Ingår i temat
Uppdrag under press
Läs senare

Möten som krossar fördomar

Uppdrag under pressPå Nils Holgerssongymnasiet i skånska Skurup möts elever från olika program och visar sin vardag för varandra. Vinsten är minskade fördomar och en mjukare skolmiljö.

av Ellen Larsson
08 Maj 2018
08 Maj 2018
Möten som krossar fördomar
Mekanikereleven Gabriel Svensson visar hur man byter däck på bästa sätt. Modersmålsläraren Izdihaar Elsman assisterar medan mekanikerläraren Bengt Johansson får hålla sig i bakgrunden. Foto: Emil Malmborg

I Skurups östra utkant, intill landsvägen som klyver de på skånskt vis böljande åkrarna mitt itu, ligger Nils Holgerssongymnasiet. Temperaturen håller sig runt nollan men med kraftig nordostlig vind i det öppna landskapet är känslan snarare minus tio. Inne i den stora maskinhallen är det också kylslaget. Bilarna har tillfälligt lämnats åt sitt öde när mekanikereleverna i årskurs 1 ställt sig framför bänkraderna i lokalens ena ände. Med armarna i kors över bröstet eller med händerna djupt nedkörda i fickorna väntar de. Några skruvar nervöst på sig och en av dem sjunker sakta ner på en pall.

Vi måste stötta eleverna, för den där spontana rädslan grundar sig så gott som alltid i okunskap.

Jenny Sandqvist, elevernas klassföreståndare och lärare i svenska, noterar stämningsläget och fäller några avväpnande kommentarer som får eleverna att skratta högt. De hinner precis räta på sig innan besökarna trillar in. Sittplatserna räcker inte till de tjugofem eleverna från språkintroduktionsprogrammet utan några radar upp sig längst med väggarna. När tystnaden sänkt sig nickar Jenny Sandqvist åt mekanikereleven Carolina Nilsson som hälsar gästerna välkomna och förklarar besökets upplägg och syfte.

Linus Carlsson väntar på att nästa grupp av språkintroduktionselever ska testa på att kränga däcken av fälgar. Foto: Emil Malmborg

En timme i veckan, under tio veckor av vårterminen, får förstaårseleverna ägna sig åt det som skolan kallar för positiva möten. Eleverna växlar mellan att vara värdar för sitt eget eller besökare på de andra programmen. I dag ska språkintroduktionseleverna exempelvis få montera däck, korrigera hjulinställningen och kränga däck på fälgar – sånt som tillhör mekanikerelevernas skolvardag. Ibland vidgas mötet också till ett samtal om elevernas gemensamma beröringspunkter på skolan och i livet i stort. Jenny Sandqvist är en av de fem lärare som drog i gång projektet på prov förra året. Nu är det ämnesövergripande arbetet för likabehandling och demokrati permanentat.

– Det räcker inte att prata om mänskliga rättigheter, tolerans och demokratiska värderingar. Jag känner att vi har hittat ett arbetssätt som gestaltar demokratins kärna, säger hon.

Men vägen hit har varit krokig. På den tidigare kulturellt och etniskt homogena skolan blev språkintroduktionsprogram och svenska för invandrare, SFI, en del av verksamheten 2016. Två år tidigare hade skolvalssiffror visat att nästan 80 procent av eleverna på skolan valt Sverigedemokraterna Fem lärare bestämde sig då för att gå kursen ”Att motverka främlingsfientlighet och rasism i skolan” på Malmö universitet. De fem engagerade lärarna var väl medvetna om att rädslan för det okända inte kommit med de nya elevgrupperna. Skolan hade varit uppdelad mellan program och elever länge. Det fanns elever som vände om de mötte fel person i korridoren, som kastade arga blickar omkring sig eller osynliggjorde andra. Elever från gymnasiesärskolan vittnade om att andra gjorde hånfulla läten när de klev in i matsalen.

Belal Abdalla använder en pensel för att lyckas fördela däckpastan jämt. Foto: Emil Malmborg

– Man kunde se avståndstagandet i kroppsspråket. Stämningen var rätt så obekväm även för oss som jobbar här. Men för att komma framåt måste man arbeta för och inte emot något eller någon. Därför är det viktigt att jobba med alla, säger Jenny Sandqvist.

