Läs senare

När det fula blir vackert

Bob Hansson är poet, författare och en av våra mest kända scenpoeter. 1998 kom hans debutsamling Heja världen! Foto: Robert Blombäck

Jag satt på ett tåg. Det var försenat. Min son var tre år och låg med huvudet i mitt knä. Jag satt och tittade ut genom fönstret och tänkte på något viktigt när jag märkte att han vände upp sitt huvud mot mitt.

Eftersom jag vill vara en god pappa tittade jag tillbaks. Men märkte att han genast vände bort blicken igen. Nästan demonstrativt. Jag förstod varför. Jag hade visserligen riktat mina ögon mot honom, men jag satt fortfarande och tänkte på det där viktiga. Han hade sökt något som inte var där. Han hade sökt mig.

Men ibland har man tur. Efter en minut vände han återigen upp sin blick och den här gången lyckades jag stänga av viktigtankarna och möta. Efter någon sekund hörde jag hans sömndruckna treåringsröst säga ”pappa, nu vill jag krama dig också”. Han reste sig upp och jag kände hans varma små armar om min hals. Och visst är det så. Att just så kort kan sträckan vara, mellan en vanlig okejstund, och en helt fantastisk sådan.

De bästa ögonblicken i ett liv har ofta en sak gemensamt. De stunderna som är mina gyllene bär den gemensamma nämnaren, jag har varit närvarande.

Jag har inte tänkt på något annat än det som just nu händer.

Psykoanalytikern Jung ställde en fantastisk fråga: Vill du vara sann eller god?

Själv svarar jag nog helst sann. Men i realiteten är jag väldigt upptagen med att försöka vara god och därmed blunda för det som är sant. Men sant på fel sätt liksom. Fulsant.

En lärare hade en taktik för att bemöta det barn i klassrummet hon hade svårast för. En känsla och tanke det blir lätt att blunda för. Ignorera.

Och vad var det hon gjorde? Varje dag gav hon det barn hon hade svårt för en komplimang. Hon berättade att det inte brukade ta så lång tid innan hon inte kunde låta bli att tycka om det där barnet.

Vill du vara sann eller god?

Den andra historien handlar även den om min son.

Vi äter sushi. Han älskar sushi. Han är fem år. Den här dagen ger han flera bitar till mig. Även den sista.

– Vad snäll du är i dag. Han svarar:

– Jag vill vara snäll varje dag.

Sedan ler han och det går en halv minut innan han lägger till.

– Men det kan jag tyvärr inte vara.

Jag hoppas att det dröjer innan han lärt sig att förställandet alltför ofta premieras.

För denna femåring påminde mig om hur vackert det trots allt kan bli, när man riskerar att blotta även det av en själv som inte lever upp till godhetens facit.

Som om han sa: Jag ska nu inte göra mig vacker för dig, jag ska i stället säga hur det verkligen är och jag litar på att bli emottagen ändå.

Gott nog.

ur Lärarförbundets Magasin