Läs senare

På krigsstigen mot nätpoliserna

PorträttetSkitläskigt. Så beskriver Elza Dunkels sin tidigare inställning till barn och ungas nätanvändning. Nu har hon bytt sida och ser bara fördelar med digitaliseringen, förutsatt att vi lär oss att hantera den på rätt sätt.

Elza Dunkels tycker att vi ska fråga oss hur unga mår, inte hur mycket skärmtid de har.
Foto: Lassse Burell

Elza Dunkels var punkare som ung och använde uttryck som ”Jag vill inte bara ha bröd för dagen. Jag vill ha hela jävla bageriet”. Eller ”Du har inte en chans, ta den.” Hon var i opposition och de ”andra”, ja, det var de där stela typerna som rättade in sig i ledet.

Några decennier senare stod hon själv mitt i ledet. I en enad front tillsammans med lärarkollegor och föräldrar som var övertygade om att ungas användning av internet skulle få förödande konsekvenser. På andra sidan stod barnen, som de vuxna ville skydda.

Då var hon utbildad ämneslärare i matematik, samhällskunskap och geografi och vikarierade på skolor runtom i Umeå. I slutet av sin tid som lärare fick hon frågan om hon ville bli IT-pedagog, för det var ingen annan som ville ta sig an den uppgiften.

Vi diskriminerar barn istället för att inse hur mycket vi har att lära.

– På den tiden var det som en mur mellan oss pedagoger och datorkunniga män med stora nyckelfodral och det var då jag började fundera över det här med teknikrädsla, om att kunna och inte kunna teknik. För så svårt kan det väl inte vara, tänkte jag.

Elza Dunkels

Ålder: 58 år

Bor: Umeå.

Fritidsintressen: ”Att vara hemma och hinna träna, städa, baka och hänga med familjen, eftersom jag reser så mycket.”

Uppvuxen: ”Jag flyttade mycket som barn så jag är helt utan barndomsstad.”.

Familj: Man, fyra barn och deras familjer.

Utbildning: Lärarexamen i matematik, samhällskunskap och geografi.  Filosofie doktor i pedagogiskt arbete.

Motto: Jo, det går visst!

På gång: Forskningsprojekt tillsammans med Anna-­Karin Nyberg, om strategier för ett bättre internet.

Framtidsdrömmar: Få tid att skriva mer.

Dold talang: Löser svåra korsord alldeles för fort.

Då bestod undervisningen i källkritik i princip bara av en lista med punkter som lärarna skulle upplysa barnen om, berättar hon. Framförallt att de inte skulle lämna ut någon personlig information för att inte riskera att råka ut för pedofiler och nätmobbing.

– Jag tyckte det var skitläskigt och tänkte att det här måste alla barn få veta! Men så småningom insåg jag att ingen hade frågat barnen själva hur de tänkte kring det här. Jag hittade ingen sådan forskning, trots att det handlade om barn. Barnen har seglat iväg från oss med all sin kunskap och vi vuxna kunde ingenting, men ändå var det vi som gav de här ”expertråden” till barn.

För 20 år sedan blev hon erbjuden en tjänst som lärare i pedagogisk datorutbildning på Lärarutbildningen i Umeå. Tre år senare började hon forska, fortfarande med ambitionen att bekräfta vilka farorna var, fast nu genom att fånga barnens perspektiv.

I dag är Elza Dunkels lite mer punkare igen. Hon är docent i pedagogik vid Umeå universitet och övertygad om att det är kontraproduktivt att införa porr- och innehållsfilter i skolan. Och att föräldrars oro inför barnens nätanvändning snarare stjälper än hjälper. Nu handlar hennes forskning lika mycket om maktrelationen mellan vuxna och ungdomar som om lärande och barns nätanvändning och rättigheter.

– Starten på min forskning blev en helomvän­dning för mig. För ju mer jag satt och pratade med barn om deras nätanvändning och tankar kring den desto mer insåg jag att den här debatten till stor del bottnar i att vuxna inte tänker på barn som kompetenta varelser. I stället avfärdar man dem och deras kunskaper om nätet genom att säga saker i stil med ”ja, om de inte la ut några sådana där selfies eller höll på så där på sociala medier så skulle vi inte ha de här pedofilhärvorna”.

