Ingår i temat
Andra chansen
Läs senare

Möta vuxna elever – en svår utmaning

Andra chansenSkillnaden mellan att undervisa vuxna och barn är stor. Elevernas skilda behov blir för många komvuxlärare en övermäktig uppgift. För Sveriges framtid behöver villkoren i vuxenutbildningen förbättras.

02 maj 2019
Då!, Akryl på Mdf, 80 cm x 100 cm, 2014, (verket något beskuret).
©Stefan Johansson

Utbildning för vuxna ska präglas av flexibilitet, individanpassning samt individualisering.

Men, hur ser egentligen villkoren ut för lärare att erbjuda utbildning som präglas av denna särart som skiljer utbildning för vuxna från barns skolgång? Utöver de tre aspekterna handlar föreställningen även om att vuxna hanterar sina studier på kortare tid än ungdomar. Konsekvensen blir att resurstilldelningen inte motsvarar vad som egentligen behövs för att möta de vuxna elevernas behov. Tidigare forskning är begränsad till några få fallstudier och senare forskning saknas när det gäller undervisningsnära frågor. Det starkt politiserade området tenderar att försätta både lärare och elever i en ohållbar situation eftersom de vuxna inte alltid uppträder enligt idealbilden av den ”vuxna” eleven. Samtidigt formas lärares arbete av just ideal som utgår från en politisk agenda, snarare än från beprövad erfarenhet eller grundad forskning.

Det finns olika bud om skillnaden i att undervisa barn respektive vuxna. Här tar vi utgångspunkt i några aspekter som lärare ofta vittnar om. För det första har vuxna olika åta­ganden utöver sina studier; arbete, föräldraskap, föreningsliv, frivilligarbete, anhörigvård med mera. För det andra kan motivation och drivkraften att studera vara otroligt hög men också påtagligt låg. För det tredje är relationen mellan läraren och en vuxen elev annorlunda än relationen med yngre elever.

Katarina Sipos

Katarina Sipos är lektor vid Stockholms universitet, institutionen för pedagogik och didaktik.
Hennes forskning är inriktad på vuxnas lärande och vuxnas identiteter, även
samverkan mellan skola och arbetsliv ur organisations- och individperspektiv.

Konsekvensen blir att lärare i vuxenutbildningen dels ska hantera erfarna, målmedvetna, ambitiösa elever, men som har ont om tid, dels möta de ofrivilliga eleverna, oavsett om det handlar om kompensatorisk utbildning eller karriärväxling, men som också avsätter begränsad tid för studierna. Dock ser genomströmningen bättre ut i yrkesutbildning för vuxna, än i fristående teoretiska kurser.

Den tredje aspekten, relationen mellan lärare och de olika elevfigurerna, handlar om kommunikation. Lärare berättar att kommunikationen med barn eller unga vuxna bland annat styrs av att de befinner sig i en fostransprocess i både hem och skola med barnet som underordnad person. Vuxna elever måste bemötas på ett annat sätt, där närhet och distans i kommunikationen, disciplinering samt uppmuntran hanteras mellan vuxna människor. Denna kommunikativa aspekt tycks vara en utmaning i mötet med vuxna elever. Att hantera vuxna med olika strategier som bidrar till att de klarar av sina studier kräver relationell kompetens och rimliga resurser. Det handlar om utrymme för samtal. Ju mer läraren och eleven har samma tolkning av en situation, desto bättre blir kvaliteten i elevens lärande.

Utöver utmaningen med att bemöta vuxna med olika behov och ambitioner finns frågan om studie- och yrkesvägledning. Ett dilemma är att vuxna som närmar sig vuxenutbildningen inte har den så kallade beställarkompetens som krävs för att orientera sig på en utbildningsmarknad som är efterfrågestyrd och som dessutom har stor kommunal variation. Vad ska de efterfråga, vilka krav kan de ställa, och vilka krav måste de uppfylla? I brist på tydligare regelverk blir det upp till varje kommun hur vuxenutbildningen organiseras. De vuxna måste vara drivna för att få stöd så att de kommer rätt. Beroende på egna kontakter, välvilliga handläggare eller insatta studie- och yrkesvägledare får de vuxna tillgång till adekvat vuxenutbildning. Hur ska de vuxna eleverna navigera i alla erbjudanden, och hur ska de klara att göra anspråk på just flexibilitet, individanpassning samt individualisering så att det passar var och en?

