Ingår i temat
Kärlek
Läs senare

Mer än en känsla

Den kan kännas som ett pirr i magen. Man kan missta sig på den, eller misslyckas med att visa den. Så vad är kärlek egentligen? Den förkroppsligar en förståelse av oss själva och andra, menar losofen Camilla Kronqvist.

15 sep 2010
Mer än en känsla
Kafferep vid långsjön, 133 x 226 cm, olja på duk, 1946 Bild: Bror Hjorth

En vanlig dag. Du stiger upp, väcker barnen, äter frukost och ser till att alla kommer i väg till sina arbeten, skola och förskola. Du möter kolleger och, förutsatt att du är lärare, barn och ungdomar. Du överväger hur du ska hantera besvärliga situationer i barngruppen och i klassrummet. Du gläds över vissa elevers framgångar och bekymras över andras motgångar. När arbetsdagen är slut går du hem. Kanske handlar du på vägen. Du äter middag med din familj, hjälper till med läxor, tittar på en film. Du önskar dina kära en god natt.I alla de här situationerna vill jag påstå att kärleken, eller att handla kärleksfullt, är en möjlighet. Exakt vad den är en möjlighet till beror på den enskilda situationen, och både det slag av relation samt den individuella relation du har till de olika människorna i ditt liv. Med människor som du bara möter ett kort ögonblick, som personen i kassan i en butik eller en annan människa vars blick du råkar möta på bussen, handlar kärleken kanske enbart om att utväxla ett leende eller några korta ord. Dina relationer till arbetskolleger, studenter, vänner och familj och ditt eget arbete, däremot, inbjuder till en mängd sätt att fördjupa relationen till dem och din förståelse av dem. De möjligheter som du här står inför kan till exempel handla om att ta dig tid att lyssna på en kollegas berättelser om sitt familjeliv, utan att bedöma, eller alltför mycket kommentera, det som händer honom eller henne ur ditt eget perspektiv. Därmed öppnar du även för möjligheten att er relation fördjupas till en vänskap.

De kan handla om att inse behovet av att bekräfta mer stillsamma elever som lätt riskerar att drunkna i förhållande till dem som automatiskt tar både plats och uppmärksamhet, eller att vänligt, men utan att kränka de studenter som skapar oro i klassen, klargöra att den här formen av beteende förstör möjligheterna att i klassen arbeta för ett gemensamt mål. Att uppmärksamma kärleken som en möjlighet kan likaså handla om att sitta ner med ditt barns läxor och utgå från de svårigheter som ditt barn upplever, utan attBild: Bror Hjorth låta din hjälp färgas av egna frustrationer och förhoppningar om hur ditt barns skolgång ska utformas.

Det kan handla om att njuta av maten, och av middagssamtalet med de dina, där du bemödar dig om att föra ett äkta samtal med din partner och dina barn, där deras erfarenheter av dagen blir minst lika viktiga som möjligheten att tala om din egen dag. Det kan handla om att för en stund släppa kraven på allt som måste göras, för att i stället ta dig tid att bara njuta av gemenskapen med en annan människa. Att låta dig gå in i det du gör och uppleva dina egna förehavanden som meningsfulla, för att i din tur kunna se det meningsfulla i andras liv. Att le för dig själv vid tanken på något dina älskade sagt eller gjort, och glädjas över förestående gemensamma förehavanden. Att krama om dina barn vid dagens olika avsked och låta dem veta att du älskar dem. Att finna tid för erotik och utforskande samtal i mötet med din partner, där ni inte förlorar varandra ur sikte för att ni utgår från att ni redan känner varandra tillräckligt väl.

På det här viset kunde vi alltså förstå kärleken som en möjlighet till att komma i, och stå i kontakt med andra människor. Låt mig utveckla denna tanke och närmare försöka beröra vad det kan innebära att se kärleken som ett moraliskt krav på att vara uppmärksam på andra människor och närvarande i mötet med dem. Genom att närma mig begreppet snarare än fenomenet kärlek på det här sättet, hoppas jag också belysa vad det kan innebära att, såsom jag är benägen att göra, säga att kärleken förkroppsligar en form av förståelse av oss själva, andra och vårt liv.