Det märks att hon är en flitigt anlitad föreläsare. Så fort intervjun inleds flyter hennes resonemang på som ett rinnande vatten och hon refererar ofta till annan forskning som går i linje med hennes eget resonemang. Hon är känd för att vara djärv i sina uttalanden och har jämfört barns Youtube-tittande med vilken kulturkonsumtion som helst. Och ser ingen större skillnad mellan ett konstnärsporträtt och en selfie – för ingen tycker ju att van Gogh bidrog till en självisk kultur som bottnar i sexism, sociala problem och utseendefixering.

Elza Dunkels använder sig av två teorier i sin forskning: juvenism och mediepaniker. Den senare handlar om teknikfientlighet och rädslan för det nya. Medan juvenism bygger på en maktstruktur som förminskar barn och som ibland yttrar sig som rent barnhat.

Skolan behöver bli bättre på att koppla undervisningen i källkritik till nätet, anser Elza Dunkels.
Foto: Lassse Burell

– Men det tror jag främst är ett sätt att kanalisera någon slags ångest om framtiden. Men om vi börjar förstå att vi diskriminerar och stereotypiserar barn och i stället inser hur mycket vi har att lära av deras kunskaper, så kommer mycket att falla på plats. Det är så vi kan lösa upp den här knuten.

En annan utgångspunkt i hennes inställning till de här frågorna är att det är meningslöst att ens fundera på om digitaliseringen är bra eller dålig, för den är här för att stanna.

– Vi kan inte använda försiktighetsprincipen och vänta tills vi ser vad följderna blir. Jag tror att det säkraste sättet att förebygga det vi är rädda för är att börja förstå att barn måste få utveckla ett eget förhållningssätt till nätet.

Hon anser att vi borde vända på vårt förhållningssätt och tänka mer på varför barn och ungdomar agerar som de gör på sociala medier.

– Om man är fjorton år och tjej och upplever att man inte har en chans här i världen, men att en maffig urringning på Instagram kanske skulle kunna vara ett framgångskoncept… Ja, då är det ju inte henne vi ska slå ner på, utan de känslor som vi vuxna har försett henne med. Vi måste bli mer självkritiska och betrakta den typen av bilder som incitament att förändra världen och ingjuta mod och självförtroende hos den här tjejen istället för att kritisera henne och hennes uttryck.

Dessutom tycker hon att selfies är ett kulturellt uttryck som alla andra, men som nedvärderas på grund av att det är unga tjejer som inledde selfie-trenden.

– Jag tänker att selfies för unga till stor del handlar om att jobba med sin identitet och sina relationer, vilket alla unga har ett behov av, och det här har blivit ett verktyg för det.

Att det finns forskning som visar på ett orsakssamband mellan sociala medier och psykisk ohälsa stämmer inte, enligt Elza Dunkels.

– Men det finns forskning som visar att det är de utsatta grupperna i samhället som tjänar mest på digitaliseringen. Tack vare internet finns det en arena för barn och unga som mår psykiskt dåligt och som för första gången har hittat ett sammanhang, där andra har liknande tankar eller forum där de kan få hjälp. Och det betyder ju jättemycket för en ung människa.

Elza Dunkels forskningsunderlag bygger till stor del på intervjuer med barn och unga. Men för att försöka reda ut frågor som det inte finns någon empiriskt kunskap om, som exempelvis hur digitaliseringen påverkar människor eller lärandet, krävs det även ett mer filosofiskt resonemang, förklarar hon.

Var går skiljelinjen mellan pornografi och konst exempelvis? Det skulle inte ens du och jag kunna enas om.

– Jag har tittat på teknikhistorien, bakat ihop det med en barnsyn i förändring och befintliga teorier om lärande.

På sätt och vis har vi kommit vilse i våra tankegångar kring den här samhällsfrågan, enligt Elza Dunkels.