Ekot av applåder fortplantar sig mellan väggarna i maskinhallen när en grupp språkintroduktionselever på kort tid klarar av att para ihop olika verktyg med orden på svenska. Elevgruppens svenskkunskaper varierar stort och det märks att lärarna har förberett eleverna genom att öva på orden innan.

– Jag pratar ingen svenska hemma så alla tillfällen att få öva på svenska är bra, säger Ruua Azimeh.

– Och så är det kul att få göra något praktiskt – det gör aldrig vi, tillägger Hamid Fasihi.

När mekanikereleverna besökte språkintroduktionsprogrammet för ett par veckor sedan var det omvända världen. Under en samarbetsövning fick de besökande eleverna gå genom en hinderbana med förbundna ögon, vägledda av orden för höger och vänster på exempelvis arabiska, dari eller thai.

– De fick öva tillit och det gav också eleverna en erfarenhet av att vara i språkligt underläge. Här finns många barriärer av motstånd – en väldigt konkret barriär är den språkliga, säger John Ball som är lärare i samhällskunskap och engelska.

Detta läsår har i stort präglats av möten i positiv anda. Det är en stor kontrast mot förra året när projektet startade. John Ball berättar om hur ett par byggelever demonstrativt ställde sig med ryggen mot språkintroduktionseleverna när de möttes första gången. Andra elever dök inte upp alls eller sprang och gömde sig i en byggbod.

Mekanikerettorna välkomnar eleverna från språkintroduktionsprogrammet till maskinhallen. Eleven Carolina Nilsson (närmast i bild) axlar huvudansvaret för mötets inledande minuter. Foto: Emil Malmborg

– De betedde sig som rädda barn – och det är precis vad de är. Vi måste hela tiden stötta eleverna och ge dem redskapen som behövs. För den där spontana rädslan grundar sig så gott som alltid i okunskap.

Efter viss stöttning av lärarna utvecklades även det tillfället till ett positivt möte, berättar han. Konflikter gror oemotsagda och det är därför viktigt att alla åsikter kommer upp på ytan och att lärarna kan hantera dem. Att vara så många lärare som möjligt under mötena är en av skolans strategier för att lyckas. I dag finns sex vuxna i maskinhallen och på skolan är majoriteten av lärarna numera engagerade i projektet.

– Detta är inte en punktinsats i form av en temadag utan ett ämnesövergripande och permanent arbetssätt. Att få tid och mandat från ledningen är ett måste, men engagemanget och idéerna måste komma underifrån om det ska vara hållbart, säger Jenny Sandqvist.

När dagens olika mekanikeruppdrag är utförda och mötet avslutat tackar språkintroduktionseleverna Mahmud Omar och Belal Abdalla för sig. Foto: Emil Malmborg

Samarbetet mellan yrkeslärare och ämneslärare fanns inte på samma sätt tidigare. Inte heller utrymmet att planera, reflektera och utvärdera arbetet tillsammans med kollegor såväl som elever. En annan lärdom från förra året är att eleverna kan behöva förberedas inför det positiva mötet.

Rebecka B Carsbrandt, elevassistent på språkintroduktionsprogrammet, berättar om hur hon besökte olika klasser för att svara på elevernas frågor innan de kom för att träffa eleverna på språkintroduktionsprogrammet. Och frågorna haglade. Var får de sina pengar ifrån? Hur mycket får de? Hur har de kommit hit? Hur länge ska de gå här? Kan man lära sig nio år på tre år? Fuskas det med betygen?

– Vi måste ta elevernas frågor på allvar. Kan du inte svaret så ta reda på det tillsammans med eleverna. Det är så man slår hål på fördomar och skrönor som kan få spridning på skolan.

John Ball tipsade om kursen som blev startskottet till Positiva möten. Foto: Emil Malmborg

Mötet mellan eleverna blev helt fantastiskt, berättar hon. Språkintroduktionseleven Hamid Fasihi valde spontant att berätta om sin flykt till Sverige. En resa som tog den i medierna så omskrivna vägen över Medelhavet via gummibåt och flyktingsmugglare. Eleverna som lyssnade blev både chockade och tagna av berättelsen och ställde många frågor som han gärna svarade på.

– Till skillnad från en tidningsartikel eller ett nyhetsinslag på tv:n går en sådan berättelse rakt in. Därför är det så viktigt att eleverna äger mötet. Ibland blir det mest praktiska moment, ibland går all tid till samtal – det är okej oavsett, säger Rebecca B Carsbrandt.