Kärleken är onekligen en av våra mest betydelsefulla känslor. Med tanken om en livs- och dödsdrift gav Freud kärleken, vid sidan av hatet, en grundläggande roll i relation till övriga känslor. En likadan tankegång återfinns hos andra tänkare. De finlandssvenska filosoferna Joel Backström och Hannes Nykänen har till och med föreslagit att vi kan se övriga känslor som uttryck för de svårigheter vi har med att möta andra människor med kärlek. De menar att dels drivs vi mot varandra av en längtan till att öppna oss för andra, vilken de ser som karakteristisk för kärleken, och dels räds vi innebörden i en sådan öppenhet. Mellan dessa poler uppstår en mängd känslomässiga sammandrabbningar.

Men samtidigt som det verkar självklart att inbegripa kärleken bland våra känslor, finns det något konstigt i viljan att reducera kärleken till en känsla. I synnerhet om man tänker sig att känslorna väsentligen består av vissa känsloupplevelser. Visserligen finns det många specifika känslor som är karakteristiska för kärlek, och speciellt för den erotiska kärleken och förälskelsen. Pirret i magen då man möter den man älskar, värmen i den andras närhet, längtan till den andra som får magen att knyta sig, saknaden som gör en kall.

Genom att betona hur kärleken förkroppsligar en förståelse, vill jag även ge dessa kroppsliga uttryck en viktig roll i hur vi ska förstå kärleken. Det är till exempel inte så att kärleken, i stället för att förstås som en känsla, kunde sägas bestå av vissa handlingar, eller vissa intellektuella föreställningar, såsom en tanke eller trosuppfattning. Vissa spontana känslomässiga sätt att reagera på varandra är snarare väsentliga för hur vi ska förstå de sätt på vilket en annan människa kan vara betydelsefull för oss i kärlek, och också för hur vi ska förstå de tankar och handlingar som kan ses som uttryck för kärlek. Det är, med andra ord, viktigt att vi tänker och handlar med känsla i kärlek.

Däremot finns det ingen särskild uppsättning av känslor som måste finnas på plats för att vi ska kunna säga att något är kärlek. Kärleken består varken av vissa sätt att känna, eller av vissa sätt att tänka eller handla. Den har ingen given form. Jag kan sägas älska även om jag inte känner ett pirr i magen hela tiden eller en ständig värme. Jag upphör till exempel inte att älska bara för att jag sover. Bättre uttryckt har det ingen klar mening, förutom som ett skämt, att fråga om jag också älskar då, eller medan jag borstar tänderna. Frågan om jag älskar besvaras inte genom att jag kontrollerar hur jag känner mig för ögonblicket.

Det här är inte minst sant för de sätt på vilka kärleken, till skillnad från smärtan, som Ludwig Wittgenstein skriver i Zettel ”prövas … Man säger inte: ’Det var ingen riktig smärta, annars hade den inte gått över så fort’.” Det hör, så att säga, till kärlekens grammatik, det vi meningsfullt kan säga om kärlek men inte om smärta, att någons kärlek kan beskrivas som äkta, ren eller djup. Denna äkthet, vill jag säga, handlar inte primärt om förekomsten av vissa känslor. Jag kan betvivla äktheten i någons kärlek, eller att han eller hon ”verkligen förstår vad kärlek är” utan att för den skull förneka att personen har starka eller intensiva känslor. ”Han eller hon”, säger jag kanske, ”tror bara att det är kärlek.”

Förstås kan vi, som vi redan sett, beskriva vad det är som går snett hos någon som gör allt som kunde förväntas av en kärleksfull person, men som inte gör det på rätt sätt, med att säga att han inte gör det med känsla. Vikten av att handla med känsla handlar ändå inte om vilka slags känslor som åtföljer handlingen, utan om andan i vilken vi handlar. Är vi närvarande och uppriktiga i det vi gör och verkligt uppmärksamma på andra? Mot den här bakgrunden påminner frågan om min kärlek är äkta eller ren mig snarare om mitt ansvar för den kärlek jag ger till en annan.

