Läs senare

Nytt socialt landskap präglar relationerna i skolan

InpassetEn ny psykologisk modell för relationerna behövs när barn och vuxna rör sig på lika villkor i de sociala medierna. Allt för att stärka barnens inre psykologiska struktur så att de kan förstå den yttre verklighetens krav och förväntningar.

19 sep 2019
Illustration: Helena Davidsson Neppelberg

Relationen mellan barn och vuxna är under förändring. Den förändrade dynamiken mellan ung och gammal påverkar i hög grad det arbete vi utför i skolan.

Barn och vuxna lever i allt större utsträckning sina liv parallellt. Sociala medier och andra sociala plattformar delas av barn och vuxna på allt mer lika villkor. Platser och situationer som tidigare varit förbehållna vuxenvärlden besöks i allt större utsträckning av barn och ungdomar. Den skillnad som tidigare funnits mellan generationerna blir allt otydligare.

Det moderna sociala landskapet präglas av en gränslöshet där även gränsen mellan generationerna har luckrats upp och gjort det möjligt för barn och unga att träda över den gräns som tidigare åtskilt barndomen från vuxenlivet.

På samma sätt som trädgårdens gräns består av ett staket består den inre världens gräns av ordet NEJ.

Genom att barn och unga har givits möjligheten att i förtid träda in ett socialt sammanhang som de inte har de kognitiva eller emotionella förutsättningarna att navigera i lämnas de ensamma att själva hantera dessa krav, vilket riskerar att resultera i en känsla av misslyckande och meningslöshet.

Christoffer Eliasson & Marcel Bernhardsson

Båda är legitimerade psykologer och verksamma som skolpsykologer
inom Skolförvaltningen i Mölndals stad, samt privatpraktiserande. 

Upphävandet av gränsen mellan generationerna får även andra effekter. Möjligheten att bli vuxen försvåras. Att bli vuxen är inte enbart en fråga om ålder. Det är möjligheten att avsluta sin barndom och på det sättet dra en gräns för en period i sitt liv som gör det möjligt att erövra platsen som vuxen. Om gränsen mellan generationerna försvinner så försvinner även gränsen mellan barndom och vuxenliv. Barnet får inte möjlighet att vara barn och berövas på så sätt möjligheten att bli vuxen.

Att som barn leva och verka på samma arenor som vuxna resulterar i att barnen fråntas möjligheten att få stifta bekantskap med de grundläggande känslorna saknad och längtan. Saknad efter föräldern som befinner sig på en annan plats än den dit barnet själv har tillträde. Längtan efter den älskade föräldern men också längtan efter den position föräldern har erövrat. Utan saknad och längtan försvåras barnets möjligheter att hitta det meningsfulla i att sträva efter något. Sträva mot en ny värld, en ny plats med andra möjligheter än den värld och den plats barnet självt lever i.

Så hur kan vi som personal och vuxna inom skolan förstå och ta oss an den förändrade dynamiken mellan barn och vuxna? För att förstå vad det är som händer och vad som kan göras behöver vi en psykologisk modell för hur relationerna i konstellationen barn-vuxen skapas och omförhandlas. Det mänskliga psyket kan beskrivas som ett spel mellan en yttre materiell verklighet och en inre psykologisk verklighet.

Men vad är då en inre psykologisk verklighet? Utgångspunkten är att det finns två verkligheter. En inre psykologisk verklighet och en yttre materiell verklighet. Den inre verkligheten är formad av våra erfarenheter, relationer, vår uppväxt och våra föräldrar. Den inre verkligheten formas också av det språk vi talar, våra kulturella referenser och den yttre verkligheten. Den yttre verkligheten är materia. Det är jorden och skogarna. Det är biologins, fysikens och kemins domäner. Den är oberoende av den inre verkligheten. Dock erfar vi och tolkar den yttre verkligheten genom den inre verklighetens filter. Vi delar världen med alla människor men vår förståelse av den är vår egen.

