Läs senare

Ny rörelse vill forma solidariska elever

Latinamerikas lärare tar strid mot nyliberalismen och för en moderniserad pedagogik. "Vi vill att staten ska garantera alla elever en offentlig utbildning av bra kvalitet", säger Fátima da Silva i Movimiento Pedagógico.

27 feb 2014

Lärarna i Latinamerika är på krigsstigen. De är trötta på den utbildningspolitik som dominerat de senaste decennierna. Nu tar de upp kampen för att staten ska ta större ansvar för skolan. De vill också vara med och skriva nya läroplaner.– Vi vill att lärarna ska kliva fram som huvudpersoner i den pedagogiska utvecklingen, säger Fátima da Silva, lärare och vice ordförande i Education Internationals regionala styrelse.

Movimiento Pedagógico, den pedagogiska rörelsen, har vuxit fram spontant ur de latinamerikanska lärarfackens samarbete inom Education International, EI, den internationella sammanslutningen av lärarorganisationer. Lärarna ville ta ett steg vidare och ge sin syn på pedagogik och vilken skola de vill ha. Det viktigaste kravet är rätten till en god, offentlig utbildning. Staten ska garantera skolgång för alla barn, i en offentligt driven skola av god kvalitet.

– Hos er i Europa är de offentliga skolorna redan bra. Men i Latinamerika vet alla att bra utbildning betalar man för, bra skolor är privata. Det vill vi vända på, säger Fátima da Silva.

Många latinamerikanska stater delar en mörk historia av diktatur, följd av en våg av nyliberalism. Chile var först ut. Under Pinochets diktatur på 1970- och 80-talen privatiserades skolor och välfärdssektorn skars ner – allt inspirerat av den amerikanske nationalekonomen Milton Friedmans idéer.

Krisande ekonomier under 1990-talet gjorde att många latinamerikanska regeringar blev beroende av externa organisationer som Internationella valutafonden, IMF, och Världsbanken, som ställde hårda krav på regeringarna att driva en ekonomisk liberalism med avregleringar och marknadsstyrning.

I dag ser verkligheten annorlunda ut. Under 2000-talet har allt fler länder i Latinamerika fått folkvalda vänsterregeringar. För första gången på länge finns en öppning för lärarfacken att på riktigt få chans att visa att de kan ta ansvar på utbildningsområdet. Förutom en bra statlig skola kräver de genom Movimiento Pedagógico att de som arbetar i skolan också ska få inflytande över pedagogiken.

– Vi vill bli respekterade av regeringen och av samhället i den pedagogiska processen, i undervisningen och lärandet.

MovImiento Pedagógicos första möte hölls i Bogotá, Colombia i december 2011. Där formulerade de samlade lärarna ett första dokument på väg mot en pedagogisk rörelse. I september 2013 träffades 800 delegater för ett uppföljningsmöte i Recife, Brasilien. Symboliskt nog tillägnades konferensen Recife-sonen och befrielsepedagogen Paulo Freire.

För Freire var politik, utbildning och pedagogik intimt sammanlänkade. Hans befrielsepedagogik syftade till att medvetandegöra de fattiga och han kom att inspirera hela Latinamerika, ja hela världen, under 1970-talet med sin kritiska pedagogik. Han ansåg att man inte ”skulle mata de fattiga med den rika världens kunskaper, utan ge dem möjlighet att själva komma till medvetenhet och erövra sin värld”.

På liknande sätt tänker den pedagogiska rörelsen. Fátima da Silva påpekar att utbildningen i Latinamerika har dikterats av externa aktörer. Det nyliberala systemet med kontroll, mätningar och utvärderingar har lagts på de latinamerikanska länderna utifrån, från utomstående institutioner. Men en latinamerikansk utbildningspolitik måste dikteras av länderna själva och diskussionen ska föras inom landet, menar hon.

– Utbildningspolitiken definieras fortfarande mycket utifrån ”la plata”, pengar. Det är länder med mer ekonomisk självständighet som kan föra en dialog.

Den pedagogiska rörelsen har formulerat sina mål. Under 2014 ska man börja föra dialoger på hemmaplan med respektive regering. Förutsättningarna är dock mycket olika. I länder som Argentina, Brasilien och Bolivia har man redan hunnit börja diskutera pedagogik med sina regeringar. I andra länder, som Dominikanska republiken, har man en betydligt längre väg att gå.

Men om man ska stärka den statliga skolan så räcker det inte att samtala med regeringar, betonar Fátima da Silva. Då måste man också få med sig föräldrar och övriga civilsamhället. Frågan om vad utbildningen ska vara till för är i högsta grad en fråga för alla, därför måste diskussionen vidgas. I slutändan blir det en valfråga.

Den pedagogiska rörelsen vänder sig mot det som Fátima da Silva kallar den kulturella kolonisationen av läroplanerna. Den vill ha läroplaner som utgår från landets egna behov.

Kravet är att lärarna ska få vara delaktiga i utformandet av nya läroplaner, där eleverna får vara aktiva subjekt i sin egen lärandeprocess. Sex- och samlevnadsundervisning, genus och interkulturalitet ska vara självklara perspektiv. De vill också skriva in vikten av undervisning om Latinamerikas historia, politik och ekonomi, för att ge ett kritiskt alternativ till den rådande nyliberala politiken.

När den pedagogiska rörelsen formulerar sin vision för skolan är orden mycket vackra. Man vill att skolan ska forma demokratiska, självständiga, kritiska människor. Eleverna ska lära sig att visa solidaritet och respekt och kunna leva i fred med sina medmänniskor. De ska ha ett medvetande som är individuellt, kollektivt, planetariskt och universellt.

Nästa år, 2015, ska lärarna i den pedagogiska rörelsen dela sina erfarenheter vid ett nytt regionalt möte. Då ska de utvärdera insatserna och se vad som lyckats och vad som inte gått lika bra. Fátima da Silva blickar framåt.

– Det finns inget slut. Vi är en rörelse, något som rör sig hela tiden. Vi fortsätter att röra oss.

Alla artiklar i temat Vad ska vi med skolan till? (9)

ur Lärarförbundets Magasin