas att hon smög in i familjen välförsedda bibliotek, trots att hon inte fick lov till det, och lånade böcker. Hon läste ständigt och det blev en passion som hon behöll livet ut.

All utbildning av barnen skedde i hemmet. Den enda formella utbildning som Ellen Key hade, förutom ett år vid Åhlinska skolan i Stockholm, var ”Lärokurs för fruntimmer” som hon genomgick, även den i Stockholm, i tjugoårsåldern. Där träffade hon bland andra Anna Whitlock i vars nystartade skola hon senare påbörjade en tjugo år lång bana som lärare.

När fadern blev riksdagsman – han var ledare för Lantmannapartiet – blev Ellen Key något av allt-i-allo och sekreterare åt honom. Det var också då hon inledde sin egen karriär som publicist och skribent. Hon medverkade i flera olika tidskrifter, till en början med recensioner och författarporträtt men med åren med inlägg i allt fler av tidens aktuella frågor, inte minst den så kallade kvinnofrågan.

Ellen Key anlitades också allt mer som föreläsare. Hon medverkade regelbundet med föredrag på Stockholms Arbetsinstitut men reste även runt i landet. Hon var en populär föreläsare och drog stora åhörarskaror. Mia Leche-Löfgren, som var hennes elev på Whitlockska skolan, menade att det var det talade ordet, inte det skrivna, som var hennes egentliga uttrycksform. Ingenstans, skriver Mia Leche-Löfgren, ”verkade hon med sådan auktoritet och kraft som i talarstolen”.

Ellen Key fick rykte om sig att vara radikal och kontroversiell – och hon fick med åren en del mäktiga meningsmotståndare och fiender. En del av angreppen var hårda och hennes idéer förlöjligades. Den djupt konservative litteraturkritikern, poeten och Svenska Akademiens ständige sekreterare Carl David af Wirsén tyckte att hon borde sättas på plats, hon borde följa det bibliska rådet att ”tiga i församlingen” och han utnämnde henne hånfullt till ”patentfjolla”.

Men det var inte bara i konservativa, ”manliga” kretsar som hon ansågs kontroversiell. Den särartsfeminism, som Ronny Ambjörnsson menar att Ellen Key förespråkade, där ”kvinnorna stod för känslorna och inlevelsen, männen för överblick och skarpsinne”, möttes av kritik även inom den samtida kvinnorörelsen.

I sitt tänkande och skrivande ville Ellen Key omfatta det mesta av tidens frågor och hennes artiklar, essäer och böcker sträckte sig från politik och religion till kärlek och sexualitet och vidare till inredning och design. Och redan i mitten av 1880-talet började hon publicera artiklar om skola och utbildning, bland annat i den radikala tidskriften Verdandi.

De många åren som lärare på Whitlockska skolan hade gett henne en gedigen erfarenhet av läraryrket men också möjligheten att pröva nya metoder och arbetssätt som stod i skarp kontrast till den förhärskande pedagogiken i skolan.

Barnets århundrade utkom i två delar år 1900. I den första delen tog hon sig i huvudsak an ”kvinnofrågan” och skrev om barns och kvinnors villkor. Det är också där hon argumenterade för barnets ”rätt” att välja sina föräldrar. Darwinismens tes om ”det naturliga urvalet” omfattar även människan, menade Ellen Key. För att få fram friska och lyckliga människor måste ”förbrytartypen” hindras från att fortplanta sig ”så att hans egenskaper icke må gå i arv till någon avkomma”.

I dag gör dessa föreställningar ”ett stötande, för att inte säga osmakligt intryck”, som Ronny Ambjörnsson formulerar det. Men på Ellen Keys tid var rasbiologin en etablerad och växande vetenskap som hade stöd i breda samhällslager.

I den andra delen av Barnets århundrande stod uppfostran, skola och undervisning i fokus. Hon var djupt kritisk till den dominerande auktoritära fostran som präglade såväl hemmen som skolväsendet. Kroppsstraff och aga såg hon som något fundamentalt ont – det gjorde, skriver hon, ”den fege mer feg, den trotsige mer trotsig, den hårde mer hård”. Föräldrar och vuxna borde lära sig att ”uppfostra med huvudet i stället för med händerna”. Mer svårsmält är hennes råd att små barn som skriker ska isoleras för att lära sig att inte skrika.

Uppfostran ska stärka individualiteten och det fria växandet, ansåg Ellen Key. Därför hade hon inte något till övers för barnträdgården som idé och tanke. Denna form av institutionaliserad uppfostran kunde fungera som nödlösning men i sig var kinder-garten ”endast en fabrik” som skapar dussinmänniskor som ”behandlas i flock, uppträda i flock, leka efter plan, arbeta efter plan”.