Jag är förstås inte ansvarig för min kärlek i den meningen att jag själv kan bestämma att det jag gör och känner måste förstås som kärlek. Kärleken blir inte till genom ett beslut. Andra, och speciellt dem jag ger min kärlek, kan kritisera mig för att inte handla av kärlek och jag kan också själv inse att det jag menade var kärlek snarare var en missriktad beundran eller ett försök att fly undan min ensamhet. Men det är inte heller så att frågan om vad jag känner kan avgöras oberoende av mig, och vad jag är beredd att säga om mitt förhållande till en annan. Snarare är mitt eget förhållningssätt till vad jag känner, i en vid mening, och hur jag förstår min situation och relation till en annan, konstitutiva för hur vi ska förstå denna situation och relation. I ljuset av att jag säger mig älska, eller bry mig om, en annan, blir det möjligt att ställa vissa frågor om och till mig. Mitt livs skeenden får en viss mening. Känslor av avund blir en brist och ett svek i ljuset av en vänskap, en förälskelse i en annan bliBild: Bror Hjorthr otrohet i ett äktenskap, en ständig brist
på arbetslust tecknar ett frågetecken bakom utsagan ”jag älskar mitt arbete”.

Här vill jag inte förneka att vi förstås kan brista i vår kärlek, och om igen gör det, utan att för den skull vara tvungna att förneka att vi älskar. Vad jag vill uppmärksamma är snarare att det faktum att vi ser vissa reaktioner som brister, frestelser i och hinder för vår kärlek, i sig är ett uttryck för att vi ser våra relationer till andra och till det vi gör i ett kärlekens ljus. Kärleken har inte en bestämd form, utan jag är personligen ställd inför uppgiften att bära upp den betydelse som jag ser i mitt liv med andra människor. Den insikten innebär att jag blir varse möjligheten att något som jag sett som uttryck för kärlek inte av nödvändighet var det. Och det här behöver inte väsentligen handla om att jag misstar en företeelse för en annan, såsom blind lust för kärlek eller ett ständigt strykande medhårs för omtanke. I stället kan min förståelse för vad begreppet kärlek, och här också omtanke, innebär, i form av krav och möjligheter, förändras och fördjupas.

En ytterligare aspekt av vad det kan innebära att förstå kärleken som ett moraliskt krav är att se hur livsnödvändigt förhållandet till en annan är för att förstå den mening det kan ha att tala om kärlek i våra liv. Tänker vi enbart på kärleken som en känsla riskerar vi att göra kärleken till en privatsak, något som handlar om mig, och vad jag känner. Men, som Catherine Osborne så träffande skriver, ”love is not an emotion by which we put ourselves into our lives – that was so already – but one whereby someone else finds a place in our own personal picture of the world”. Vi delar alla erfarenheter av mänskliga möten som i ett ögonblick klargjort för oss att den andra har en egen verklighet som är oändligt betydelsefull. Vi har kanske slagits av ånger över en förbrytelse vi gjort, själva blivit sedda eller förlåtna i vår ånger, eller slagits av hur någon annan än vi själva förmått se människan i en annan, där vi varit blinda. Inte att förglömma den oerhörda lust och glädje, skönhet och godhet som den mänskliga samvaron uppenbarar för oss när den är som bäst. Sådana möten lyfter fram Martin Bubers viktiga insikt om att skilja mellan den relation vi har till någon som ett det, och den relation vi har till en annan som ett du.