Att kunna förstå och förhålla sig till den yttre verklighetens krav och förväntningar kräver en särskild inre psykologisk struktur. Denna struktur uppstår i mötet mellan barnet och den yttre verkligheten. Men på vilket sätt och genom vilka möten med den yttre verkligheten uppstår denna inre struktur? Den inre strukturen uppstår genom att barnet möter motstånd. Något eller några av barnens behov eller önskningar blir inte tillfredställda. En skillnad uppmärksammas mellan brist och tillfredställelse. En brist som också kan symboliseras med ord, vilka strukturerar barnets inre verklighet. Barnet förvärvar på så sätt förmågan att tänka kring den yttre och den inre verkligheten.

I en värld där dynamiken mellan barn och vuxna förändras behöver vuxna i skolan finna modet att sätta en gräns.

Skillnaden mellan brist och tillfredställelse behöver alltså upplevas, symboliseras och införlivas genom ord i barnets inre värld. Det är först då den yttre världens begränsningar kan uppfattas som verkliga. För att denna symboliseringsprocess ska komma tillstånd behöver barnet möta den yttre verklighetens begränsningar tidigt och på ett kontrollerat sätt. Om barnet inte ges denna möjlighet kommer de allt mer komplexa situationer det möter i samhället att förbli övermäktiga. Förmågan att hantera krav, förväntningar och utmaningar som kräver uthållighet utvecklas inte.

Som antytts ovan är den inre världen strukturerad av vårt språk. Den inre världen är en språklig värld. På samma sätt som trädgårdens gräns består av ett staket består den inre världens gräns av ordet NEJ. Genom att barnet så att säga krockar med gränser blir det möjligt för det att skilja ut vad som tillhör den inre verkligheten och vad som tillhör den yttre.

Illustration: Helena Davidsson Neppelberg

Detta sker rent fysiskt genom att barnet utvecklar en integrerad bild av sin kropp genom att röra sig genom rummet, genom att snubbla, slå emot och ramla. Den psykologiska motsvarigheten är ordet nej som uttalas av en förälder och som innebär att barnets önskan krockar med förälderns och kulturens gräns. Barnet kan då identifiera att världen befolkas av fler individer än barnet själv.

Barnet behöver inte samtycka till gränsen. Genom att tillåta barnet att inte hålla med så accepteras barnets fria vilja men barnet lär sig samtidigt att det är någon annan som bestämmer. En distinktion upprättas mellan den egna inre verkligheten, den yttre verkligheten och andra individer med egna inre verkligheter. På så sätt uppmuntrar vi barnen till att tänka och tycka samtidigt som det ger barnen möjlighet att förhålla sig till att världen och samhället inte existerar för deras skull, att det finns gränser som inte går eller bör passeras. Den yttre världen gör sig gällande och blir närvarande som en viktig och väsentlig del av barnets inre värld. Barnen kommer på så sätt att bli friare som människor då deras valmöjligheter blir tydligare i takt med att deras begränsningar blir synliga.

Ansvaret ligger således hos de vuxna att sätta en gräns för barnen, att säga nej. Om inte lämnas barnen övergivna i en värld utan de inre psykologiska förutsättningarna som krävs för att navigera i den. Men ett NEJ behöver åtföljas av fler ord. Ord som beskriver både den inre och den yttre verkligheten.

I en värld där dynamiken mellan barn och vuxna förändras behöver vuxna i skolan finna modet att sätta en gräns. Men skolan kan inte vara den plats där barn möter en gräns för första gången. Skolan är en del av den yttre verkligheten och barnen behöver som alla människor kunna förhålla sig till det faktum att allt inte handlar om dem.

Skolan utgör en del av barndomen och som med livet i stort består den av både glädje och sorg. Det är oundvikligt. Men katastrofen står vid dörren först den dag då det inte längre finns vuxna i skolan som kan säga nej och hjälpa barnen att stå ut med och be­mäst­ra de utmaningar som skolan och barndomen medför.

Lästips!

Psykoanalys och humaniora (2014) av Per Magnus Johansson, som är psykoanalytiker och idéhistoriker. Daidalos förlag.

ur Lärarförbundets Magasin