Att hantera vuxna med olika strategier som bidrar till att de klarar av sina studier kräver relationell kompetens och rimliga resurser.

Vi återvänder till föreställningen att vuxna vet vad som är bäst för dem och särarten som präglar vuxenutbildning:

  • Flexibilitet: välja tid och rum för studierna.
  • Individanpassning: anpassa utbildningens innehåll till egna mål med utbildningen.
  • Individualisering: välja och organisera studiematerial, anpassa studietakten och undervisningen efter behov.

När den vuxna eleven tagit ställning till dessa aspekter förväntas lärare ge eleven stöd efter behov och förutsättningar i en individuell studieplan som revideras allt eftersom. Men vilka elever möter lärare i dagens vuxenutbildning? Vem som egentligen är ”vuxen” när det gäller att hantera sina studier och ingå i en skolmiljö men också att på begränsad tid prestera resultat i formell utbildning är inte förutsägbart. Det är en utmaning för lärare inom vuxenutbildning på olika nivåer; från grundvux till komvux, i fristående teoretiska kurser och yrkeskurser. Tidigare deltog få vuxna i formell utbildning där man bedöms och får betyg eller certifiering. I dag är vuxnas deltagande i formell vuxenutbildning en omfattande verksamhet som är central för den kompetensförsörjning som behövs i Sverige.

Akryl på Mdf, 80cm x 90cm, 2014.
©Stefan Johansson

Det finns olika antaganden om hur man som vuxen förväntas agera i utbildning. Som vuxen ska man ta ansvar för sina studier, vara drivande och intresserad, identifiera sina behov och vara följsam till de krav som ställs. Det finns helt enkelt föreställningar om att vuxna deltar i studier av frivillighet, eller snarare att de har gjort ett aktivt val; att delta och vilja lära sig. Men hur stämmer detta egentligen och varför deltar vuxna i studier? Jag har i olika sammanhang under åren prövat de skäl till att delta i utbildning som vi kom fram till i en longitudinell studie, och som senare prövades i en enkätstudie. Fortfarande tycks vuxna delta i studier på grund av olika bildningsprojekt:

  • De har en utbildningssyn där kunskapen har ett egenvärde. En grupp vuxna deltar i studier för att det finns en syn på att skolkunskap kan bidra till något positivt. Eleven har inget uttalat mål med studierna, men hoppas identifiera ett mål under utbildningstiden.
  • Ekonomi, tvång eller frivillighet. Att studera är enda sättet att få mat på bordet, det finns inget annat sätt att försörja sig. Eller så väljer de studieförsörjning som en väg att leva livet som man vill.
  • Social stimulans, man söker nya respektive gamla kontakter. Man studerar för att komma i kontakt med andra och skapa nya nätverk efter sjukskrivning, arbetslöshet eller skilsmässa, kriminalitet.
  • Meritering till utbildning eller arbete. Man studerar för att få betyg, dokument som leder till arbete eller vidare utbildning.
  • Lärande av skol- eller ämneskunskap. Man studerar för att lära sig ett kursinnehåll; ekonomi för egenföretagande, gymnasiegemensamma ämnen för stöd i barnens läxläsning, klensmide eller omsorgskunskap för att lära sig ett yrke.