Det är oerhört viktigt för oss att påminna oss om dessa möten, och den ovillkorliga betydelse som det då är klart för oss att andra människor har. Detta är en följd av hur svårt det är för oss att i andra situationer hålla fast vid insikten att en annan människa inte endast är det vi tänker och önskar att hon ska vara. Det ligger ofta i vår lättjas, avunds och självupptagenhets intresse – för att bara nämna några inre hot mot kärleken – att inte erkänna att andra människor spelar en roll i våra liv på andra villkor än våra egna. Då vi ombeds överväga vad som är verkligt viktigt för oss, intygar vi gärna att vi förstås vill att våra relationer till andra ska vara meningsfulla, vänskapliga och kärleksfulla. När vi i vårt dagliga liv inser att detta också ställer krav på oss att axla ansvar för hur våra relationer ska ta form i vårt liv, väjer vi för insikten. Här är vår största fiende ofta vi själva. Att vilja gestalta vårt liv i ljuset av kärlek, kunde vi säga, är att ständigt låta andra människors verklighet vara lika viktig som vår egen. Med det vill jag inte säga att vi ska ge upp oss själva för andra. Kärleken visar snarare på en annorlunda möjlighet att finna oss själva i mötet med en annan, än att blint sträva efter att alla våra önskningar ska uppfyllas, hur ytliga de än må vara.

Vi kan betrakta kärleken som ett naturligt eller socialt fenomen, en känsla eller en samling känslor, förstått som neurologiska och, eller fysiologiska, psykologiska eller sociologiska processer som vi kan få utvidgad kunskap om. Så betraktas oftast kärleken i de olika vetenskaperna. Men vad händer om vi snarare betraktar kärleken som bärare av olika moraliska krav som vi kan få fördjupad insikt om? Till att börja med hjälper det oss att få syn på kärleken som del i det moraliska och existentiella drama som utgör vårt liv. I stället för att tänka att frågan om ordets betydelse besvaras med hänvisning till inre eller yttre processer, är ordets betydelser här nära förbundna med de olika betydelser vi som individer kan ha för varandra.

Att närma oss begreppet på det här sättet gör det också möjligt för oss att föra diskussioner i anslutning till begrepp som inte alltid varit de mest centrala i kunskapsorienterade filosofier. Jag tänker här på begrepp som uppmärksamhet, närvaro och öppenhet, men också på begrepp som tillit, svek, löften, (själv)bedrägeri, glädje, stolthet, rädsla och skam. Paradoxalt nog, med tanke på att jag tidigare pläderat mot att förstå kärleken som en känsla, innebär det här också att återföra vårt varierande känsloliv som ett viktigt tema i diskussioner om kärlek. Då tänker jag ändå inte på känslor i den avskalade betydelsen av inre eller yttre processer, utan som meningsfulla reaktioner på varandra, som redan är moraliska eller kan ge upphov till moralisk reflektion. Vilken betydelse kan till exempel de olika känslorna ha som uttryck för och brister i vår förmåga att älska? Det innebär även en återgång till de klassiska diskussionerna om vilken roll skönhet, godhet och kärlek har för vår förståelse av sanningsbegreppet.

Tänker vi oss att sanningen om våra liv kunde avgöras oberoende av oss, i termer av en korrekt beskrivning av den mänskliga naturen, är vi kanske benägna att överlämna frågan om vad kärlek är till ”dem som vet bättre”, må det vara vetenskapen eller religionen. Tänker vi oss att vi inte ens kan förstå vad ett gott mänskligt liv är utan att iaktta den betydelse andra människor har för oss i kärlek, ställs vi snarare personligen inför frågan om vad det innebär att leva i sanning och kärlek i förhållandet till andra.


Camilla Kronqvist är fil dr i filosofi och forskare vid Åbo Akademi. Hennes forskningsintressen omfattar skärningspunkterna mellan psykologins filosofi och moralfilosofi, emotionsfilosofi och Wittgensteins filosofi. Artikeln bygger på tankar ur hennes doktorsavhandling What we talk about when we talk about love.

 

Litteratur

Buber, M (1963): Jag och du. Dualis.

Backström, J (2008): The Fear of Openness: An Essay on Friendship and the Roots of Morality. Åbo Akademi University Press.

Nykänen, H (2002): The ”I”, the ”You” and the Soul: An Ethics of Conscience. Åbo Akademi University Press.

Osborne, C (1996): Love’s Bitter Fruits: Martha C Nussbaum The Therapy of Desire: Theory and Practice in Hellenistic Ethics. Philosophical Investigations, 19, 4.

Wittgenstein, L (1995): Zettel. Thales.

Alla artiklar i temat Kärlek (8)

ur Lärarförbundets Magasin