Läs senare

Otvetydigt att ojämlikhet drar ned skolprestationer

03 maj 2019
Människan har förmåga till både egoism och altruism.
Foto: Stocksy

Den inre ojämlikheten

Richard Wilkinson & Kate Pickett

Karneval förlag

De brittiska epidemiologerna Richard Wilkinson och Kate Pickett är kända som vassa och väl pålästa kritiker av den växande ojämlikheten i samhället. I nya boken Den inre ojämlikheten tittar de särskilt på dess långa rad negativa effekter på vårt psykiska välbefinnande och vår förmåga att relatera till andra. Det handlar om sådant som ökad ångest och depression, känslor av värdelöshet eller förakt för and­ra och ökade problem med mobbning. En hel del av den forskning de använder rör barn, unga och skolan.

Barn är tidigt oerhört kän­sliga för social status och fördomar som riktas mot dem, visar författarna. Familjeinkomsten påverkar treåringars intellektuella utveckling mer än faktorer som mödradepression eller huruvida de växer upp med ensamstående eller sammanboende föräldrar. Barn med låg socioekonomisk status presterar sämre om de får höra att det handlar om ett intelligenstest, än när de får veta att det bara är ett ”allmänt test”. Wilkinson och Pickett återger en rad sådana studier, som alla visar samma sak: när vi upplever oss bli diskriminerade sänks vår förmåga att lösa problem och minnas fakta.

När de båda författarna tittar på hur detta yttrar sig i nationsjämförelser kan man se att länder med större inkomstskillnader också har större spridning vad gäller elevers prestationer. Det finns även ett samband mellan höga inkomstskillnader och sämre skolprestationer överlag i ett land.

Det har länge framställts som att människan naturligt är egoistisk och konkurrensinriktad men forskare från alltfler discipliner blir nu överens om att vi visserligen har förmåga till dessa egenskaper men att vi också bär med oss minst lika starka underlag för jämlikhet, altruism och omsorg. Wilkinson och Pickett refererar exempelvis till beteende- och neuroekonomen Ernst Fehr som visat att de flesta 7–8-åringar tycker att saker ska fördelas så att ojämlikhet minskar, även när de själva förlorar på det. Vi vill varandra väl.

Mycket av det boken ­berättar är redan välkänt; det är sammanställningen och analysen som är denna boks stora bragd. Sakligt och vasst lägger de båda forskarna fram sina belägg, och vågar också vara tydliga med vilka slutsatser de drar av materialet.

Richard Wilkinson och Kate Pickett konstaterar att skolan aldrig helt kan kompensera för den ojämlikhet som barn utsätts för, men att man i alla fall kan bidra till att dämpa skadeverkningarna. De föreslår en vidare syn på förmåga än i dag, som erkänner att barn är olika, och konstaterar att om dagens elever ska klara att hantera de stora förändringar vårt samhälle med nödvändighet måste gå igenom, behöver varenda elev få med sig känslan av att de kan vara med och genomdriva dem.

Mot bakgrund av den omfattande forskning och statistik som de lutar sig mot, och som visar hur entydigt negativ ojämlikhet är, för såväl barns som vuxnas psykiska välbefinnande och förmåga, kan man dra slutsatsen att likvärdigheten och det kompensatoriska uppdraget bör fortsätta vara mycket viktiga delar av svenska skolan.

ur Lärarförbundets Magasin