Vuxna studerar alltså av olika skäl som rimmar mer eller mindre väl med avsiktligt och målformulerat lärande i formell vuxenutbildning. Dessa vuxna elever finns i ett och samma klassrum för lärare att hantera, i relation till följsamma respektive motsträviga elev­iden­titeter. Att vuxna elever agerar motsträvigt han­dlar även om erfarenheter utöver studieovana som vuxenutbildningen sällan klarar att hantera, eftersom det saknas stöd av exempelvis elevvårdsteam liknande det i ungdomsgymnasiet.

Om vi nu har alla dessa vuxna elever med vitt skilda behov och förutsättningar – vad gör vi då för att stötta dem i deras lärande? Hur kan vi organisera utbildning och framför allt ordna undervisning som passar de vuxna? På grund av alla vardagliga åtaganden behöver vuxna elever gott om tid på sig. Vuxna är inte självklart målinriktade och studieintresserade, så motivationsarbete krävs för att skapa relevans och autenticitet i undervisningen. För ett livslångt lärande behöver den som ska lära sig utsätta sig och öppna sig för att förändra egna förgivettagna tolkningar och handlingar. Att sätta sin självklara världsbild på spel förutsätter att man identifierar aktiviteter i undervisningen som relevanta. De behöver också uppleva att de uppgifter som ska genomföras är ”på riktigt”, förankrade i verkliga frågeställningar som berör eleverna och inte enbart är skoluppgifter som läraren ska bedöma.

En tolkning av alla utsagor från lärare landar i att elever behöver stöd i främst språk, studieteknik samt socialt stöd. På ett seminarium diskuterade vi hur man skulle kunna få till stöd för vuxnas lärande av olika yrkesgrupper utöver lärare och specialpedagoger; coacher, mentorer, språkstöd, studiestöd, livscoacher, validörer… Ja, fler olika professioner behövs runt den vuxna eleven.

Det finns i dag ingen vidare reglering kring stöd för vuxnas lärande, men tydligt är att lärare och elever i vuxenutbildning måste få bättre villkor för att hantera sina uppgifter. Villkor för vuxnas lärande måste belysas ur både vuxenpedagogiska perspektiv och i relation till organisatoriska förutsättningar. För att förstå uttalanden om hur vuxenutbildningen hanterar särarten ur individperspektiv måste organisatoriska villkor och närgranskning av undervisningen belysas. För att de vuxna elevernas rätt till stöd för lärande ska fungera måste även villkoren för att bedriva undervisning för vuxna granskas och utvecklas. För dagens lärare tycks utmaningen att eleverna ska utveckla god kvalitet i sitt lärande övermäktigt. För de vuxna eleverna behövs en reglerad infrastruktur för vuxenutbildning som bygger på forskning och inte politiserade ideal om vuxnas lärande.

Litteratur

Abrandt, M. Dahlgren & Carlsson, I. (red)( 2009). Lärande på vuxnas vis – vetenskap och beprövad erfarenhet. Studentlitteratur.

Aspelin, J. (2018). Lärares relationskompetens. Vad är det? Hur kan den utvecklas? Liber.

Assarsson, L. & Sipos Zackrisson, K. (2005). ”Iscensättande av identiteter i vuxenstudier.” Linköping studies in Edu­cation and Psychology nr 103.

Baumgarten, M. & Sipos, K. (2013). Yrkeskunnande och lärande hos omsorgspersonal. Hinder och möjligheter för lärande möten på arbetsplatsen. Projekt ArbetSam. Lidingö stad.

Fejes, A (red). (2013). Lärandets mångfald. Om vuxenpedagogik och folkbildning. Studentlitteratur.

Larsson, S. (red). (2013). Vuxendidaktik. Fjorton tankelinjer i forskningen om vuxnas lärande.
Natur & Kultur.

Larsson, S. & Olsson, LE. (2006). Om vuxnas studier. Studentlitteratur.

SOU 2018:71. En andra och en annan chans – ett kom­vux i tiden. Slutbetänkande av Komvuxutredningen.

Wahlgren, B. (2010). Voksnes læreprocesser. Akademisk förlag.

Alla artiklar i temat Andra chansen (14)

ur Lärarförbundets Magasin