Poängen med projektet är inte att eleverna över en natt ska bli bästa kompisar och alltid umgås över programgränser, utan att de ska lära sig att acceptera och respektera andras åsikter och sätt att vara. Eleverna kan komma till mötet med en väldigt bestämd bild och förutfattade meningar. Ibland blir den bilden omkullkastad.

Jenny Sandqvist är mekanikerelevernas klassföreståndare. Foto: Emil Malmborg

I maskinhallen har mekanikereleven Ozzian Strindin lagt märke till att flera av besökarna monterar däck och kränger däcken av fälgar med van hand. De har erfarenhet av mekanikersysslor från sina hemländer visar det sig. Imponerad, men också lite stressad över att momenten går snabbare än planerat, vänder han sig till mekanikerläraren Bengt Johansson med några förslag på hur de kan förändra upplägget till nästa gång.

– I rollen av experter ser jag hur mina elevers självförtroende växer. Elever som knappt pratar i klassrummet i vanliga fall löser situationen här på ett sakligt och metodiskt sätt. Jag får syn på förmågor som jag kan bedöma, säger han.

Jenny Sandqvist som planerat dagens möte tillsammans med honom håller med. I rollen som svensklärare hjälper hon bland annat eleverna att göra upp en struktur för mötet. Hon drar en parallell till sitt svenskämne där många elever har svårt att reflektera över texter de läst eller skrivit.

– Omedvetet lär de sig en metod för att reflektera och förbättra sitt arbete. I mötet med elever utanför klassen blir det plötsligt väldigt viktigt att det de gör blir bra.

»Börja med självrannsakan«

Stöd från ledning, uppslutning i kollegiet och självrannsakande vuxna är måsten för att lyckas med demokratiuppdraget. Det menar Ylva Wibaeus på Stockholms universitet.

— Vi är alla mer eller mindre inbäddade i rådande normer och värderingar. För att kunna motverka uttryck för rasism och främlingsfientlighet i skolan måste vuxna börja med att rannsaka sig själva, säger Ylva Wibaeus som är universitetslektor i ämnesdidaktik.

Ylva Wibaeus.

Hon har varit ansvarig för kursen Motverka rasism och främlingsfientlighet i skolan och förskolan på Stockholms universitet, en kurs som Skolverket och Forum för levande historia arbetat fram tillsammans med nio lärosäten på uppdrag av regeringen. Rannsakan kan börja i vardagen, menar hon.

– Hur känner och tänker vi exempelvis när vi möter en tiggande EU-migrant utanför mataffären? Tala om hur och varför vi reagerar som vi gör och dra gärna paralleller till andra grupper som missgynnats i och av samhället tidigare.

Det handlar om att se det komplexa i den här typen av frågor och att det inte finns några snabba och enkla svar, menar hon. Att skolan ska arbeta för demokrati och mänskliga rättigheter är tydligt formulerat i läroplanen. Så hur gör skolorna i praktiken? 

– Frågorna hamnar ofta i skymundan. Punktinsatser som temadagar med exempelvis inbjudna föreläsare kan vara bra men det räcker inte. 

Ett problem enligt Ylva Wibaeus är att skolans kunskaps- och värdegrundsuppdrag ofta betraktas som två separata delar när de egentligen samverkar och är beroende av varandra.

– När alltmer fokus lägg på betyg och mätbara kunskaper finns en risk att utrymmet för värdegrundsfrågorna minskar. Jag skulle vilja att alla lärare får tiden att fundera över hur just deras ämnesundervisning kan bidra till att utmana eleverna genom alla skolår så att de övergripande målen nås.

Målet med kursen var att ge lärare, rektorer och annan personal konkreta verktyg för att lyckas skapa ett demokratifrämjande arbetssätt på sina skolor. Ett starkt stöd från skolans ledning och en bred förankring bland kollegorna är grundförutsättningar oavsett metod, menar Ylva Wibaeus som också ger följande råd: 

– Eleverna ställer ofta de där raka frågorna som vi vuxna undviker. Låt den nyfikenheten bli ingången till ett öppet men också styrt samtal. Som lärare behöver man inte sitta inne med alla svar, ta reda på dem tillsammans med eleverna.

Alla artiklar i temat Uppdrag under press (12)

ur Lärarförbundets Magasin