Hennes dröm var i stället hemskolan – hon ville till och med avskaffa småbarnsskolan – som skulle bedrivas i hemmen under överinseende av modern. I den starkt idealiserade bilden av framtidens goda hem och dess goda moder såg Ellen Key grogrunden för de självständiga och starka barn som sedan skulle träda in i framtidens skola.

Om hennes kritik av barnträdgården var hård så var den måhända än mer oförsonlig när hon tog upp skolan. Barnet, ”det späda personlighetsämnet”, liknade hon vid en liten sten vid en strand: ”Där träffas den av det ena vågslaget efter det andra, dag från dag, termin efter termin. Plask – fyrtiofem minuter kristendom; plask – dito historia; plask – dito slöjd; plask – dito franska; plask – dito naturkunnighet!”

Så pågår det dag efter dag, ”nya ämnen i nya små stänk”. Och under dessa vågskvalp ”domna hjärnorna, fördummas och förstummas själarna”. Så vad är då resultatet av detta, frågar Ellen Key – jo, ”utsliten hjärnkraft, svaga nerver, hämmad originalitet, slappt initiativ, förslöad blick …”.

I framtidens skola, så som Ellen Key såg den, fanns inga betyg, inga prov, inga klassrum. I framtidens skola – som var en samskola för både pojkar och flickor – var all undervisning anpassad efter var och ens individuella förutsättningar. Insikter och kunskaper skulle prövas allt eftersom eleverna var mogna för det och undervisningen ske i ”olika salar, med rikt material i olika ämnen” men också i enskilda arbetsrum och utomhus.

Lärarna i Ellen Keys framtida skola ”ha en kort daglig arbetstid; riklig vila, stor lön – vilket möjliggör tillfällen till fortsatt utveckling”. Den vision hon tecknade var ju inte bara en dröm om en ny och annorlunda skola – det var också en dröm om ett bättre framtida samhälle. Om man vill skapa ett samhälle befolkat av fria och självständiga människor måste man börja med barn och ungdomar.

Barnets århundrade fick stort genomslag och blev hennes internationella genombrott. Den översattes snabbt och spreds på 13 språk. Enbart i Tyskland trycktes den i 17 upplagor mellan åren 1902 och 1926. Så sent som i slutet på 1970-talet översattes den till japanska.

Åren efter succén med Barnets århundrade tillbringade Ellen Key mycket på resande fot i Europa. En anledning var att framgångarna genererade mängder av inbjudningar till föreläsningar. Men en annan anledning var också de hätska angrepp hon utsattes för på hemmaplan, vilket enligt henne själv var en orsak till att boken inte fick samma uppmärksamhet här hemma.

Ellen Keys tankar fick ett stort inflytande på den reformpedagogiska rörelse som växte fram under 1900-talets första hälft, menar den norska pedagogikprofessorn Ola Stafseng. Till Sverige och Norden återkom och vidareutvecklades hennes idéer bland annat genom Elsa Köhlers aktivitets-pedagogik och Charlotte Bühlers barn- och ungdomspsykologiska forskning.

De sista femton åren av sitt liv tillbringade Ellen Key i sitt hus Strand vid Omberg vid Vättern, mellan Gränna och Vadstena. De växande framgångarna gjorde det ekonomiskt möjligt för henne att uppföra ett praktfullt hus helt enligt egna önskemål och intentioner.

Ellen Key grundade själv den stiftelse som skulle driva Strand vidare efter hennes död. Tanken var att ett antal kvinnliga stipendiater varje sommar skulle ges möjlighet att komma till huset för vila och rekreation.

Ellen Key avled 1926 – men Strand lever och drivs än i dag i hennes anda.

Att läsa

Catharina Hällström (2006) Från upplevelse till tanke 1. Ellen Keys barndom. Ellen Key-sällskapet.

Ola Stafseng (1996) Ellen Key som samhällsvetenskaplig klassiker — en introduktion. I Ellen Key Barnets århundrade. Informationsförlaget .

Nils Westberg (1995) Ellen Key — vem var hon? I Ellen Key Barnets århundrade. ABF förbundet/Bildningsförlaget.

Ellen Key Barnets århundrade. Utkom första gången i två delar år 1900. Sedan dess har den givits ut i en lång rad utgåvor, till de senare hör ABF förbundet/Bildningsförlaget 1995 (del 2) och Informationsförlaget 1996 (del 1 och 2).

Ronny Ambjörnsson (2012) Ellen Key — en europeisk intellektuell. Albert Bonniers förlag 2012.

 

ur Lärarförbundets Magasin