– Det här utvecklingsarbetet handlar ju om att skapa en bra skola och en bra undervisning så nu är det hög tid att utbildningsväsendet ger barn verktyg att hantera allt som vuxna är så rädda för, säger hon och fortsätter:

– Nu måste vi lägga vår energi på att tänka ut hur vi bäst utnyttjar möjligheterna och minimerar riskerna. I det här sammanhanget är arbetet med källkritik oerhört viktigt. Men i dagsläget är inte skolan så bra på att koppla den undervisningen till nätet. Eller att använda sig av ungas egna tankar och erfarenheter i lärandeprocessen. I stället utvecklas det moduler som vuxna ska lära sig för att sedan lära ut till unga. Det är ett resursslöseri.

Vi vuxna måste bli mer självkritiska. Selfies är ett kulturellt uttryck som alla andra, anser Elza Dunkels.
Foto: Lassse Burell

Sedan konstaterar hon att om vi hade vävt ihop ungas och vuxnas kunskaper om ett kritiskt förhållningssätt på nätet redan från början så hade vi redan varit i hamn.

Men att säga att det är eleverna som är experterna är ett alldeles för förenklat sätt att se på det, anser hon. De är experter på sin egen användning, men inte mer än så.

– Det är här vi vuxna kommer in i bilden med vår massiva erfarenhet av saker som ett barn inte hunnit få. Här spelar lärare med sina pedagogiska kunskaper en väldigt stor roll och det är den förmågan vi ska använda oss av.

Elza Dunkels kallar förespråkarna för porrfilter lobbyister och börjar bli trött på deras försök att bearbeta kommuner och huvudmän, som får svårt att säga nej.

– Alla som har tekniska kunskaper om det här menar att det inte ens är möjligt att konstruera det man kallar innehållsfilter. Det är bara tillverkarna själva som påstår att det är det. Och vad är egentligen lämplig och olämplig information? Var går skiljelinjen mellan pornografi och konst exempelvis? Det skulle inte ens du och jag kunna enas om.

För tre år sedan fick hon diagnosen post­traumatiskt stressyndrom och blev tvungen att sjukskriva sig. Orsaken var, ironiskt nog, allt det näthat hon utsattes för i samband med ­debatten om skärmtid då barnläkaren Hugo ­Lagercrantz varnade för skärmtittandets konsekvenser. Han menade att det kunde leda till både försämrad språkutveckling och närsynthet. Medan Elsa Dunkels poängterade att vi bör diskutera hur barn och unga mår, inte hur mycket tid de tillbringar med en skärm. Och snart började det droppa in obehagliga meddelanden i hennes mailbox.

– Han har gjort väldigt mycket bra men hade ingen forskning på fötterna som stödde hans argument och det här blev en väldigt intensiv period för mig. Jag tappade kontrollen över mina reaktioner och fick ont i magen varje gång det plingade till någonstans. Jag lider fortfarande av det här och tål betydligt mindre i dag än tidigare. Men det var ju en jättenyttig erfarenhet som jag har använt i min forskning – man får ju inte vara dum.

Elza Dunkels är ofta på resande fot och föreläser för i princip alla som är intresserade av hennes forskningsområde. Utöver det undervisar hon oavbrutet på mindre traditionella sätt. Via Instagram och Twitter, exempelvis.

– Folkbildaren i mig vilar aldrig!

”Det märks att du inte har barn”, är en kommentar hon ofta har fått på nätet. Men Elza Dunkels har fyra barn och fem barnbarn och har själv varit föräldern som ställts inför frågan hur man ska hantera sina barns aktiviteter på nätet. Men vilken strategi hon och hennes man valde att använda vill hon helst inte svara på.

– Jag avskyr själv när folk hänger ut sina barn som en del av sitt arbete. Mina barn ställer säkert upp på intervjuer, men jag vill inte göra det åt dem.

Men sedan berättar hon med glad ton i rösten om en situation när hennes dotter var tolv år och följde med på en av hennes föreläsningar. Efteråt var det någon som kom fram till dottern och sa att ”det kan inte vara lätt att ha en mamma som håller på med det här, du får väl inte göra någonting.”

– Då viskade min dotter till mig. ”Det de inte fattar mamma, det är att om föräldrarna kan mycket och har koll på saker så får man göra vad som helst.” Och det är verkligen sant, tycker jag.

ur Lärarförbundets Magasin